Jag har rivit ur en del av mitt minst sagt komplexa (enplans) trähus nu. Torpargrund och timmer från 1800-nånting i öster, krypgrundsbygge á la 1979 i väster, gjuten platta från 70-talet i söder och ett 50-talsbygge med en liten (ouppvärmd) källare, i norr.

Liten tråkig överraskning fick jag när jag upptäckte att isoleringen i 50-talsbygget består av hela 25 millimeter mineralullsliknande material i form av matta med nån "plastimpregnerad" (enligt en etikett på mattan) vävaktig yta. Två och en halv centimerer alltså!

Min plan är alltså att inifrån komplettera med 95+45 mm stenull, där de 95 är tjockleken på regelstommen i väggen och 45 reglas vågrätt. Eftersom den befintliga mattan verkar hjälpligt vindtät (nja...) tänker jag ignorera den och låta den sitta där den sitter, klämd mellan regelverket och brädfodringen på utsidan. Innanför blir det liggande OSB och stående gips.

Sen ska det hela delas i två, av en vägg, och bli badrum på ena sidan och sovrum på andra sidan. Badrumsdelen är väl inga större problem - tätskikt högt och lågt och en fet fläkt som öser ut mycket luft - där vill jag väl inte ha någon plast i varken väggar, golv eller tak?
I sovrummet kommer finnas kvar en liten ventilationstrumma (ca 100mm) i taket, som går rakt upp genom vinden och ut. Inga fläktar eller krusiduller, bara ett galler.

Om jag fattat det teoretiska rätt så är alternativen två:
A) Plasta, tejpa, limma och se till att allt är bomtätt och smäck dit en rejäl ventilation.
B) Upp med lite papp mellan isoleringsskikten, sen OSB och låtsas som inget.

Så till min fråga:
Borde jag sätta plast i väggarna, eller gör jag bäst i att låta de tunna väggarna ventilera sig själva?
 
Vi vill skicka notiser för ämnen du bevakar och händelser som berör dig.