Någon riktig plan för fönster och dörrar hade jag ännu inte. Jag begärde in ett pris på treglasfönster, en ytterdörr och en altandörr. Men imponerades inte av summan 50tkr. Ska det behöva bli så dyrt, funderade jag. Jag var ganska naiv vad gäller kostnader där i början av projektet. Jag väntade med beställningen ett tag. Samma sak hade skett med elofferten något halvår tidigare. 53 plus moms, var beskedet. Ska det behöva bli så dyrt, muttrade jag även då och fortsatte att puttra igång mitt elverk när jag behövde ström.
Våren ägnade jag i stället åt att dra avlopp, montera blindbotten, isolera samt ägna ett par dagar åt att läsa igenom allt på Byggahus om ödesfrågan plast eller inte plast i väggarna. Vid denna tidpunkt visste jag ännu inte om huset skulle bli permanentuppvärmt. Men till slut bestämde jag mig för diffspärr i såväl väggar som tak. Tejpa tejpa tejpa. En kompis som hjälpte till en helg konstaterade att husbyggande mest verkade bestå av att tejpa.
Någon gång på vårkanten, medan jag gick och hostade bland isolering och plast, började också en tanke växa sig allt starkare i mig. Var det verkligen rätt att bygga kallvind? Hade jag inte haft väldigt mycket nytta av ett sovloft där uppe? De första veckorna stötte jag bort tanken. Men till slut var jag nere för räkning. Jag ringde farsan och bad honom att bara svara ja eller nej på om det gick att bygga om takstolarna. Svaret kom blixtsnabbt och är väldigt typiskt honom: "Klart det gör".
Efter en helgs arbete hade jag byggt om takstolarna, fixat luftspalt, isolerat och delvis krysskolvat underarmarna på takstolarna som nu alltså även blev ett bjälklag. Det kostade lite tid och material men var fett värt det i efterhand.
Bland annat det som nämnts ovan har också lett mig fram till vad jag kallar självbyggarens regel nummer tre: Se till att du har någon att fråga! Byggahus är bra i många fall och jag har lärt mig massor. Men i slutänden är det väldigt bra med en person man litar på och som är insatt i projektet. Min far var ju självskriven som frågelåda i mitt fall, och han ställde upp i vått och torrt. Men i annat fall hade jag inte dragit mig för att muta någon med rejäla mängder öl eller annat lockbete för möjligheten att när som helst ringa och ställa frågor. Ett alternativ kan också vara en riktigt duktig bygghandlare. Efter ett tag hittade jag en firma där jag köpte den absoluta merparten av materialet. På köpet fick jag massor av råd, fika och till och med en grillfest.
Någon lösning på fönsterna hade jag ännu inte. Jag kollade Blocket med jämna mellanrum, men mitt problem var ju att hålen redan var satta. Någon justering kan man göra men inte för många, resonerade jag. Plötsligt fann jag ett parti fina treglasfönster som innebar att jag täckte halva behovet – för en spottstyver! Nu tycktes det möjligt att köpa också resten begagnat. Det blev några rundor med bilen men efter ett tag hade jag faktiskt samlat ihop allt jag behövde. På köpet fick jag träffa ett antal trevliga människor. Slutsumman för nio fönster (varav ett runt 80cm), en ytterdörr och en altandörr landade på knappt 20tkr, inklusive lite ny färg till ytterdörren. Den som tittar noga kan se att några av fönsterna skiljer sig lite vad gäller profilen invändigt, men det är också allt. Värt 30 000 kronor i besparing, om ni frågar mig.
Att köpa prylar begagnat eller åtminstone nytt men via säljsajter blev efter detta snudd på en sport för mig och något jag försökte göra så mycket som möjligt. En bal isolering, fönster och dörrar, hela köket, några tiotal kvadratmeter ölandssten och ett antal verktyg är några av de saker jag fick tag på via Blocket.
Ett annat kap jag gjorde är det jag senare ägnade sommaren åt. Men det kommer jag till i nästa inlägg.
Våren ägnade jag i stället åt att dra avlopp, montera blindbotten, isolera samt ägna ett par dagar åt att läsa igenom allt på Byggahus om ödesfrågan plast eller inte plast i väggarna. Vid denna tidpunkt visste jag ännu inte om huset skulle bli permanentuppvärmt. Men till slut bestämde jag mig för diffspärr i såväl väggar som tak. Tejpa tejpa tejpa. En kompis som hjälpte till en helg konstaterade att husbyggande mest verkade bestå av att tejpa.
Någon gång på vårkanten, medan jag gick och hostade bland isolering och plast, började också en tanke växa sig allt starkare i mig. Var det verkligen rätt att bygga kallvind? Hade jag inte haft väldigt mycket nytta av ett sovloft där uppe? De första veckorna stötte jag bort tanken. Men till slut var jag nere för räkning. Jag ringde farsan och bad honom att bara svara ja eller nej på om det gick att bygga om takstolarna. Svaret kom blixtsnabbt och är väldigt typiskt honom: "Klart det gör".
Efter en helgs arbete hade jag byggt om takstolarna, fixat luftspalt, isolerat och delvis krysskolvat underarmarna på takstolarna som nu alltså även blev ett bjälklag. Det kostade lite tid och material men var fett värt det i efterhand.
Bland annat det som nämnts ovan har också lett mig fram till vad jag kallar självbyggarens regel nummer tre: Se till att du har någon att fråga! Byggahus är bra i många fall och jag har lärt mig massor. Men i slutänden är det väldigt bra med en person man litar på och som är insatt i projektet. Min far var ju självskriven som frågelåda i mitt fall, och han ställde upp i vått och torrt. Men i annat fall hade jag inte dragit mig för att muta någon med rejäla mängder öl eller annat lockbete för möjligheten att när som helst ringa och ställa frågor. Ett alternativ kan också vara en riktigt duktig bygghandlare. Efter ett tag hittade jag en firma där jag köpte den absoluta merparten av materialet. På köpet fick jag massor av råd, fika och till och med en grillfest.
Någon lösning på fönsterna hade jag ännu inte. Jag kollade Blocket med jämna mellanrum, men mitt problem var ju att hålen redan var satta. Någon justering kan man göra men inte för många, resonerade jag. Plötsligt fann jag ett parti fina treglasfönster som innebar att jag täckte halva behovet – för en spottstyver! Nu tycktes det möjligt att köpa också resten begagnat. Det blev några rundor med bilen men efter ett tag hade jag faktiskt samlat ihop allt jag behövde. På köpet fick jag träffa ett antal trevliga människor. Slutsumman för nio fönster (varav ett runt 80cm), en ytterdörr och en altandörr landade på knappt 20tkr, inklusive lite ny färg till ytterdörren. Den som tittar noga kan se att några av fönsterna skiljer sig lite vad gäller profilen invändigt, men det är också allt. Värt 30 000 kronor i besparing, om ni frågar mig.
Att köpa prylar begagnat eller åtminstone nytt men via säljsajter blev efter detta snudd på en sport för mig och något jag försökte göra så mycket som möjligt. En bal isolering, fönster och dörrar, hela köket, några tiotal kvadratmeter ölandssten och ett antal verktyg är några av de saker jag fick tag på via Blocket.
Ett annat kap jag gjorde är det jag senare ägnade sommaren åt. Men det kommer jag till i nästa inlägg.
Redigerat:
Det märkligaste var att djuret tycktes delat mitt itu. Den "bakre" sidan av skelettet saknades. Vet inte om det berodde på att den legat med kroppen till hälften begravd i myllan under långt tid eller vad. Märkligt var ordet.Marcussjogren skrev:Tycker snarare att det ser ut som något hundliknande? Proportionerna på bakben och överkroppens längd passar inte riktigt på katt. Att den saknar huvudet var ju ganska märkligt det med
Det där är alltid min stora skräck när jag tänker på att krypa in i grunden
Redigerat:
M
Marcussjogren
Medlem
· Västra Götaland
· 3 079 inlägg
Marcussjogren
Medlem
- Västra Götaland
- 3 079 inlägg
Låter ju jättemärkligt, ett skelett förmultnar väl inte speciellt fort ens vid goda förutsättningar?johankr skrev:
Precis! Har man dessutom en lada eller rejält förråd att ställa prylarna i under tiden så är saken biffRamnemark skrev:Mycket intressant tråd. Det finns massor av pengar att spara genom att ha lite bevakningar på blocket och ebay och vara ute i god tid innan projektet ska vara klart
Med sommaren kom lusten att spika panel utvändigt. Jag lämnade därmed innanmätet åt sitt öde. Snabbt bestämde jag mig för att inte bygga en liten röd stuga – det finns det tillräckligt av här i trakten.
Jag har ju tidigare nämnt projektets motto: håll det enkelt. Det finns ett till. Och det går väl ungefär ut på att använda material och metoder som blir snyggare och snyggare med tiden. I min inspirationsjakt kom jag ganska snabbt i kontakt med järnvitriolbehandlat trä som jag gillade skarpt. Att framhäva träet och dess naturliga variation i stället för att dölja den. Nackdelen är ju frånvaron av rötskydd. Någon här på forumet använde 28mm tätvuxet trä till sin järnvitriolbehandlade fasad. En fenomenal idé, enligt mig. Men priset var avgörande och dessutom ligger mitt hus väldigt skyddat mot slagregn. Takutsprånget är dessutom väl tilltaget. Så det fick bli vanligt 22mm virke.
Ungefär 700 löpmeter 145-bredd behövdes. Priset låg runt 15 kr/meter. Det borde gå att hitta billigare, tänkte jag. Jag ringde runt till ett par sågverk och fick till slut napp. Ett par mil bort hittade jag bästa tänkbara Norrlandsvirke för 8,50 kr/meter. Det är så att man undrar vart pengarna tar vägen i bland.
Hade jag gjort något annorlunda idag hade jag nog kört med varierande bredd mellan 95 och 145mm. Blir en livfullare fasad. Men nu fick det blev det så här.
Silverbets och järnvitriol inhandlades. Nu är ju vitriol en sällsynt billig metod att behandla fasaden med. Men ändå: 150 kr för ett kilo vitriol hos färghandlaren innebär nog en saftig marginal. Jag misstänker att det är exakt samma innehåll som i de säckar man köper till gräsmattan; 200 kronor för 15 kilo. Well well,..
Jag blandade enligt ett recept som jag nu tappat bort. Men det var enligt de man hittar här på forumet. Jag strök allt för hand på bockar på marken. Jag tvingade ihop typ sex brädor, strök kanterna och spred sedan ut dem och svabbade resten. Det ska arbetas in ordentligt men är ju ändå betydligt enklare än strykning av slamfärg. Till ändamålet satte jag även upp ett partytält.
Sättet jag monterade panelen på visade sig vara betydligt mer tidsödande än jag först trodde (say what?). Det blev minst Pi i tidkonstant. Utan vare sig lockbrädor, foder eller knutbrädor blir det liksom inga marginaler någonstans. Jag mixtrade med en mängd olika metoder. Men till slut insåg jag att det nog var svårt att hitta fler genvägar.
Så här gjorde jag: Först mätte jag hela fasadlängden och räknade ut om det gick att få fram ett avstånd mellan 145-brädorna som var cirka 5 mm. Annars skulle det innebära att jag fick klyva en bräda någonstans, och så fick jag göra på något ställe. Med rätt mått mellan brädorna uträknat kunde jag sätta alla lockläkten, som i mitt fall var 13x45. Inga genvägar här inte, utan vackert sätta ut streck både uppe och nere för varenda läkt.
Därefter fortsatte jag med de vanliga 145-brädorna. Här upprepade sig proceduren. Vackert sätta streck för varenda bräda både uppe och nere, och på gaveln även på mitten.
Sen återstod då spikningen. Spikpistol är bra, men jag ville inte använda den när spiken syns så så tydligt som den gör mot järnvitriol. Därför spikade jag allt för hand, med 4-tumsspik. Att krångla med rostfri spik struntade jag dock i. Och några år senare ångrar jag inte det. Galvad spik räcker gott.
En fördel med att använda så smal underbräda som 45 mm är att det går att sätta två spik på rad i överbrädan med hyggligt avstånd dem emellan, utan att de också går genom underbrädan. Annars är risken att träet spricker med åren, i takt med att det rör sig. Hittills har inte en enda gjort det, så det känns bra.
Mest tid tog fönster och dörrar. Avsaknaden av foder kräver precision. Det blev mycket mätande och mycket sågande med sticksågen.
Man får heller inte glömma musskyddet! Det gjorde jag. Farsan påminde mig efter halva huset. "Måste jag det?", undrade jag. "Ja, annars blir det raka motorvägen upp för dem", svarade han. Inte så kul att ligga och eftermontera dem, kan jag lova.
Jag har i efterhand förstått att man gärna börjar sätta inverterad lockläktpanel vid ett fönster. Men det gjorde inte jag, utan började alltid vid en knut. Nästa gång prövar jag nog fönster först
Ytterligare en sak som komplicerade var att beställningen av bleck till fönsterna dröjde till all panel var satt. Men till slut kom de på.
Det runda fönstret var också lite nervöst. Jag passade mig fram till rätt mått, skruvade bort fönstret, sågade med sticksåg och återmonterade fönstret. Sen nöjde jag mig med ett underbleck eftersom överkanten hamnade nära nocken.
Det tog en rätt stor del av den sommaren, då jag heller inte hade så mycket semester. Men till slut var faktiskt all panel på. Och jag var tur, för jag var jävligt trött på att spika panel.
Jag har ju tidigare nämnt projektets motto: håll det enkelt. Det finns ett till. Och det går väl ungefär ut på att använda material och metoder som blir snyggare och snyggare med tiden. I min inspirationsjakt kom jag ganska snabbt i kontakt med järnvitriolbehandlat trä som jag gillade skarpt. Att framhäva träet och dess naturliga variation i stället för att dölja den. Nackdelen är ju frånvaron av rötskydd. Någon här på forumet använde 28mm tätvuxet trä till sin järnvitriolbehandlade fasad. En fenomenal idé, enligt mig. Men priset var avgörande och dessutom ligger mitt hus väldigt skyddat mot slagregn. Takutsprånget är dessutom väl tilltaget. Så det fick bli vanligt 22mm virke.
Ungefär 700 löpmeter 145-bredd behövdes. Priset låg runt 15 kr/meter. Det borde gå att hitta billigare, tänkte jag. Jag ringde runt till ett par sågverk och fick till slut napp. Ett par mil bort hittade jag bästa tänkbara Norrlandsvirke för 8,50 kr/meter. Det är så att man undrar vart pengarna tar vägen i bland.
Hade jag gjort något annorlunda idag hade jag nog kört med varierande bredd mellan 95 och 145mm. Blir en livfullare fasad. Men nu fick det blev det så här.
Silverbets och järnvitriol inhandlades. Nu är ju vitriol en sällsynt billig metod att behandla fasaden med. Men ändå: 150 kr för ett kilo vitriol hos färghandlaren innebär nog en saftig marginal. Jag misstänker att det är exakt samma innehåll som i de säckar man köper till gräsmattan; 200 kronor för 15 kilo. Well well,..
Jag blandade enligt ett recept som jag nu tappat bort. Men det var enligt de man hittar här på forumet. Jag strök allt för hand på bockar på marken. Jag tvingade ihop typ sex brädor, strök kanterna och spred sedan ut dem och svabbade resten. Det ska arbetas in ordentligt men är ju ändå betydligt enklare än strykning av slamfärg. Till ändamålet satte jag även upp ett partytält.
Sättet jag monterade panelen på visade sig vara betydligt mer tidsödande än jag först trodde (say what?). Det blev minst Pi i tidkonstant. Utan vare sig lockbrädor, foder eller knutbrädor blir det liksom inga marginaler någonstans. Jag mixtrade med en mängd olika metoder. Men till slut insåg jag att det nog var svårt att hitta fler genvägar.
Så här gjorde jag: Först mätte jag hela fasadlängden och räknade ut om det gick att få fram ett avstånd mellan 145-brädorna som var cirka 5 mm. Annars skulle det innebära att jag fick klyva en bräda någonstans, och så fick jag göra på något ställe. Med rätt mått mellan brädorna uträknat kunde jag sätta alla lockläkten, som i mitt fall var 13x45. Inga genvägar här inte, utan vackert sätta ut streck både uppe och nere för varenda läkt.
Därefter fortsatte jag med de vanliga 145-brädorna. Här upprepade sig proceduren. Vackert sätta streck för varenda bräda både uppe och nere, och på gaveln även på mitten.
Sen återstod då spikningen. Spikpistol är bra, men jag ville inte använda den när spiken syns så så tydligt som den gör mot järnvitriol. Därför spikade jag allt för hand, med 4-tumsspik. Att krångla med rostfri spik struntade jag dock i. Och några år senare ångrar jag inte det. Galvad spik räcker gott.
En fördel med att använda så smal underbräda som 45 mm är att det går att sätta två spik på rad i överbrädan med hyggligt avstånd dem emellan, utan att de också går genom underbrädan. Annars är risken att träet spricker med åren, i takt med att det rör sig. Hittills har inte en enda gjort det, så det känns bra.
Mest tid tog fönster och dörrar. Avsaknaden av foder kräver precision. Det blev mycket mätande och mycket sågande med sticksågen.
Man får heller inte glömma musskyddet! Det gjorde jag. Farsan påminde mig efter halva huset. "Måste jag det?", undrade jag. "Ja, annars blir det raka motorvägen upp för dem", svarade han. Inte så kul att ligga och eftermontera dem, kan jag lova.
Jag har i efterhand förstått att man gärna börjar sätta inverterad lockläktpanel vid ett fönster. Men det gjorde inte jag, utan började alltid vid en knut. Nästa gång prövar jag nog fönster först
Ytterligare en sak som komplicerade var att beställningen av bleck till fönsterna dröjde till all panel var satt. Men till slut kom de på.
Det runda fönstret var också lite nervöst. Jag passade mig fram till rätt mått, skruvade bort fönstret, sågade med sticksåg och återmonterade fönstret. Sen nöjde jag mig med ett underbleck eftersom överkanten hamnade nära nocken.
Det tog en rätt stor del av den sommaren, då jag heller inte hade så mycket semester. Men till slut var faktiskt all panel på. Och jag var tur, för jag var jävligt trött på att spika panel.
Redigerat:
Snyggt! Hatten av för ett gediget Jobb!
Det började bli hög tid att lägga taket, som stått med bara papp sedan i vintras. På gränsen, ska erkännas. Takpannor kan vara snyggt, men jag föll för en gammal klassisk plåtprofil som kallas pannplåt. Den lades förr på mängder av lador men konkurrerades ut när TRP-profilen gjorde entré. Men har nu gjort comeback igen. Jag föll pladask för den, speciellt i aluzink-beläggning.
Taket läktades upp med ströläkt och 28x70 bärläkt. Luftventiler monterades i varje fack och skorstensbeslaget monterades. Jag funderade mycket kring om en luftad nock hade behövts. Hade jag gjort det igen kanske jag kostat på mig det. Men denna gång fick det räcka med ventiler.
Jobbet var kvickt gjort eftersom jag fick hjälp av farsan. Att regndropparna hörs tydligare än på ett tak av pannor tycker jag bara är charmigt.
Ytterligare ett projekt återstod innan jag fortsatte inomhus: att göra en sockelmarkering. 28x45 impregnerat har blivit allmänt populärt och jag använde dem för att skapa en liggande spaljé, med ett par dolda luckor för inkommande vatten, utgående avlopp och till ett förvaringsutrymme under altanen. Som vanligt är det förarbetet som tar mest tid. Jag fäste reglar i bärlinorna men dessa hade inte samma avstånd till fasaden längs hela sträckan. Så varje regel fick måttklyvas.
På ett ställe stack dessutom en betongplint ut för långt... Då var det bara att plocka fram vinkelslipen och börja bearbeta. Begreppet "alltid är det något" ligger ju självbyggaren varmt om hjärtat.
Men det blev ordning på det hela till slut. Och resultatet blev jag väldigt glad för. Huset liksom "landade" på marken i stället för att sväva på de där plintarna.
Förresten! Ett altangolv la jag också innan hösten definitivt kom. Jag valde sibirisk lärk, som någon sorts kompensation för allt impregnerat jag använt. Men sen är det ju också ett ypperligt vackert träslag. Det Pi-iga priset jämfört med vanlig trall motiverade jag med miljönytta, på något vänster. Hjälp att lägga det fick jag med!
Men därefter blev det höst på riktigt på torpet.
Taket läktades upp med ströläkt och 28x70 bärläkt. Luftventiler monterades i varje fack och skorstensbeslaget monterades. Jag funderade mycket kring om en luftad nock hade behövts. Hade jag gjort det igen kanske jag kostat på mig det. Men denna gång fick det räcka med ventiler.
Jobbet var kvickt gjort eftersom jag fick hjälp av farsan. Att regndropparna hörs tydligare än på ett tak av pannor tycker jag bara är charmigt.
Ytterligare ett projekt återstod innan jag fortsatte inomhus: att göra en sockelmarkering. 28x45 impregnerat har blivit allmänt populärt och jag använde dem för att skapa en liggande spaljé, med ett par dolda luckor för inkommande vatten, utgående avlopp och till ett förvaringsutrymme under altanen. Som vanligt är det förarbetet som tar mest tid. Jag fäste reglar i bärlinorna men dessa hade inte samma avstånd till fasaden längs hela sträckan. Så varje regel fick måttklyvas.
På ett ställe stack dessutom en betongplint ut för långt... Då var det bara att plocka fram vinkelslipen och börja bearbeta. Begreppet "alltid är det något" ligger ju självbyggaren varmt om hjärtat.
Men det blev ordning på det hela till slut. Och resultatet blev jag väldigt glad för. Huset liksom "landade" på marken i stället för att sväva på de där plintarna.
Förresten! Ett altangolv la jag också innan hösten definitivt kom. Jag valde sibirisk lärk, som någon sorts kompensation för allt impregnerat jag använt. Men sen är det ju också ett ypperligt vackert träslag. Det Pi-iga priset jämfört med vanlig trall motiverade jag med miljönytta, på något vänster. Hjälp att lägga det fick jag med!
Men därefter blev det höst på riktigt på torpet.
Redigerat: