Medlem
· Blekinge
· 10 209 inlägg
Jag tycker det är en allfarlig fråga så skämten bör hanteras varsamt. Alla haar vi intryck från förr i tiden men vet vi egentligen någonting om hur utbrett ADHD var förr? Hur ofta det upptäcktes om det nu fanns?
Men jag håller med de flesta här, idag utsätts man för alltför många onödiga intryck. Ögat kan inte vila någonstans. Att ha tråkigt mer än en halv minut verkar vara värre än benbrott nuförtiden.
Men jag håller med de flesta här, idag utsätts man för alltför många onödiga intryck. Ögat kan inte vila någonstans. Att ha tråkigt mer än en halv minut verkar vara värre än benbrott nuförtiden.
Personerna fanns, men frågan är om de skulle få en diagnos med dagens diagnoskriterier.Nyfniken skrev:
Om man delar upp tiden i skoltid, hemmatid och fritidsaktiviteter, behöver man problem i 2 av 3 perioder.
Så funkar det bra på fritiden och har man en lärare som förstår ens behov, får man ingen diagnos. Byter man sedan skolan till en mindre förstående skola, kan man plötsligt uppfylla diagnoskriterier.
Så det är mycket möjligt att man för hade klasskompisar som i dagens skolsystem hade fått en diagnos, men som i dåtidens skolsystem fungerade alldeles utmärkt.
Men det fanns säkert också många som inte fungerade då heller.
Min personliga erfarenhet av barn, ungdomar och vuxna med särskilda behov är att de/vi som har diagnoser är lättare att arbeta och fungera med i samhället än vi/de som inte har fått sina diagnoser ännu.
"Barn med särskilda behov", finns det några andra?
Till allvarligare saker nu.
- Inlägget av @Kortling om barnaga, gäller inte ordagrannt, innebörden håller jag med om.
De vuxna med diagnoser som jag lär upp yrkesmässigt måste hållas kort, enkla kommandon, peka med hela handen och ge order, ingen medbestämmanderätt att tala om.
Detta kan låta som om jag leker diktator men det är så långt ifrån min naturliga personlighet jag kan komma.
Att arbeta med personer som har utvecklingsrelaterade funktionshinder är inte enbart en börda men det sliter på alla inblandade.
Till saken hör att, när man kommit underfund med vilket tillvägagångssätt som passar den enskilda, finns oftast ingen bättre lämpad person än just de människor som har diagnoser, för just ett specifikt arbete.
Nästan ingen utan diagnos kan fokusera lika bra som de med vissa diagnoser, gäller inom flera yrken som; kirurg, speciallärare, ekonom, industriarbetare, programmerare mm, så med andra ord så är det mera fördelaktigt om alla hade diagnoser, då blev vi mera effektiva, gäller bara att hitta vad respektive passar för.
Sedan att anpassa omgivningen för en viss behovsgrupp låter jag vara osagt, har alldeles för lite kunskap om det.
Barn bör ha en mångsidig fritid, både fysisk lek och pilla på mobil eller dator/padda, det är väl därför de har föräldrar som styr upp det.
Mvh P-A
"Barn med särskilda behov", finns det några andra?
Till allvarligare saker nu.
- Inlägget av @Kortling om barnaga, gäller inte ordagrannt, innebörden håller jag med om.
De vuxna med diagnoser som jag lär upp yrkesmässigt måste hållas kort, enkla kommandon, peka med hela handen och ge order, ingen medbestämmanderätt att tala om.
Detta kan låta som om jag leker diktator men det är så långt ifrån min naturliga personlighet jag kan komma.
Att arbeta med personer som har utvecklingsrelaterade funktionshinder är inte enbart en börda men det sliter på alla inblandade.
Till saken hör att, när man kommit underfund med vilket tillvägagångssätt som passar den enskilda, finns oftast ingen bättre lämpad person än just de människor som har diagnoser, för just ett specifikt arbete.
Nästan ingen utan diagnos kan fokusera lika bra som de med vissa diagnoser, gäller inom flera yrken som; kirurg, speciallärare, ekonom, industriarbetare, programmerare mm, så med andra ord så är det mera fördelaktigt om alla hade diagnoser, då blev vi mera effektiva, gäller bara att hitta vad respektive passar för.
Sedan att anpassa omgivningen för en viss behovsgrupp låter jag vara osagt, har alldeles för lite kunskap om det.
Barn bör ha en mångsidig fritid, både fysisk lek och pilla på mobil eller dator/padda, det är väl därför de har föräldrar som styr upp det.
Mvh P-A
Åter till Trådstartens ämne.
Hur ska man kunna bedriva en effektiv undervisning med helt kala väggar.
I min ungdom fanns det alfabet, bokstäver, periodiska systemet och bilder på väggarna. Det satt papper med verb och substantiv.
Jag tror man börjar i helt fel ordning.
Mindre klasser, mer auktoritära lärare, mindre stim och stoj och premiera lärandet och riktig kunskap istället för elevråd och normkritiskt genustänk. Om elever förstör undervisning för andra, ut med odågan.
Om eleven förstör för andra pågrund av särskilda behov, ut med odågan med särskilda behov.
Mina barn går i skolan för att få kunskaper och färdigheter för livet inte för att lära sig ha överseende med tvivelaktigt uppförande.
Hur ska man kunna bedriva en effektiv undervisning med helt kala väggar.
I min ungdom fanns det alfabet, bokstäver, periodiska systemet och bilder på väggarna. Det satt papper med verb och substantiv.
Jag tror man börjar i helt fel ordning.
Mindre klasser, mer auktoritära lärare, mindre stim och stoj och premiera lärandet och riktig kunskap istället för elevråd och normkritiskt genustänk. Om elever förstör undervisning för andra, ut med odågan.
Om eleven förstör för andra pågrund av särskilda behov, ut med odågan med särskilda behov.
Mina barn går i skolan för att få kunskaper och färdigheter för livet inte för att lära sig ha överseende med tvivelaktigt uppförande.
Du har en poäng, även om det bara är en halv poäng. Det som funkar för barn med ADHD eller autism/asperger är tydliga strukturer och tydliga konsekvenser. Då vet de vad som kommer att hända, de vet vad som förväntas, de kan förbereda sig eller rentav automatisera beteendet.K Kortling skrev:
Barnaga kan passa in här som bestraffning och funka hyfsad bra, men det finns många konsekvenser som fungerar mycket bättre. (Och de kan låta otrolig slapp i dina öron)
För det som funkar är strukturen och inte bestraffningen.
Det var lika vanligt förr men vi med adhd klassades bara som stökiga barn.
I vuxen ålder med egna barn inser jag vilket helvete mamma och pappa måste haft med alla samtal från skolan m.m de fick hantera
Fick min diagnos i vuxen ålder när allt höll på att gå åt helvete när en psykolog efter många samtal sa att hon misstänker att jag har adhd och skrev en remiss för adhd utredning.
Efter en lång utredning så visade det sig vara så.
Idag är livet lättare med den hjälp jag fått/får.
Idag kan jag faktiskt sitta still mer än 15 minuter på viktiga möten på jobbet. Till chefernas förvåning.
Ni som sitter och hånar adhd och skriver ditten och datten.
Ni har inte en aning om hur det är att aldrig få lugn och ro i huvudet.
Mött många av er sort och det är alltid samma typ av människor som vräker ut sig sånt.
De är inte raketforskare precis om jag uttrycker det milt.
Det är bra att de idag erbjuder barn mer stöd och framförallt inviduell hjälp. Fy fan för de gånger vi hade t.ex. nationella prov i skolan, klockan tickade högt, alla pennor skrapade mot pappret. Och där satt jag och försökte stänga ute allt men hopplöst.
Upptäckte dock snabbt i tidig ålder att endorfin och adrenalinkickar hjälpte till att lugna huvudet. Och tack vare impulsiviteten så var det många olyckor av olika slag. Även slagsmål och liknande gav samma kickar.
Cross var dock det bästa jag visste, att hela tiden få köra på gränsen och adrenalinet flödade. De enda gångerna jag kunde få total avslappning i huvudet.
I vuxen ålder när man upptäckte alkohol och diverse annat så var de de kickarna som hjälpte istället.
Självmedicinering...
Fångar man upp barn på tidig ålder och hjälper de hantera sina diagnoser och stöd för att klara skolgången så kommer det hjälpa hela samhället i långa loppet.
I vuxen ålder med egna barn inser jag vilket helvete mamma och pappa måste haft med alla samtal från skolan m.m de fick hantera
Fick min diagnos i vuxen ålder när allt höll på att gå åt helvete när en psykolog efter många samtal sa att hon misstänker att jag har adhd och skrev en remiss för adhd utredning.
Efter en lång utredning så visade det sig vara så.
Idag är livet lättare med den hjälp jag fått/får.
Idag kan jag faktiskt sitta still mer än 15 minuter på viktiga möten på jobbet. Till chefernas förvåning.
Ni som sitter och hånar adhd och skriver ditten och datten.
Ni har inte en aning om hur det är att aldrig få lugn och ro i huvudet.
Mött många av er sort och det är alltid samma typ av människor som vräker ut sig sånt.
De är inte raketforskare precis om jag uttrycker det milt.
Det är bra att de idag erbjuder barn mer stöd och framförallt inviduell hjälp. Fy fan för de gånger vi hade t.ex. nationella prov i skolan, klockan tickade högt, alla pennor skrapade mot pappret. Och där satt jag och försökte stänga ute allt men hopplöst.
Upptäckte dock snabbt i tidig ålder att endorfin och adrenalinkickar hjälpte till att lugna huvudet. Och tack vare impulsiviteten så var det många olyckor av olika slag. Även slagsmål och liknande gav samma kickar.
Cross var dock det bästa jag visste, att hela tiden få köra på gränsen och adrenalinet flödade. De enda gångerna jag kunde få total avslappning i huvudet.
I vuxen ålder när man upptäckte alkohol och diverse annat så var de de kickarna som hjälpte istället.
Självmedicinering...
Fångar man upp barn på tidig ålder och hjälper de hantera sina diagnoser och stöd för att klara skolgången så kommer det hjälpa hela samhället i långa loppet.
Många av dom sitter på kåken eller har knarkat/supit ihjäl sig idag.K Kane skrev:
En skillnad mot förr var att man kunde hoppa av skolan i högstadiet och få ett jobb inom t ex industrin man kunde leva på. I dag ska alla tvingas att gå i skola 12 år och läsa en massa högskoleförberedande teoretiska kurser för att ratta en svarv på en verkstad. Klarar man inte det så hamnar man utanför hela systemet.
Jag fick diagnosen ADD i 40+ åldern. Plötsligt föll en stor del av mitt liv på plats. Jag behöver inte längre skämmas för att jag t ex aldrig lyckas hålla ordning hur jag än försöker; det är ett handikapp som kräver oerhört mycket mer energi av mig än av dig som inte har diagnos och tycker att "det där är väl ingenting". Jag hade förmodligen mått bra även av intryckssanerade skolor, men inga sådana här diagnoser "fanns" på min tid, det var bara fråga om att skärpa sig. Vilket är lika lätt som för en rullstolsburen att resa sig upp och gå.R RalleB skrev:Det var lika vanligt förr men vi med adhd klassades bara som stökiga barn.
I vuxen ålder med egna barn inser jag vilket helvete mamma och pappa måste haft med alla samtal från skolan m.m de fick hantera
Fick min diagnos i vuxen ålder när allt höll på att gå åt helvete när en psykolog efter många samtal sa att hon misstänker att jag har adhd och skrev en remiss för adhd utredning.
Efter en lång utredning så visade det sig vara så.
Idag är livet lättare med den hjälp jag fått/får.
Idag kan jag faktiskt sitta still mer än 15 minuter på viktiga möten på jobbet. Till chefernas förvåning.
Ni som sitter och hånar adhd och skriver ditten och datten.
Ni har inte en aning om hur det är att aldrig få lugn och ro i huvudet.
Mött många av er sort och det är alltid samma typ av människor som vräker ut sig sånt.
De är inte raketforskare precis om jag uttrycker det milt.
Det är bra att de idag erbjuder barn mer stöd och framförallt inviduell hjälp. Fy fan för de gånger vi hade t.ex. nationella prov i skolan, klockan tickade högt, alla pennor skrapade mot pappret. Och där satt jag och försökte stänga ute allt men hopplöst.
Upptäckte dock snabbt i tidig ålder att endorfin och adrenalinkickar hjälpte till att lugna huvudet. Och tack vare impulsiviteten så var det många olyckor av olika slag. Även slagsmål och liknande gav samma kickar.
Cross var dock det bästa jag visste, att hela tiden få köra på gränsen och adrenalinet flödade. De enda gångerna jag kunde få total avslappning i huvudet.
I vuxen ålder när man upptäckte alkohol och diverse annat så var de de kickarna som hjälpte istället.
Självmedicinering...
Fångar man upp barn på tidig ålder och hjälper de hantera sina diagnoser och stöd för att klara skolgången så kommer det hjälpa hela samhället i långa loppet.
Samtidigt är min diagnos en tillgång. Den hjälper mig att vara kreativ, att tänka nytt, att tänja på gränserna. Men den är också en diagnos på samhället, som är byggt för en viss sorts människor men inte för andra – trots att vi alla är olika. I Sverige t ex råder en fruktansvärt hård ingenjörs- och perfektionskultur, och jag tvivlar på att en da Vinci eller en Tesla skulle ha kunnat få särskit mycket uträttat inom ramarna för vårt samhälle.
Om vi nu skyller på lärarna att undervisningen är stökig och att inte eleverna lär sig tillräckligt, kan vi gå ett steg längre, bara ett steg, det räcker, om man är villig att se helheten.K Kortling skrev:
-Vi byter ut alla dåliga lärare, det enklaste alternativet, mest självklara, utan tvekan.
Måndag morgon är mentorerna Anna A och Bertil B, borta.
Nya mentorerna Anna B och Bertil A tar över, de är av den "gamla skolan", de var de bästa för 30 år sedan.
Efter måndagen kommer rektorn garanterat få elaka samtal från andra föräldrar, de som inte bråkat förut, ty deras barn har blivit kränkta, inte fått vara med och bestämma undervisningen, de har inte fått gå på toaletten, dricka vatten, ringa viktiga samtal som de brukar få.
Men, de föräldrar som var missnöjda från början är numera nöjda, att den andra gruppen är missnöjd angår inte dem.
Vi som har insikt i hur det inte fungerar i skolorna idag, ser inte mentorerna som största problemet, det är delvis föräldrarna som via mellanhänder bestämmt hur undervisningen skall bedrivas.
Skall vi byta lärare igen?
På "våran" skola har vi inte kala vitmålade väggar, det är inte det som kännetecknar en anpassning.
Det är självklart att alfabetet, dagsplanering, viktiga händelser finns fullt synliga, det behöver inte bara vara en massa (enligt mig) tingeltangel överallt.
Sedan håller jag med dig @Kortling om att det är slappt i klasserna, överlag, men lärare idag får inte kasta ut elever som stör, hursomhelst.
I 13-åringens klass finns 5 killar som är lite stökiga, enligt mig, några har diagnoser.
Det finns enligt mig mer än 10 tjejer som stör, men enligt lärarna stör de inte, vad lärarna märkt i alla fall.
vi uppfattar saker olika, själv ser jag att det är tjejerna i klassen som stör killarna som då blir högljudda, skall vi införa internat igen och skapa skolor för respektive kön?
Min lista på orsaker till stökig skola toppas av:
- Föräldrar, mest mammor ty papporna ses sällan.
- Flickorna i klassen, inte alla.
- Stökiga, högljudda killar.
- Lärarna, när de tillfrisknat mellan varven.
- Rektorn/rektorerna, inte klurat ut deras funktion ännu.
Du @Kortling, det tvivelaktiga beteendet, kan det komma från hemmiljön eller tar eleverna till sig det i skolan som vi, deras föräldrar är med och...
Inget är så lätt som att skylla på någon annan, mina barn åker ut ibland i skolan, oftast av fel orsak men jag ställer mig på lärarens sida samt lyssnar på mina barns förklaring och försöker förklara att även om de åkt ut utan att den som startat det hela inte åkt ut, så har mitt barn inte uppfört sig rätt.
Denna text är troligtvis helt ot, någon får flytta den, varna mig, banna tror jag inte, men jag blir inte kränkt även om så sker, jag skriver en ot text fast jag vet att det är fel.
Mvh"Dåligt föredömme"
Jätteskönt att du kommit till insikt att din diagnos är en resurs, det är precis vad den är, när man väl kommit underfund med det.ricebridge skrev:
Att tvingas till förberedande studier är nog det värsta som kan hända om man har en diagnos, totalt bortkastat, i vissa fall, inte alltid.
Många med diagnoser studerar vidare efter några års förvärvsarbete, det gäller bara att pusha i rätt riktning under rätt period.
Mvh P-A
Om ditt inlägg är ot är det bara för att moderatorn satt fel subjekt och för att hon placerade den i fel delforum.P Pagno skrev:
För om det börjar som OT utbytartråd, kan man inte vara ot i tråden.
Jag tror att många här har barn med diagnos eller har själv diagnos. Lite riskbeteende med att börja en omfattande renovering tyder på det i alla fall
Och jag tror att det är väldigt skönt att kunna läsa eller skriva om det.
Jag låter kanske ovanligt hård men jag ser inget egenvärde att ha förståelse eller överseende med olika diagnoser.
Det är en defekt och samhället ska inte anpassa sig till dessa. Människor med diagnoser ska anpassa sig till samhället eller inte vara en del av det.
Om samhället hela tiden ska ha förståelse eller ha överseende med udda beteende kommer det snart att krackelerar. Det kommer alltid nya förklaringsmodeller till att ungar slåss, stör, våldtar eller söker uppmärksamhet. Det är ovidkommande, rätta er i ledet.
Det är en defekt och samhället ska inte anpassa sig till dessa. Människor med diagnoser ska anpassa sig till samhället eller inte vara en del av det.
Om samhället hela tiden ska ha förståelse eller ha överseende med udda beteende kommer det snart att krackelerar. Det kommer alltid nya förklaringsmodeller till att ungar slåss, stör, våldtar eller söker uppmärksamhet. Det är ovidkommande, rätta er i ledet.
Och jag har förmodligen själv ett par diagnoser, men jag skyller inte mitt beteende eller tidigare liv på dessa.