När jag och min fru varit tillsammans i ett år så ville vi flytta ihop...
Vi ville ha hus direkt, (Vi är inte purunga utan har gott om livserfarenheter) vi ville inte ha något inne istan där husen då låg på snitt 1,5 mille.. (-2006 Småstad östkusten).
Vi resonerade så att vi vill först o främst ha det lugnt och skönt, gör inget om vi får pendla någon mil, billigt boende med inte för mycket att kosta på...
Vi sitter nu i utkanten av ett litet samhälle (Mindre än 2000), har lagom hus, 85+85 kvm, Dubbelgarage, nytt kök, det mesta iordninggjort när vi flyttade in, dubbelgarage, 70 kvm. tomt på 1500kvm. Skogstomt... 2,5 mil till två städer... För oss är det helt kanon, 470.000:- inkl, pool, bubbelpool, och larm... Dvs det mesta som behövs...
Vi ångrar inte ett dugg vårat köp, nu har dessutom frun blivit arbetslös, men vi kommer klara detta bra, då vi har mindre i totalkostnader/mån än om vi hade haft en 3-rums lgh...
Summan av kardemumman, för oss var det först o främst lugn och ro som ger livskvalitet, vi ville heller inte ligga och betala svindyra lån livet ut... Så... ut på landet och se vad som finns där....
Vi ville ha hus direkt, (Vi är inte purunga utan har gott om livserfarenheter) vi ville inte ha något inne istan där husen då låg på snitt 1,5 mille.. (-2006 Småstad östkusten).
Vi resonerade så att vi vill först o främst ha det lugnt och skönt, gör inget om vi får pendla någon mil, billigt boende med inte för mycket att kosta på...
Vi sitter nu i utkanten av ett litet samhälle (Mindre än 2000), har lagom hus, 85+85 kvm, Dubbelgarage, nytt kök, det mesta iordninggjort när vi flyttade in, dubbelgarage, 70 kvm. tomt på 1500kvm. Skogstomt... 2,5 mil till två städer... För oss är det helt kanon, 470.000:- inkl, pool, bubbelpool, och larm... Dvs det mesta som behövs...
Vi ångrar inte ett dugg vårat köp, nu har dessutom frun blivit arbetslös, men vi kommer klara detta bra, då vi har mindre i totalkostnader/mån än om vi hade haft en 3-rums lgh...
Summan av kardemumman, för oss var det först o främst lugn och ro som ger livskvalitet, vi ville heller inte ligga och betala svindyra lån livet ut... Så... ut på landet och se vad som finns där....
Ja, det finns alltid de som kritiserar ens beslut. Vi är båda säkra på vår relation och jag tror inte vi kommer ha några problem när dessa 5 åren är slut, men vi är ju alla olika och bara tiden kan utvisa. Samtidigt tror jag att vi uppskattar det vi har ännu mer när vi kämpat hårt för det, än om vi inte behövt kämpa för det lika mycket.Suhagg skrev:Intressant att höra olika alternativ.
Har en kompis som startade firma och jobbade som en tok precis jämnt. Han var själv i början det rullade på. Nu har han 10 anställda. Nybyggt hus och en dyr båt.
Båda är nog betalda redan.
Tror du han har mera livskvalitet nu?
Nix, den nya båten har legat på land senaste 3åren. Första året hade han tid med den. q(;^
Det är inte att han måste ha pengar men jag tror det bara rullar på utan att man märker det. Tills hjärtat börjar slå otakt, läkaren skakar på huvudet eller något annat sätter stopp.
Är inte risken att om 5år stannar ni upp och tittar på varandra och undrar varför är vi tillsammans? Ni kan ju hinna växa ifrån varandra rätt mycket på denna tid utan att ni märker det själva förrän ni stannar upp om 5år. Vad har ni för roliga minnen att tänka tillbaka på under dessa 5år tillsammans med jobb dygnet runt?
Vårt val!
Att din vän inte kan koppla av och gå ner i tid och öka sin livskvalitet är hans väl, betyder inte att jag kommer få det likadant, det är det som är det fina med individer. Alla är olika!
Intressant tråd. Ang egen företagare och all den frihet det skulle ge: har en bekant som nog sedan grundskolan hankat sig fram på diverse egna företagsidéer. Han predikar ofta om hur fritt han har det, han är inte styrd av någon arbetsgivare, han tar minsann semester när han vill, han behöver inte känna den bekanta söndagsångesten för han kan ju strunta i att jobba på måndagen om han vill. Ändå arbetar han, ursäkta uttrycket, arslet av sig. 7 dagar i veckan. Semester är nog något han ser på tv mest. Och ändå är det precis att intäkterna täcker utgifterna. Han har berättat att de vissa månader får förlita sig på att hans föräldrar utfodrar dem. Visst, kanske kommer hans olika företag att en dag ge den utdelning han hoppas på. Men han har haft det så här många år nu, och två barn har han dessutom. Nej, tacka då för vanligt lönearbete.
Sedn till TS fråga. Jag hade en period strax efter studierna då jag på allvar ifrågasatte om detta var livets mening. Skulle jag nu de kommande 40 åren hasa mig ur sängen halvdöd varje morgon, genomlida arbetsveckan bara för att se fram emot helgen. Och visst kommer de där frågorna nu också till och från. Men mitt liv ser helt annorlunda ut idag: med huset som slukar våra pengar och inga rika släktingar att ärva av eller liknande så är det att arbeta som gäller. Och även om jag skulle vilja vara hemma mycket mer och renovera och bara vara, så skulle jag tröttna på det också efter ett tag. Det är trotsallt skönt med rutiner, för mig. Jag tycker det är kul på jobbet, jag har kollegor, och renoveringarna hemma är ett trevligt brejk från kontorsjobbet. Och man har ju trotsallt ganska mycket fritid om man jämför med "förr" och med en stor del av världen.
Det finns en romatisk dröm om att bo på landet, driva ngn slags gård osv. Men när jag tänker på allt arbete som pågår på en gård hela veckan, varje månad, året om, så är jag inte så sugen längre. Det finns säkert gott om de där idylliska ögonblicken (som man ser på tv), men säkert lika gott om alla andra ögonblick då man helst bara vill åka ifrån allt.
Nu blir det ett långt inlägg! Hörde på radion om ett par som valde att fly storstaden till en gård på landet. De tog det ett steg längre och försökte vara självhushållande. De lät nöjda med det, men samtidigt låg det hela tiden en underton av hur mkt arbetet det innebär. De kunde aldrig åka iväg ngnstans och det var svårt att få pengar till investeringar som skulle kunna underlätta för dem.
Nej, det är nog trotsallt ganska bra att arbeta. Inte vill man leva i UTANFÖRSKAPET!
Sedn till TS fråga. Jag hade en period strax efter studierna då jag på allvar ifrågasatte om detta var livets mening. Skulle jag nu de kommande 40 åren hasa mig ur sängen halvdöd varje morgon, genomlida arbetsveckan bara för att se fram emot helgen. Och visst kommer de där frågorna nu också till och från. Men mitt liv ser helt annorlunda ut idag: med huset som slukar våra pengar och inga rika släktingar att ärva av eller liknande så är det att arbeta som gäller. Och även om jag skulle vilja vara hemma mycket mer och renovera och bara vara, så skulle jag tröttna på det också efter ett tag. Det är trotsallt skönt med rutiner, för mig. Jag tycker det är kul på jobbet, jag har kollegor, och renoveringarna hemma är ett trevligt brejk från kontorsjobbet. Och man har ju trotsallt ganska mycket fritid om man jämför med "förr" och med en stor del av världen.
Det finns en romatisk dröm om att bo på landet, driva ngn slags gård osv. Men när jag tänker på allt arbete som pågår på en gård hela veckan, varje månad, året om, så är jag inte så sugen längre. Det finns säkert gott om de där idylliska ögonblicken (som man ser på tv), men säkert lika gott om alla andra ögonblick då man helst bara vill åka ifrån allt.
Nu blir det ett långt inlägg! Hörde på radion om ett par som valde att fly storstaden till en gård på landet. De tog det ett steg längre och försökte vara självhushållande. De lät nöjda med det, men samtidigt låg det hela tiden en underton av hur mkt arbetet det innebär. De kunde aldrig åka iväg ngnstans och det var svårt att få pengar till investeringar som skulle kunna underlätta för dem.
Nej, det är nog trotsallt ganska bra att arbeta. Inte vill man leva i UTANFÖRSKAPET!
Till TS: Om jag far leka amatorpsykolog sa later det som att problemet snarare ar att du inte ar nojd med det arbete du har idag (eller de arbeten du rimligen tror dig kunna ha inom en overskadlig framtid). Jag tanker varje dag precis som du, "ar detta meningen med livet?", men jag har insett att det inte ar mig det ar fel pa, det ar jobbet jag har och de jobb som star till forfogande om jag skulle fa for mig att byta.
De jag kanner (och den del av de som svarat i denna trad) som tycker om sina jobb ser inga som alls problem med att ta lan, bo fint, jobba jarnet och ha det kul till pensionen eller doden skiljer dem fran deras tillgangar och familj. Men for oss som inte trivs pa jobbet ar det desto svarare.
Om jag var du skulle jag absolut INTE paborja det bygget och ta det lanet. Bygg sjalv om du nu maste ha storre. Pengarna du sparar in pa att inte ta lan kan du lagga pa mer fritid, sabbatsar eller helt enkelt periodvis emigrering. Man far mycket for pengarna i en fiskeby i Burma eller ett litet hotell i Bolivia.
Det later som om att ingen av er skulle trivas i livet, och har ni lan och hus blir det valdigt svart att flytta runt, bryta upp eller prova pa nya saker.
Det finns dock en fordel med att ha jobb som inte kan matas i pengar eller livstillfredssallelse, och det ar statusvardet i att vara anstalld. Jag ar sjalv anstalld pa en plats dar folk brukar vissla hogt och bocka nar jag presenterar mig och var jag arbetar med. Det hjalper faktiskt att kunna "namedroppa" lite nar man kanner sig extra nera och sonderjobbad.
Om du arbetar i Sverige vet du sakert redan att det inte lonar sig att jobba extra eller hardare, och att skatten tar det mesta av det lilla overskott du far. Sa ar det dock inte i manga andra lander, dar jobbar man sa mycket man kan, lagger pengarna pa hog och tar av for att hjalpa slakt och vanner om det inte kan jobba sjalva.
Personligen har jag tagit lan pa 100%, kopt bostad, slitit som ett djur i fem ar och sedan betalat av alla lan sa att jag nu kanner mig ganska fri. Nasta steg blir att hitta ett forsorjningssatt som inte kvaver mig i fortid.
De jag kanner (och den del av de som svarat i denna trad) som tycker om sina jobb ser inga som alls problem med att ta lan, bo fint, jobba jarnet och ha det kul till pensionen eller doden skiljer dem fran deras tillgangar och familj. Men for oss som inte trivs pa jobbet ar det desto svarare.
Om jag var du skulle jag absolut INTE paborja det bygget och ta det lanet. Bygg sjalv om du nu maste ha storre. Pengarna du sparar in pa att inte ta lan kan du lagga pa mer fritid, sabbatsar eller helt enkelt periodvis emigrering. Man far mycket for pengarna i en fiskeby i Burma eller ett litet hotell i Bolivia.
Det later som om att ingen av er skulle trivas i livet, och har ni lan och hus blir det valdigt svart att flytta runt, bryta upp eller prova pa nya saker.
Det finns dock en fordel med att ha jobb som inte kan matas i pengar eller livstillfredssallelse, och det ar statusvardet i att vara anstalld. Jag ar sjalv anstalld pa en plats dar folk brukar vissla hogt och bocka nar jag presenterar mig och var jag arbetar med. Det hjalper faktiskt att kunna "namedroppa" lite nar man kanner sig extra nera och sonderjobbad.
Om du arbetar i Sverige vet du sakert redan att det inte lonar sig att jobba extra eller hardare, och att skatten tar det mesta av det lilla overskott du far. Sa ar det dock inte i manga andra lander, dar jobbar man sa mycket man kan, lagger pengarna pa hog och tar av for att hjalpa slakt och vanner om det inte kan jobba sjalva.
Personligen har jag tagit lan pa 100%, kopt bostad, slitit som ett djur i fem ar och sedan betalat av alla lan sa att jag nu kanner mig ganska fri. Nasta steg blir att hitta ett forsorjningssatt som inte kvaver mig i fortid.
Flera intressanta saker kommer upp. d^_^bTokyoboy skrev:
Fler som funderar på detta och har hittat sin väg.
Man kommer på så mycket konstigt när man har en dålig dag bara.
Visst om man trivs på jobbet spelar in. Tycker det är intressant ändå. Om man stormtrivs på jobbet och jobbar i stort sett hela tiden är det i mina ögon något snett också. Men så ser jag på det. En annan kan se det som livskvalitet att bara ha ett jobb man trivs med och fritiden är en väntan på nästa arbetsdag
Jag ser inte lån som något farligt men det får en att tänka till. Efter lånet sitter jag med detta normalstora lån så kan jag inte byta jobb eller branch hur som helst. Det måste in en viss summa varje månad för jag vill inte sälja eller flytta.
Har rest en del i livet och andra länder lockar inte att flytta till så jag vill satsa på ett eget bra boende hemma Försöker hitta knep att få mera fritid och ändå ha en lagom lön. Har jobbat 4dagar i veckan förut och det var det bästa jag gjort. Problemet eller vad man ska kalla det är att på nuvarande jobb så är det helt omöjligt att få till det.
Att jobba ännu mer och dra in ännu mer pengar lockar inte. Som du säger Sverige är inte rätt land för det samt att du skaffar bara dig dyrare vanor och så sitter man i skiten och måste jobba 100% och helst lite övertid och lite extra då och då.
Visst man tänker på att köra eget någon gång då och då men jag vet väldigt få personer som kan jobba lagom mycket. Att vara anställd ger en enorm trygghet. Man kan ha en dålig vecka utan att det påverkar vad som kommer in på kontot.
Först köper man mer och mer prylar och visst är det kul, men till slut så äger prylarna dig! Pg.a att de ska underhållas etc etc och det kostar på både fritiden och kontot...:S
Medlem
· Västra götaland
· 335 inlägg
Mkt intressant tråd där jag själv hamnar lite mittemellan med ett hus för drygt 1 mille och pågående utbyggnad. Räkanr med att lånet inte kommer vara så blodigt om 32 år då man själv går i pension. Jobbar ca 45-50 timmar i veckan på jobbet och ca 3-4 timmar per kväll för att bli klar med utbyggnaden till våren nästa år. Men visst känns det tungt vissa dagar när man inte sovit mer än ett par timmar på natten pga skrikande ungar eller funderingar på hur man ska gå vidare i byggnadet, det gäller att orka med 3 barn och fru
Det som är genomgående på svaren som skrivits är väl att de som inte satsat på nytt hus anser att de satsat på livskvalité istället för 3 mille i lån vilket verkar skapa mkt huvudvärk. Iaf tror alla vi som inte har dessa lån det.
Det som är genomgående på svaren som skrivits är väl att de som inte satsat på nytt hus anser att de satsat på livskvalité istället för 3 mille i lån vilket verkar skapa mkt huvudvärk. Iaf tror alla vi som inte har dessa lån det.
Det viktiga är väl att man trivs med sitt liv?
Jag har förmånen att ha ett roligt och utmanande jobb som ger mig mycket men inte kräver tokmycket insats i form av många arbetstimmar. Livet med familjen och fritidsintressen är lagom spännande. Ni som har haft småbarn vet hur det är.
Så jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu trots att jag har lån på över 3mille.
Dock kan jag tänka mig att minska min arbetstid om det skulle funka på jobbet. Förra året hade jag förmånen att jobba 4dagar/vecka då hela företaget jobbade så. Det var helt underbart. Energi och fokus på en helt annan nivå än det var innan. Både på hemmaplan och på jobbet.
Jag har förmånen att ha ett roligt och utmanande jobb som ger mig mycket men inte kräver tokmycket insats i form av många arbetstimmar. Livet med familjen och fritidsintressen är lagom spännande. Ni som har haft småbarn vet hur det är.
Så jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu trots att jag har lån på över 3mille.
Dock kan jag tänka mig att minska min arbetstid om det skulle funka på jobbet. Förra året hade jag förmånen att jobba 4dagar/vecka då hela företaget jobbade så. Det var helt underbart. Energi och fokus på en helt annan nivå än det var innan. Både på hemmaplan och på jobbet.
Jag tror att det optimala är att kunna jobba fyra dagar i veckan. Jag har gjort det i perioder och den där "bonusdagen" förgyller verkligen livet. Allra bäst är det om folk i en närhet också gör det, då kan relationerna verkligen blomma ut.
Att jobba väldigt lite eller inte alls däremot lockar mig däremot inte.
Att jobba väldigt lite eller inte alls däremot lockar mig däremot inte.
Hej och kul att du tar upp ditt dilema!
Meningen med livet... Allt är relativt har filosoferna sagt i 2000 år. Vetenskapligt, dvs, logiskt giltig sanning baseras alltid på ett antagande för att man skall kunna dra en slutsats huruvida något är sant eller falskt. Detta antagandet behöver inte ha något med "jordelivet" att göra men så klart med "sinneslivet" då antagandet kommer från vårt sinne.
Är bara 35 år men redan sett så mkt orättvisa att jag tvingats inse att livet, är livet. Många saker kan vi inte styra. Det skuffar runt oss efter både slumpen, vårt nätverk, våra gener, samhälle, kultur etc. På kort sikt kan vi bara välja antagande efter det vi fått lära oss så här långt i livet men på längre sikt kan vi alla lära oss att byta alla antaganden om livet.
Detta gör som en fransk filosof sade för några hundra år sedan "Det som händer människan gör henne inte så mkt som det hon tycker om det som händer henne", blir den empiriska belagda och logiskt giltiga slutsatsen om vad som är "meningen med livet".
Vem som blir 35 å vem som blir 85 kan vi inte säga. Vi kan med statistik visa att det finns en samvarians (obs! skillnaden mellan samvarians och samband där samvarians är mellan -100% å +100% och samband endast dess ytterligheter) mellan livsval och livstil relativt ålder men dock inte över 50% ens i felaktigt utförda "vetenskapliga" studier med statistiken som grund. (Går inte att fuska med statistik som myten säger. Statistiken är stenhård men går att välja antagandet och urvalsgruppen så att resultatet faller ut med en samvarians som vi/någon har intresse att lyfta fram av oftast outtalat syfte. Först när man läser statistik på Högskolan/Universitet som man får lära sig statistik. Det man lär sig i grund- och gymnasieskola är diagram med enkel sannolikhetslära a "häftstifts- och tärnings kastandes utfall".
Kontentan är att då du faktiskt tar upp denna fråga för dig själv så är att arbeta 100% inget sunt alternativ för dig och ditt liv. Att känna att man skall arbeta för att kunna leva på fritiden en uppoffring av dagen för fritiden. Sliter ut organen genom stresshormoner som kommer när vi inte känner direkt meningsfylldhet. Så i kombination med slumpen som att bli på körd, drabbas av förgiftning etc så tycker jag ni skall leva i dagen och då på bekostnad av ett "framgångsrikt liv vilket kan skådas genom boendet mm".
Meningen med livet sätter vi själva, gränserna för människans kapacitet sätter kroppen tillsammans med definitionen av det som händer oss. Hur livet blev i slutändan vet ingen. "Slumpen" alias Livet styr för mkt historiskt sett, styr för närvarnade och kommer därmed logiskt sett rimligen att fortsätta göra så.
Ditt liv, dina val, din dag hand i hand med "livet" som avgör vad du kan, bör och skall göra...
Svårt att gå mot kulturen då alla kulturer har inbyggda straff för de som inte följer dem, ex, sociala straff och stiftade lagar. Simma med strömmen är lättast fysiskt sett men psykiskt sett kan simma mot strömmen eller vid sidan av den vara det lättaste vägen även fysiskt men då indirekt genom den psykiska definitionen som baserats på våra antaganden om livet
Ha en bra dag å bygg om du har lust men gör då det förslagsvis med begagnat material på en mindre "attraktiv" plats så får du utlopp för både din skapande lust, boende önskan samtidigt som du håller dig inom kulturen och inte behöver arbeta 100% för att få bo större som ni faktiskt önskar om jag inte missförstått er/dig.
/P.
Meningen med livet... Allt är relativt har filosoferna sagt i 2000 år. Vetenskapligt, dvs, logiskt giltig sanning baseras alltid på ett antagande för att man skall kunna dra en slutsats huruvida något är sant eller falskt. Detta antagandet behöver inte ha något med "jordelivet" att göra men så klart med "sinneslivet" då antagandet kommer från vårt sinne.
Är bara 35 år men redan sett så mkt orättvisa att jag tvingats inse att livet, är livet. Många saker kan vi inte styra. Det skuffar runt oss efter både slumpen, vårt nätverk, våra gener, samhälle, kultur etc. På kort sikt kan vi bara välja antagande efter det vi fått lära oss så här långt i livet men på längre sikt kan vi alla lära oss att byta alla antaganden om livet.
Detta gör som en fransk filosof sade för några hundra år sedan "Det som händer människan gör henne inte så mkt som det hon tycker om det som händer henne", blir den empiriska belagda och logiskt giltiga slutsatsen om vad som är "meningen med livet".
Vem som blir 35 å vem som blir 85 kan vi inte säga. Vi kan med statistik visa att det finns en samvarians (obs! skillnaden mellan samvarians och samband där samvarians är mellan -100% å +100% och samband endast dess ytterligheter) mellan livsval och livstil relativt ålder men dock inte över 50% ens i felaktigt utförda "vetenskapliga" studier med statistiken som grund. (Går inte att fuska med statistik som myten säger. Statistiken är stenhård men går att välja antagandet och urvalsgruppen så att resultatet faller ut med en samvarians som vi/någon har intresse att lyfta fram av oftast outtalat syfte. Först när man läser statistik på Högskolan/Universitet som man får lära sig statistik. Det man lär sig i grund- och gymnasieskola är diagram med enkel sannolikhetslära a "häftstifts- och tärnings kastandes utfall".
Kontentan är att då du faktiskt tar upp denna fråga för dig själv så är att arbeta 100% inget sunt alternativ för dig och ditt liv. Att känna att man skall arbeta för att kunna leva på fritiden en uppoffring av dagen för fritiden. Sliter ut organen genom stresshormoner som kommer när vi inte känner direkt meningsfylldhet. Så i kombination med slumpen som att bli på körd, drabbas av förgiftning etc så tycker jag ni skall leva i dagen och då på bekostnad av ett "framgångsrikt liv vilket kan skådas genom boendet mm".
Meningen med livet sätter vi själva, gränserna för människans kapacitet sätter kroppen tillsammans med definitionen av det som händer oss. Hur livet blev i slutändan vet ingen. "Slumpen" alias Livet styr för mkt historiskt sett, styr för närvarnade och kommer därmed logiskt sett rimligen att fortsätta göra så.
Ditt liv, dina val, din dag hand i hand med "livet" som avgör vad du kan, bör och skall göra...
Svårt att gå mot kulturen då alla kulturer har inbyggda straff för de som inte följer dem, ex, sociala straff och stiftade lagar. Simma med strömmen är lättast fysiskt sett men psykiskt sett kan simma mot strömmen eller vid sidan av den vara det lättaste vägen även fysiskt men då indirekt genom den psykiska definitionen som baserats på våra antaganden om livet
Ha en bra dag å bygg om du har lust men gör då det förslagsvis med begagnat material på en mindre "attraktiv" plats så får du utlopp för både din skapande lust, boende önskan samtidigt som du håller dig inom kulturen och inte behöver arbeta 100% för att få bo större som ni faktiskt önskar om jag inte missförstått er/dig.
/P.
HannaLuz, ni verkar så starka och inte beroende av den andra känslomässigt och det gör att förhållandet stärks, beundrar er att våga starta firma, finns säkert mölighet att kunna göra avdrag för en del inköp till ert hus. Skulle ni nu mot all förmodan gå isär så får ni väl också mer i plånboken vid ev. försäljning.HannaLuz skrev:
Till dig Suhagg
Förhoppningsvis kan du ta semester och då menar jag en riktig semester utan krav från omvärlden på dig.
Skulle du starta upp en firma bredvid heltidsjobbet som sedan kommer att gå bra så kan du sälja den och ha ålderdomen tryggad.
Hoppas att du står ut med några tuffa år annars kan du bara skriva här igen så blir du säkert peppad.
Jag själv bor i mitt första hus och när jag tittar på mina grannar och speciellt en dam som bor i ett 2-vånings hus med källare så förstår man att det ger livskvalité att kunna ha ett hus med tillhörande trädgård när man 94 år, jag tror att det bidrar till att man lever länge om man trivs med sitt boende.
Ha det gott alla
Medlem
· Norrbotten
· 3 390 inlägg
Tror att många i detta forumet skulle må bättre av att inte pressa sig i att skapa det perfekta boendet. Samtidigt känner jag igen mig själv i ekorrhjulet, men det är lite i perioder. Ibland finns det tid för en lägre takt, ibland, som just nu bygger vi ut, å då finns det inte en endaste timma för återhämtning tyvärr.
Jag tror själv att ingen mår bra om stressnivån ligger konstant hög över lång tid. Men att ha kortvarig stress, är inget medicinskt problem.
Till att detta med att betala sitt boende, ska väl ofta läggas 'den tidsödande men mycket glädjande uppgiften' att uppfostra barn. Tid och energi investerade i barnen är så mycket med värt än tid investerat bara i sitt boende.
Fenomenet kallas väl växla ner, downshitfting. http://www.bokus.com/bok/9789153432...t-leva-battre-pa-mindre/?pt=category_level1_4
Jag tror själv att ingen mår bra om stressnivån ligger konstant hög över lång tid. Men att ha kortvarig stress, är inget medicinskt problem.
Till att detta med att betala sitt boende, ska väl ofta läggas 'den tidsödande men mycket glädjande uppgiften' att uppfostra barn. Tid och energi investerade i barnen är så mycket med värt än tid investerat bara i sitt boende.
Fenomenet kallas väl växla ner, downshitfting. http://www.bokus.com/bok/9789153432...t-leva-battre-pa-mindre/?pt=category_level1_4
Tänker inte så mycket på att jag måste jobba livet ut, bygger upp en ekonomi för varje år och vem vet kanske kan jag sluta jobbet tidigare..
Räknar med att i framtiden kan jag öka amorteringen till ca 10 k månaden utan att göra avkall på mitt liv.
Räknar med att i framtiden kan jag öka amorteringen till ca 10 k månaden utan att göra avkall på mitt liv.