Vilka har rätt att använda enskild väg?
På vår fastighet går en väg på några hundra meter som sedan fortsätter upp i "skogen". Denna väg använder några skogsägare som har denna som enda tillfartsväg till sina skogsfastigheter. Dvs det är inte trafik särskilt ofta. Men när det avverkas blir det en hel del tung trafik. Inget servitut finns.
Jag underar vad har de för rätt att använda min del av vägen? Det känns ganska självklart att man som skogsägare eller jordbrukare inte skall behöva ordna servitut på alla vägsnuttar som man kan behöva passera i sin verksamet. Kan det finnas någon generell regel för nyttjanderätt för skogs- och jordbruksverksamhet?
Nu har jag inget problem med att de använder vägen, men vägen börjar bli dålig och jag vill inte underhålla vägen åt andra på min bekostnad.
Jag underar vad har de för rätt att använda min del av vägen? Det känns ganska självklart att man som skogsägare eller jordbrukare inte skall behöva ordna servitut på alla vägsnuttar som man kan behöva passera i sin verksamet. Kan det finnas någon generell regel för nyttjanderätt för skogs- och jordbruksverksamhet?
Nu har jag inget problem med att de använder vägen, men vägen börjar bli dålig och jag vill inte underhålla vägen åt andra på min bekostnad.
finns det inget sevitut. Utfart ska alla fastigheter ha det kan vara ett flerhundra år gammalt servitut som inte har blivit registrerat. Det finns massor av sådanna från markreformer på 1700 och 1800 talet som finns på Lantmäteriets historiska dokument. Varning sidan är en tidsslukare.
seban kan man behöva bilda en vägförening som delar på underhållet av vägen efter hur mycket som olika delägare använder vägen.
seban kan man behöva bilda en vägförening som delar på underhållet av vägen efter hur mycket som olika delägare använder vägen.
Det finns ingen generell regel, men oftast så finns det ngn form av servitut.
Jag har hört att det skall finnas schaboloner för att beräkna ersättning till väghållare för tillfälliga tunga transporter som t.ex. timmerbilar.
Hade det gällt en vägförening så hade respektive fastighet haft ett andelstal som används för att beräkna avgiften för underhåll. Detta andelstal är satt av lantmäteriet och är vanligtvis beräknat på fastighetens normala nyttjandegrad (vägsträcka, antal fordon och vikt = tonkilometermetoden). Om det sedan gäller t.ex. slutavverkning så kan vägföreningen göra en extra debitering för extraordinära transporter som ligger utanför fastighetens normala nyttjandegrad.
Det kanske kan vara lönt att kolla med lantmäteriet hur denna ersättning kan beräknas och sedan diskutera ett bidrag för underhållet med markägarna.
Hade det gällt en vägförening så hade respektive fastighet haft ett andelstal som används för att beräkna avgiften för underhåll. Detta andelstal är satt av lantmäteriet och är vanligtvis beräknat på fastighetens normala nyttjandegrad (vägsträcka, antal fordon och vikt = tonkilometermetoden). Om det sedan gäller t.ex. slutavverkning så kan vägföreningen göra en extra debitering för extraordinära transporter som ligger utanför fastighetens normala nyttjandegrad.
Det kanske kan vara lönt att kolla med lantmäteriet hur denna ersättning kan beräknas och sedan diskutera ett bidrag för underhållet med markägarna.
Det enklaste eller i alla fall billigaste är att komma överens med skogsägaren att han får använda vägen förutsatt att han hyvlar vägen efter att de har använd vägen för en större transport. Om det inte finns servitut är ett avtalsservitut det billigaste, men jag tror att det finns ett servitut någonstans (kanske skogsägaren har koll på detta)
Jag tycker nog att de skall göra mer än att hjälpa till att återställa vägen. Om de är orsaken till att vägen förstörs har de hela ansvaret att återställa vägen till ursprungligt skick.Zixten skrev:
Vad står i förrättningsdokumentet från Lantmäteriet? Det prukar alltid finnas en paragraf som ger samflligheten möjlighte att ta ut extra avgift om någon använder vägen mer än normalt och om vägen skadas ska den som förstört betala skadan.
Kolla Anläggningslagen paragraf 48.
Kolla Anläggningslagen paragraf 48.