Men ytterst är det köparens betalningsförmåga och betalningsvilja som avgör värdet. Och problemet är att de kan förändras över tiden. En ekonomisk kris eller nedläggning av en lokal industri kan sänka betalningsförmågan. Om köparen har en kalkyl som bara går ihop om man kan räkna med en fortsatt prisstegring, vad händer om prisökningen saktar in eller helt avstannar?mr_bygg skrev:Då är vi väl i stort sett överensJag kan absolut förstå att det finns en poäng att inte ha en fastighet belånad till 100% utan några som helst krav på amortering, Men om sen en rimlig gräns för amorteringsfritt är 40%, 75% eller någon annan siffra kan man väl diskutera. Det jag inte kan förstå är att man ska amortera av hela lånet på x antal år eftersom bostaden i sig har ett värde.
Det finns platser i Sverige där du kan köpa en välvårdad sjuttitalsvilla för under en halv miljon.
Håller med. Det finns kanske några enstaka situationer där avbetalningsköp kan vara rimligt, tex om man behöver en bättre bil för att ta sig till jobbet. Men i de flesta fall verkar det ligga mycket nära bondfångeri.mr_bygg skrev:
Det finns fall där fastigheter fallit mer än 50%. När man byggde hus på sjuttitalet låg produktionskostnaden på runt 300- 400 tusen, om jag minns rätt. Det finns i dag villor från den tiden som kan köpas för ungefär samma pris. Tar man hänsyn till att kronan är mindre värd idag är prisfallet avsevärt.mr_bygg skrev:
Så man kan aldrig säga aldrig. Sen är det ju så att folk är mera flyttbenägna idag, särskilt i storstäderna där priserna är höga. De flesta stannar inte 30 år i samma bostad. Så i praktiken blir det inte så stor skillnad om man kräver amortering ner till 0 eller till en högre procentsats.
Redigerat:
Nej det hade du inte blivit på något sätt om dessa personer istället betalade ränta på hela sina lå¨n under en "evig" tid...dvs mer vinst för dig som bank...Blindnit skrev:
Att ha en lånebeloppsgärns är ju f.ö. ett sätt att påvinga amortering också - eftersom man inte får bolån på 15% (bore kanske vara 25-30% egentligen) så får man antingen ha kontanter eller ta blancolån- som i de flesta fall måste betalas av på iaf 10 år
/K
Men säger du och Blindnit inte samma sak? Från bankens sida finns det ju inga skäl att kräva amortering, om du har vettig ekonomi och inte är på tok för högt belånad.klaskarlsson skrev:
Klarar du att amortera ser banken helst att du låter bli. Har du svårt att amortera vill banken nog att du försöker ändå.
Oj - läste in ett "inte" där !lurk12345 skrev:Men säger du och Blindnit inte samma sak? Från bankens sida finns det ju inga skäl att kräva amortering, om du har vettig ekonomi och inte är på tok för högt belånad.
Klarar du att amortera ser banken helst att du låter bli. Har du svårt att amortera vill banken nog att du försöker ändå.
Sorry
/K
Och åter igen är vi tillbaka till den fantastiska svenska illusionen om att lån aldrig ska betalas tillbaka och att man i oändlig framtid kommer att få 5-10% årlig värdeökning på sin bostad och att man alltid kommer att få amorteringsfria lån på 100 år(dvs lånet ska aldrig betalas ner på). Och räntan är det enda man någonsin kommer att behöva betala och den kommer aldrig att bli högre än 6%.
Dessa förutsättnigar lever en stor del av svenska befolkningen med bostadslån med.
Ett otroligt läskigt och naivt beteende!
Dessa förutsättnigar lever en stor del av svenska befolkningen med bostadslån med.
Ett otroligt läskigt och naivt beteende!
Redigerat:
Helt beroende på lånets storlek, min inkomst och bankens krav. Mitt första bostadslån på 1,5 milj har jag betalat ner på 15 år(bankens krav var på 30 år). Det hade jag gjort även om jag hade bott i Sverige.FredrikR skrev:
Redigerat:
Hade jag kunnat så hade jag amorterat av vårt huslån direkt även om det kanske inte är det mest ekonomiskt fördelaktiga man kan göra.
Skulle även kunna tänka mig en större investering i nåt solvärmesystem med återbetalningstid långt i i pensionåldern.
Men sen är jag ju sån att jag hellre köper kontant än på avbetalning även om det skulle va dyrare, vilket det väl aldrig är men ändå.
Tråkigaste som finns är fasta utgifter.
Inte så att oväntade utgifter är så roliga heller men dom kan man inte styra på samma sätt.
Skulle även kunna tänka mig en större investering i nåt solvärmesystem med återbetalningstid långt i i pensionåldern.
Men sen är jag ju sån att jag hellre köper kontant än på avbetalning även om det skulle va dyrare, vilket det väl aldrig är men ändå.
Tråkigaste som finns är fasta utgifter.
Inte så att oväntade utgifter är så roliga heller men dom kan man inte styra på samma sätt.
Det här dravlet har du upprepat flera gånger nu, utan att ens försöka hänvisa till något annat än dina egna fördomar.jonpalm skrev:
Är amortering av bostadslån den högsta formen av sparsamhet och ekonomisk redlighet? Då måste man ha en väldigt begränsat ekonomisk fantasi.
Det låter väldigt mycket. Svärföräldrarna köpte helt nytt hus (enplans tegelhus 160m2) 1977.lurk12345 skrev:
De gav 140 000:- om jag minns rätt. Jag kan ha fel på någon tiotusing, men det var definitivt inga 3-400 000.
(Idag värt över 2 milj, men där finns naturligtvis mycket lokala variationer.)
Har man då amorterat 0 kr så är ju huset fortfarande värt lika mycket som lånet och säkerheten är intakt.lurk12345 skrev:
Mina föräldrar byggde ett enplans tegelhus i lösvirke (ett Anebyhus i grunden, men modifierat av en lokal arkitekt) med innertak i trä, öppen spis, ekkök, bastu, hobbyrum, fristående carport/förråd osv på ca 180 kvadrat 1979-1980 och då kostade det 450 000 kronor i byggkostnad.ass skrev:
Tack, Fortissima.Fortissima skrev:
När jag såg Ass inlägg undrade jag om jag mindes fel. Men jag har hört siffror på 300-400 tusen från flera håll. Då avsåg jag alltså kostnaden för att bygga nytt under senare delen av sjuttitalet. Det är värt att notera att byggkostnaderna ökade rätt kraftigt under sjuttitalet.