Var femte hushåll tar blancolån

[Dr Jumping Jack]

Vet inte det. Här har du en villa för 90'000. [länk]
Borde väl inte vara omöjligt att spara ihop till 14'000.

Nu kan du väl säga att du inte vill bo där. Men detta visar att du har fel i ditt påstående.

Hade du sagt att speciellt attraktiva bostäder blir svårt att klara ekonomiskt, då hade jag inte invänt. Men dessa få speciellt attraktiva bostäder är just få.

Huvudproblemet är att hyresregleringen gör det omöjligt att hyra medan unga människor sparar ihop till sin första bostad.

Nej det bevisar inte att jag har fel. Det finns inget jobb för unga i Korpilombolo. En kontantinsats på 14’ räcker inte till ett realistiskt boende. Se #73

 

[Klaugust]

Jag är sen milennial (född tidigt 90-tal) och har därför begränsad erfarenhet om hur det faktiskt såg ut förr. Men något jag kommer ihåg från barndomen var att de vuxna aldrig pratade om bolån med 15% kontantinsatskrav, utan då kallades det som i artikeln benämns blancolån för topplån. Min uppfattning är att det inte alls var särskilt tabu att ha ett topplån. Men sen är jag inte uppvuxen i de socioekonomiskt mer prestigefulla områdena, så det kanske var mycket lyxfällan-material i min omgivning.

Jag tror att det är lätt att generalisera att alla boomers minsann har fått allt serverat och att milennials saknar riskmedvetenhet. Sanningen är väl att det gått bra för många 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90- och 00-talister men sämre för många andra också. Vissa har lyckats tack vare sina förutsättningar och andra trots sina. Jag tror dock att det är lätt att underskatta för de som redan är inne på bostadsmarknaden (vilket jag är med knapp marginal) hur svårt det är att köpa sig sin första bostad om man inte har föräldrar som kan hjälpa en. Å andra sidan tror jag att min generation ofta är lite bortskämda i att förvänta sig att ens första lägenhet måste ligga innanför tullarna.

Vi budade på innerstadstvåor i Stockholm för mellan 4-5 miljoner för några år sedan men sen lämnade vi bubblan för att åka på semester och då spontanköpte vi ett hus i en inte särskilt attraktiv tätort här i Skåne för en fjärdedel av den summan. Det öppnar ändå en hel del dörrar när man släpper vissa föreställningar om ens egna prestige.

Man bör dock vara ödmjuk inför att många ofta befinner sig i en sämre situation än en själv och att många kämpar för något som man själv tar för givet.

 

[Svante Svenson]

"Men hur ska man ha råd att köpa en lyxvilla eller flytta hemifrån till en egen 3:a om man inte har råd då, buhu". Kan man inte betala kontantinsatsen så har man inte råd. Punkt.

Problemet är ju att de billigaste boendet du kan köpa i en stad är rätt dyrt och att köerna till hyresrätt är väldigt långa. Och att flytta till någonstans med billigare boende kan vara svårt då det inte finns arbetsplatser och liknande där. Om du etablerat dig på arbetsmarknaden kanske du kan jobba åtminstone på distans delvis, vilket löser detta problem något.

Lev med det och spara ihop pengar istället för att se det som en mänsklig rättighet att någon annan ska förse dig med pengar till en bostad som du inte jobbat ihop till.

Det är en mänsklig rättighet med en bostad; se FN-deklarationen (artikel 25) eller regeringsformen 1 kap. 2 §. Dock inte att man ska få den, men att det ska vara möjligt att skaffa den.

 

[Rkarlsson]

Jag är sen milennial (född tidigt 90-tal) och har därför begränsad erfarenhet om hur det faktiskt såg ut förr. Men något jag kommer ihåg från barndomen var att de vuxna aldrig pratade om bolån med 15% kontantinsatskrav, utan då kallades det som i artikeln benämns blancolån för topplån. Min uppfattning är att det inte alls var särskilt tabu att ha ett topplån. Men sen är jag inte uppvuxen i de socioekonomiskt mer prestigefulla områdena, så det kanske var mycket lyxfällan-material i min omgivning.

Jag tror att det är lätt att generalisera att alla boomers minsann har fått allt serverat och att milennials saknar riskmedvetenhet. Sanningen är väl att det gått bra för många 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90- och 00-talister men sämre för många andra också. Vissa har lyckats tack vare sina förutsättningar och andra trots sina. Jag tror dock att det är lätt att underskatta för de som redan är inne på bostadsmarknaden (vilket jag är med knapp marginal) hur svårt det är att köpa sig sin första bostad om man inte har föräldrar som kan hjälpa en. Å andra sidan tror jag att min generation ofta är lite bortskämda i att förvänta sig att ens första lägenhet måste ligga innanför tullarna.

Vi budade på innerstadstvåor i Stockholm för mellan 4-5 miljoner för några år sedan men sen lämnade vi bubblan för att åka på semester och då spontanköpte vi ett hus i en inte särskilt attraktiv tätort här i Skåne för en fjärdedel av den summan. Det öppnar ändå en hel del dörrar när man släpper vissa föreställningar om ens egna prestige.

Man bör dock vara ödmjuk inför att många ofta befinner sig i en sämre situation än en själv och att många kämpar för något som man själv tar för givet.

Men va?
Anledningen att du aldrig hörde det var för att kravet för 15% kom 2010.
Innan dess lades det upp helt på topp och bottenlån.
Så det är efter 2010 man fick börja ta blancolån om din ekonomi klarade av utgifterna.

Topp och botten finns kvar idag, har det upplagt så själv.

 

[Rkarlsson]

Vet inte det. Här har du en villa för 90'000. [länk]
Borde väl inte vara omöjligt att spara ihop till 14'000.

Nu kan du väl säga att du inte vill bo där. Men detta visar att du har fel i ditt påstående.

Hade du sagt att speciellt attraktiva bostäder blir svårt att klara ekonomiskt, då hade jag inte invänt. Men dessa få speciellt attraktiva bostäder är just få.

Huvudproblemet är att hyresregleringen gör det omöjligt att hyra medan unga människor sparar ihop till sin första bostad.

Han har delvis rätt.
Alla har råd att köpa det kontant.
Men alla har inte råd att leva 20-30 mil från ett arbete. Anledningen att huset kostar fickpengar är endast för det finns inga arbeten alls. Så det passar väl till arbetsskygga eller pensionärer.

 

[Klaugust]

Men va?
Anledningen att du aldrig hörde det var för att kravet för 15% kom 2010.
Innan dess lades det upp helt på topp och bottenlån.
Så det är efter 2010 man fick börja ta blancolån om din ekonomi klarade av utgifterna.

Topp och botten finns kvar idag, har det upplagt så själv.

Men va? Du läser inte mellan rader?

Det var exakt detta som var min poäng. Att ondgöra sig över att låna utan säkerhet på bostaden är ett relativt nytt påfund som Finansinspektionen på ganska kort tid etablerat som en sanning att det är förkastligt.

 

[Rkarlsson]

Men va? Du läser inte mellan rader?

Det var exakt detta som var min poäng. Att ondgöra sig över att låna utan säkerhet på bostaden är ett relativt nytt påfund som Finansinspektionen på ganska kort tid etablerat som en sanning att det är förkastligt.

Skillnaden blev att du lånade 100% med huset som säkerhet fram till 2009.
Och efter 2010 lånade du med 85% som säkerhet och resten gör dig bankrutt om du slutar betala.

Det som är förkastligt är att man faktiskt kan låna blanco även om man inte egentligen har råd med det, men det är bankernas fel som inte ser till att säkerställa det.

 

[A-Man_08]

Grattis. Men vad vill du ha sagt med det?
Er personliga anektot betyder nämligen absolut ingenting annat än att ni tog en stor risk och hade tur. Det är fortfarande en dålig idé eftersom det är en enorm risk man tar. De flesta inser inte heller vilken risk de tar, särskilt inte millennials och andra oinsatta som tror att bostadspriserna alltid stiger. Den dagen det smäller så smäller det ordentligt.

"Men hur ska man ha råd att köpa en lyxvilla eller flytta hemifrån till en egen 3:a om man inte har råd då, buhu". Kan man inte betala kontantinsatsen så har man inte råd. Punkt.
Lev med det och spara ihop pengar istället för att se det som en mänsklig rättighet att någon annan ska förse dig med pengar till en bostad som du inte jobbat ihop till.

Om man kan betala lånet för kontantinsatsen varje månad så får se väl anses att man har "råd"? man får inte lånet utan täckning.
På vilket sätt förser någon mig med pengar för att jag lånar till kontantinsatsen?
Visst kan man spara ihop till kontantinsatsen, men var ska man bo under tiden på gatan i tält, husvagn andra hand?

 

[A-Man_08]

Man undrar ibland vad hade varit bäst.
För att ta ett exempel.
Köpa en 2:a för 2 miljoner som det kostar idag med krav på 15% konstantinsat och låg nästan gratis utlåningsränta.
Eller krav på lägre eller ingen kontantinsats och högre utlåningsränta och ett troligtvis lägre pris på bostaden som är mer rimlig och möjlig att betala av.


Dom som köpte på 70-80 talet kunde ju köpa kontant eller med lite lån, och betala av det på mindre än halva livstiden.
Jag är inte så säker att låg bolåneränta är en fördel om skuldbördan ska minskas i samhället.
Ej heller att vi kommer att nå räntor på 10-15% och om vi gör det så rasar det hela marknaden och ekonomin.

Personligen ser jag ingen mening med att amortera av bolånet så länge räntan är låg om jag amorterar 2 eller 4000kr i månaden gör ingen större skillnad bättre att investera pengarna i annat med bra avkastning. och klumpamortera eller lösa lånet när jag byter bostad.

 

[Keiller]

Undrar hur det skulle bli om regeringen med hjälp av olika incitament "tvingade" en del av företagen och myndigheterna som nu finns och som vill etablera sig i storstadsområdena att flytta till andra delar av Sverige, där de jämförelsevis billiga bostäderna finns?

Det finns ju folk som vill flytta ut på landsbygden men det är oftast bristen på arbeten som sätter käppar i hjulen men flyttar man arbetena dit de billiga bostäderna finns så borde ju arbetskraften följa med?

Eller skulle det bara leda till att priserna på småhus och lägenheter ökar dramatiskt i hela landet, istället för i storstadsområdena?

 

[A-Man_08]

Problemet är ju att de billigaste boendet du kan köpa i en stad är rätt dyrt och att köerna till hyresrätt är väldigt långa. Och att flytta till någonstans med billigare boende kan vara svårt då det inte finns arbetsplatser och liknande där. Om du etablerat dig på arbetsmarknaden kanske du kan jobba åtminstone på distans delvis, vilket löser detta problem något.


Det är en mänsklig rättighet med en bostad; se FN-deklarationen (artikel 25) eller regeringsformen 1 kap. 2 §. Dock inte att man ska få den, men att det ska vara möjligt att skaffa den.

Och är det kort tid så är hyran dyr.
Där jag bor så har vi hyresrätter bredvid i lika hus, det är en billigare kostnad att betala blancolån på kontantinsatsen, lån, amortering , ränta än att beta hyran på hyresrätten.

 

[Markarbetaren]

Klagust väckte mitt intresse hur det såg ut när jag tänkte köpa min första bostad 1995 en etta på 36m2.
Min lön efter skatt var 12,000/mån.
BR'en jag var intresserad av kostade 120,000.
Räntan låg på 10,5%.
Avgiften var 1400/mån.
Min hyra med lån på 100,000 skulle landa på 2000/mån inkl. avgift. 16,7% av lönen. Tyckte det var dyrt då.
Idag kostar samma lägenhet 1,900,000. Avgiften ligger på 2400/mån, räntan 1,3%.
Om vi lånar 85% (1,615,000) så kostar det 1225/mån, dvs. 3625/mån inkl. avgift.
Jag tjänar idag (har samma yrke som då) ca. 29,000/mån eft. skatt. Så 12,5% av lönen skulle gå till bostaden idag, mot 16,7% då.
Idag tillkommer förvisso 2% i lagstadgad amortering så då landar vi på 21,8% av månadslönen till boendet, fast det blir förvisso ett sparande kan man säga.

Då, för 26 år sedan, så kostade en etta mindre än en årslön, men räntan var hög. Idag kostar ettan 5,5ggr årslönen men räntan är låg.

Av vad jag kan minnas från min ungdom så resonerade man i princip alltid utifrån vad något kostade att köpa. En bil, en lägenhet, en cykel, u name it. Vad den kostade i inköpspris var A och O. Månadskostnad om man skulle låna var inget man funderade på, förutom lägenheter då kanske, men det som var primärt var ändå priset av nån anledning.

Idag å andra sidan verkar månadskostnad vara ALLT. Vad en telefon kostar per månad, vad en tv kostar på krita per månad, vad en bil kostar att privatleasa per månad. Priset, totalkostnad verkar helt irrelevant. När man budar på bostäder så vet dom flesta exakt vad varje 100K i budökning innebär i månadskostnad och agerar därefter. Ingen tänker som man gjorde för 25 år sedan att 100K extra i bud innebär åratal av extra sparande och nudelätande. Man kan väl grovt förenklat säga att man idag budar med någon annans pengar och för 25 år sedan kändes det som ens egna pengar.

Jag lägger ingen åsikt i vilket tänk som är rätt eller fel, bara ett konstaterande hur det ekonomiska tänket har förändrats över tid. Själv är jag nog fortfarande gammaldags, har tex. aldrig köpt en mobiltelefon med abbonemang. Jag kollar alltid på det med liten text där det står "totalkostnad för 24 mån".

 

[Markarbetaren]

Undrar hur det skulle bli om regeringen med hjälp av olika incitament "tvingade" en del av företagen och myndigheterna som nu finns och som vill etablera sig i storstadsområdena att flytta till andra delar av Sverige, där de jämförelsevis billiga bostäderna finns?

Det finns ju folk som vill flytta ut på landsbygden men det är oftast bristen på arbeten som sätter käppar i hjulen men flyttar man arbetena dit de billiga bostäderna finns så borde ju arbetskraften följa med?

Eller skulle det bara leda till att priserna på småhus och lägenheter ökar dramatiskt i hela landet, istället för i storstadsområdena?

Jag diskuterar ofta detta med diverse folk. Vi ser, inte minst idag, hur stor del av arbetena som kan skötas på distans. Varför i hel-te måste i princip alla företag som bedriver verksamhet som inte kräver fysisk närvaro ligga i storstadsregionerna? Tänk vilka lokalhyror! Vilka besparingar man hade kunnat göra! Jag hoppas verkligen att detta blir en ögonöppnare för dessa företag.

 

[Klaugust]

Skillnaden blev att du lånade 100% med huset som säkerhet fram till 2009.
Och efter 2010 lånade du med 85% som säkerhet och resten gör dig bankrutt om du slutar betala.

Det som är förkastligt är att man faktiskt kan låna blanco även om man inte egentligen har råd med det, men det är bankernas fel som inte ser till att säkerställa det.

Okej, det är ju en liten skillnad förvisso.

Men spelar det ens nån roll för låntagaren (eller banken?)? Om huset säljs med oöverstiglig förlust genom Kronofogden så spelar det väl ingen roll om lånet var 85% eller 100% säkerställt genom bostaden? Druttar på ändan för livet gör man ju ändå. Det är väl inte så att man slipper ekonomiskt ansvar för den del av lånet som har bostaden som säkerhet? I.e. ingen skillnad på botten-/topplån kontra bolånetak/blancolån. Det enda som påverkar är belåningsgraden (dvs om man förlorar sina egna eller bankens pengar) och för 11+ år sedan var väl 100% inga ovanligheter utan det har skett en attitydförskjutning efter lagens genomförande?

Eller har jag missuppfattat något?

Riskerar bankerna ens något på bolånemarknaden? Det enda är väl om den skuldsatte får skuldsanering men det är väl inte heller helt lätt och något som sker högst undantagsvis (såklart oftare i en kris eller nedåtgående marknad). I USA var det väl så att låntagarna i princip kunde bli av med lånet genom att lämna tillbaka huset till banken? I sådana fall betyder ju faktiskt ”att ha bostaden som säkerhet” något och inte bara ett påhittat sätt att beräkna olika räntenivåer (topp/botten, bolån/blanco).

Angående att blancolåna så är det ju inte så att jag kan låna 30 miljoner till att köpa en båt om det inte finns fundamenta som påvisar för banken att jag kan betala tillbaka lånet enligt avtalet. Sen finns det säkert nischbanker som är mindre nogräknade med vilka krav som ställs på låntagaren men då har denne förmodligen fått nej från både ett och två mer traditionella banker tidigare och då finns det nog inga regleringar som helst som kan hjälpa denne. Det pågår nog ändå i sådan liten omfattning att det inte direkt riskerar marknaden som samhällsbreda sub-prime. Så länge inte banken kan tvinga fram en försäljning om man bara betalar sina kostnader och amorteringar så påverkar ju egentligen inte bostadens värdering ens ekonomiska situation i sig. Det blir såklart svårare att separera eller köpa större vid tillökning men det är ju också ett problem som måste hanteras separat om/när det väl händer. Man KAN ju bo fyra personer i en tvåa om man är tvungen till det.

På många sätt tycker jag egentligen att KVALP-kalkyler, amorteringskrav och krav om bruttoinkomst relativt lånets storlek är mer rättvisa regleringar än just kontantinsatsen. Åtminstone om man inte vill stänga ute unga vuxna som saknar ekonomiska muskler hemifrån men som sitter på ett stort kvarvarande humankapital.

Nu har jag svamlat färdigt.

 

[A-Man_08]

Undrar hur det skulle bli om regeringen med hjälp av olika incitament "tvingade" en del av företagen och myndigheterna som nu finns och som vill etablera sig i storstadsområdena att flytta till andra delar av Sverige, där de jämförelsevis billiga bostäderna finns?

Det finns ju folk som vill flytta ut på landsbygden men det är oftast bristen på arbeten som sätter käppar i hjulen men flyttar man arbetena dit de billiga bostäderna finns så borde ju arbetskraften följa med?

Eller skulle det bara leda till att priserna på småhus och lägenheter ökar dramatiskt i hela landet, istället för i storstadsområdena?

Jag hade gärna flyttat längre ut, problemet är att även där blir det dyrare.
Men säg att jag sänker min månadskostnad med 4k genom att köpa ett billigare boende men det äts upp av dyra pendlingskostnader så känns det rätt meningslöst då det ger mig längre resväg längre och en längre arbetsdag för samma kostnad.