Senaste Novusmätningen

[David Wallin]

Jag är medveten om att vi inte diskuterar politik i den här forumdelen, men det är inte det jag har för avsikt heller. Hoppas att min tanke kommer fram som den tänkts.

Jag har nu läst att det rödgröna blocket har betydligt större stöd i opinionen än det nu styrande. Jag har full förståelse för att man kan ändra sig (det är bra att kunna) men jag är samtidigt lite förundrad att så många verkar ha så svag förankring till partier de röstar på. I andra trådar har frågan om svikna vallöften kommit upp och jag vidhåller att "alla borde veta vid det här laget att vallöften är snömos".

Så, utan att gå in på faktiskt politik då det egentligen är ointressant i den här frågan: Hur långsiktigt ser svensken i allmänhet på sin partitillhörighet? Jag själv har hoppat runt lite under årens lopp, men tycker ändå att jag har hållit mig till partier som i huvudsak delar min ideologiska övertygelse. Att hoppa mellan blått och rött känns väldigt främmande för mig. ...och det är absolut inte så att jag röstar samma i varje val bara för att jag alltid gjort det, jag har konstanta diskussioner med mig själv och ifrågasätter mina val men hamnar oftast i ungefär samma slutsatser.

Som man brukade avsluta i Bullen och Veckorevyn: "Är jag onormal?" Är det så att svensken i allmänhet inte ser längre än max ett halvår framåt och bakåt och är öppen för att rösta på "vadsomhelst" som för tillfället verkar bra? Är det för att jag är onormalt intresserad och kanske har en annan inblick i att olika partier har olika ideologier och att det inte bara är tillfälliga sakfrågor som skiljer dem?

Jag vill inte påstå att mitt sätt att se det nödvändigtvis är bättre, men det är ju tydligt att opinionen i landet inte alls fungerar likadant som i mitt huvud...

Tankar på det temat?

 

[TypRätt]

Tror det i stort har handlat om frånvaro av tydlig inriktning för partierna. Känns som att det mesta handlar om att göra vad som krävs för att sitta vid makten, smeka opinionen medhårs i alla frågor och allt som gått dåligt skyller man på tidigare regering (så långt bak som krävs för att det ska varit någon annan vid rodret). Har aldrig röstat på vänstern men har genomgående tyckt att deras tidigare två partiledare varit de enda politiker jag skulle låna ut en tusing till utan skriftligt avtal och vittnen samt inspelning av att det skett.

Avsaknaden av kontinuitet och förutsägbarhet i politiken samt vilka frågor som kommer drivas gör att det blir ett reaktionärt röstande på små sakfrågor som man har starka känslor för men som sammantaget kanske har en rätt liten påverkan på vardagen. Samtidigt späs min bild av inkompetens hos våra ledare på av deras totala oförmåga att prioritera och tala om energipriserna på ett stringent och tydligt sätt. Först händer ingenting sedan dåliga förslag som inte ens är lagliga sedan gör man om lagen så att ett annat kast förslag kan bli av osv. Att man inte ser att dessa höga priser leder till förödelse och prioriterar där efter är för mig förunderligt. Höga elpriser leder till lägre konsumtion samt högre tillverkningskostnader, egentligen alla led mellan råvara (inklusive förädling) och färdig produkt i hand hos kund. Så högre priser ger inflation vilket gör att riksbanken höjer räntan, vi är ett ordentligt överbelånat land vilket gör att alla får bra mycket mindre att röra sig med så tillsammans med de högre produktpriserna går konsumtionen ner dubbelt upp. Dvs lågkonjunkturen blir dubbel så djup.
Om vi nu har en elbrist (det är en annan diskussion) så måste givetvis priserna höjas så att användandet går ner och används till det som är nödvändigast (det som någon fortfarande är villig att betala ett högt pris för) men det som för mig är underligt här är att staten inte riktar en stor hammare direkt mot elproducenterna som blir sjukt rika på denna försäljningsmodell. Efter som produktionskostnaderna för el inte gått upp vore det lämpligt att slänga på en stor vinstskatt på energiproduktion dvs direkt på skillnaden mellan kostnad för framställning och säljpris. Booom en stor del av vinsten går tillbaka till oss konsumenter (som en del av ett samhälle) men priserna är fortfarande höga för att avskräcka från slösaktighet. Det blir heller inte storgodsägare med dyra hästanläggningar som får tillbaka de saftigaste beloppen i stöd utan det går till stadskassan och kanske till utbyggnaden av elnätet eller vad som nu finns lämpligt.

Så för mig faller partier bort på hur jag uppfattar deras hantering av enskilda sakfrågor. När jag var yngre var jag blå som ett blåbär för jag tyckte de röda bara slösade bort skattepengarna. Sedan resultatet av avregleringar i alla fall i mina ögon visat på ett än sämre utfall, samt att jag har små barn som går i förskola/skola har jag gått över till den röda sidan på senare år.

Dock ska jag tillägga att jag inte ör nöjd med något part de senaste åren utan att det handlat mer om att rösta på det minst dålig alternativet. Vilket inte direkt banar för någon stark partitillhörighet.

 

[MultiMan]

Jag röstade på allt utom S och C historiskt (ingen bindning till något block), men två veckor efter Januariavtalet 2019 så gick jag med i ett parti och har sedan blivit mer och mer involverad vilket gör sannolikheten mycket låg att jag byter parti de närmaste mandatperioderna.

Januariöverenskommelsen var en katastrof på flera sätt, men fick mig att bli aktiv igen, vilket är bra. Att medborgare blir mer involverade i politiken tror jag både är bra för individen men framförallt för svenska demokratin.

 

[David Wallin]

Tror det i stort har handlat om frånvaro av tydlig inriktning för partierna. Känns som att det mesta handlar om att göra vad som krävs för att sitta vid makten, smeka opinionen medhårs i alla frågor och allt som gått dåligt skyller man på tidigare regering (så långt bak som krävs för att det ska varit någon annan vid rodret). Har aldrig röstat på vänstern men har genomgående tyckt att deras tidigare två partiledare varit de enda politiker jag skulle låna ut en tusing till utan skriftligt avtal och vittnen samt inspelning av att det skett.

Avsaknaden av kontinuitet och förutsägbarhet i politiken samt vilka frågor som kommer drivas gör att det blir ett reaktionärt röstande på små sakfrågor som man har starka känslor för men som sammantaget kanske har en rätt liten påverkan på vardagen. Samtidigt späs min bild av inkompetens hos våra ledare på av deras totala oförmåga att prioritera och tala om energipriserna på ett stringent och tydligt sätt. Först händer ingenting sedan dåliga förslag som inte ens är lagliga sedan gör man om lagen så att ett annat kast förslag kan bli av osv. Att man inte ser att dessa höga priser leder till förödelse och prioriterar där efter är för mig förunderligt. Höga elpriser leder till lägre konsumtion samt högre tillverkningskostnader, egentligen alla led mellan råvara (inklusive förädling) och färdig produkt i hand hos kund. Så högre priser ger inflation vilket gör att riksbanken höjer räntan, vi är ett ordentligt överbelånat land vilket gör att alla får bra mycket mindre att röra sig med så tillsammans med de högre produktpriserna går konsumtionen ner dubbelt upp. Dvs lågkonjunkturen blir dubbel så djup.
Om vi nu har en elbrist (det är en annan diskussion) så måste givetvis priserna höjas så att användandet går ner och används till det som är nödvändigast (det som någon fortfarande är villig att betala ett högt pris för) men det som för mig är underligt här är att staten inte riktar en stor hammare direkt mot elproducenterna som blir sjukt rika på denna försäljningsmodell. Efter som produktionskostnaderna för el inte gått upp vore det lämpligt att slänga på en stor vinstskatt på energiproduktion dvs direkt på skillnaden mellan kostnad för framställning och säljpris. Booom en stor del av vinsten går tillbaka till oss konsumenter (som en del av ett samhälle) men priserna är fortfarande höga för att avskräcka från slösaktighet. Det blir heller inte storgodsägare med dyra hästanläggningar som får tillbaka de saftigaste beloppen i stöd utan det går till stadskassan och kanske till utbyggnaden av elnätet eller vad som nu finns lämpligt.

Så för mig faller partier bort på hur jag uppfattar deras hantering av enskilda sakfrågor. När jag var yngre var jag blå som ett blåbär för jag tyckte de röda bara slösade bort skattepengarna. Sedan resultatet av avregleringar i alla fall i mina ögon visat på ett än sämre utfall, samt att jag har små barn som går i förskola/skola har jag gått över till den röda sidan på senare år.

Dock ska jag tillägga att jag inte ör nöjd med något part de senaste åren utan att det handlat mer om att rösta på det minst dålig alternativet. Vilket inte direkt banar för någon stark partitillhörighet.

Justja, jag har en bekant som är aktiv i kommunpolitiken. Han brukar säga att "egentligen är vi ju alla sossar" och jag tycker att det stämmer rätt bra. Partierna är ju rätt eniga i de flesta frågor, även om de gärna försöker att påskina att de inte är det. Så jag tänker lite utefter vad du skrev att ju längre ut på kanterna man kommer desto stabilare väljarbas, men eftersom allt från M till S/MP (vet inte vilket som egentligen står längst till vänster av dem) är typ samma så kan man på sakfrågorna hoppa hur som helst mellan blocken. Bara jag som bakåtsträvare som tycker att den blåröda blockpolitiken är smidig att navigera mot kanske...

 

[RoTe]

Det är ju bara olika nyanser av socialism.

 

[David Wallin]

Jag röstade på allt utom S och C historiskt (ingen bindning till något block), men två veckor efter Januariavtalet 2019 så gick jag med i ett parti och har sedan blivit mer och mer involverad vilket gör sannolikheten mycket låg att jag byter parti de närmaste mandatperioderna.

Januariöverenskommelsen var en katastrof på flera sätt, men fick mig att bli aktiv igen, vilket är bra. Att medborgare blir mer involverade i politiken tror jag både är bra för individen men framförallt för svenska demokratin.

Jag var också medlem och aktiv i ett parti tidigare. Det tog emot att vara det eftersom jag då automatiskt på sätt och vis tappade mina möjligheter att ändra mina åsikter. Men vill man påverka måste man ju någonstans välja vilket lag man vill spela med. Numera är jag inte längre varken medlem eller aktiv - som av en händelse sedan januariavtalet.

 

[MultiMan]

Nja, alla blir inte sossar bara för att man sitter kommunhuset, men kommunpolitiken är ofta väldigt annorlunda mot riksdagspolitiken, det är sant. Helt andra förutsättningar.

Kommunerna är väldigt olika beroende på var de finns, så därför måste ibland pragmatism gå före politisk ideologi om man vill leva i verkligheten och sätta medborgarna i första rummet.

Det finns dock mängder med frågor där det fattas allt annat än sossebeslut om mandaten finns för annan politik.

 

[lbgu]

I andra trådar har frågan om svikna vallöften kommit upp och jag vidhåller att "alla borde veta vid det här laget att vallöften är snömos".

Det är kanske detta som är det verkliga problemet. 'Alla' vet att politiker ljuger och då finns väl ingen anledning att vara 'trogen' något parti. Varför ska man vara trogen ett gäng lögnare?

 

[David Wallin]

Det är kanske detta som är det verkliga problemet. 'Alla' vet att politiker ljuger och då finns väl ingen anledning att vara 'trogen' något parti. Varför ska man vara trogen ett gäng lögnare?

Sant. Samtidigt känns det inte som att allmänhetens uppfattning är att alla politiker ljuger? ...och jag personligen har ändå en uppfattning om vilka som ljuger "mest och farligast" och då försöker man ju vara trogen de som trots allt verkar ljuga minst.

 

[David Wallin]

Det är kanske detta som är det verkliga problemet. 'Alla' vet att politiker ljuger och då finns väl ingen anledning att vara 'trogen' något parti. Varför ska man vara trogen ett gäng lögnare?

Omformulering/Tillägg: Den allmänna uppfattningen tycks vara att innan val tror man på vad politikerna säger och efter val blir man rasande på att de ljög. Vilket vi som minns alla föregående val redan visste att de gjorde innan valet...