Seperation?
Som det verkar nu så kommer jag och min fru att skiljas.
Vi har två barn och hus.
Jag känner att jag gjort allt för att få vår relation bättre på sistone.
Jag sköter hemmet, tar största bördan med barnen m.m.
Men inget jag gör väcker någon positiv reaktion.
Jag känner mig emotinellt död.
Jag vill inte seperera för barnens skull. Men jag orkar inte gå i detta känslolösa vakum.
Jag har aldrig varit så här villrådig.
Vad gör jag?
Vi har två barn och hus.
Jag känner att jag gjort allt för att få vår relation bättre på sistone.
Jag sköter hemmet, tar största bördan med barnen m.m.
Men inget jag gör väcker någon positiv reaktion.
Jag känner mig emotinellt död.
Jag vill inte seperera för barnens skull. Men jag orkar inte gå i detta känslolösa vakum.
Jag har aldrig varit så här villrådig.
Vad gör jag?
Familjerådgivningen kan fungera om båda vill att det ska bli bättre.
Alt att du tar kontakt med en psykolog......
Lycka till
Alt att du tar kontakt med en psykolog......
Lycka till
Du får nog bättre svar på http://www.familjeliv.se/Forum-0-0/
Att se orden "bättre svar" och "Familjeliv" i samma mening måste vara första gången.
Jag sällar mig istället till de som förespråkar familjerådgivningen.
Jag sällar mig istället till de som förespråkar familjerådgivningen.
Jag tror också på familjerådgivningen (vill påpeka att man dessutom kan gå dit själv för att prata ur sig och få stöd även om partnern inte vill med – det är inte alla som känner till det). Kanske vaknar din fru vid insikten om vad som är på väg att gå förlorat ... eller så är ert förhållande kanske redan förbi.
Hur som helst så är slutet på någonting också alltid början på någonting annat. Jag har flera vänner, både män och kvinnor, som gått stärkta ur en separation.
Visst är det extra tungt när det är barn inblandade. Men skilsmässor är trots allt väldigt vanliga i dag så de kan säkert se i sin omgivning att världen inte behöver gå under. Jag tror att en av de viktigaste sakerna för att barnen ska kunna ta en skilsmässa "bra" är att de aldrig tvingas ta ställning för endera föräldern, aldrig behöver höra "skit" om den andra föräldern och att föräldrarna gör allt för att behandla varandra respektfullt så att de kan "umgås som folk". Man måste inte umgås till vardags om man inte vill men barnet ska om möjligt slippa höra att bara den ena föräldern kan vara med vid födelsedagar, examen etc.
Man måste naturligtvis förklara för barnen varför man separerar, annars kan e tro att det är deras fel ... men med tanke på ovanstående bör man välja sina ord. Det är säkert någonting ni kan få hjälp med hos familjerådgivningen el. liknande.
Hur som helst så är slutet på någonting också alltid början på någonting annat. Jag har flera vänner, både män och kvinnor, som gått stärkta ur en separation.
Visst är det extra tungt när det är barn inblandade. Men skilsmässor är trots allt väldigt vanliga i dag så de kan säkert se i sin omgivning att världen inte behöver gå under. Jag tror att en av de viktigaste sakerna för att barnen ska kunna ta en skilsmässa "bra" är att de aldrig tvingas ta ställning för endera föräldern, aldrig behöver höra "skit" om den andra föräldern och att föräldrarna gör allt för att behandla varandra respektfullt så att de kan "umgås som folk". Man måste inte umgås till vardags om man inte vill men barnet ska om möjligt slippa höra att bara den ena föräldern kan vara med vid födelsedagar, examen etc.
Man måste naturligtvis förklara för barnen varför man separerar, annars kan e tro att det är deras fel ... men med tanke på ovanstående bör man välja sina ord. Det är säkert någonting ni kan få hjälp med hos familjerådgivningen el. liknande.