När är man en bra respektive dålig mamma/pappa?
Det undrar jag och några till. Det spelar ingen roll om ni är 20 eller 60 år gamla. Det är blicken bakåt som räknas. Och vad som var/är viktig för er.
När är man en bra förälder?
Är det tiden som man spenderar med barnet?
Resor som man ordnar till barnet?
Saker man köper?
Spriten? / snarare problem med denna...
Att de hjälper med renoveringen
Eller vad?.
Vad anser ni var viktigast?
När är man en bra förälder?
Är det tiden som man spenderar med barnet?
Resor som man ordnar till barnet?
Saker man köper?
Spriten? / snarare problem med denna...
Att de hjälper med renoveringen
Eller vad?.
Vad anser ni var viktigast?
Håller med.wanegardh skrev:
Min farsa var deltidsbonde när jag var liten, han var i princip aldrig inne/hemma, men ändå fanns han där, i traktorn ute på åkern. Det var bara att gå ut till åkerkanten och vinka om man ville nåt så kom han.
Det var mycket bättre, tycker jag, än hur min kompis hade det, hans farsa satsade på "kvalitetstid" och var aldrig där annat än de gånger det skulle fiskas eller spelas fotboll eller whatever, på order :S
En annan kompis hade drösvis med leksaker, men ingen närvarande pappa. Han mådde inte bra.
Visst är kärlek viktigt, men tänk på att det spelar liksom ingen roll för barnet hur mycket en pappa sitter på kontoret och älskar en.
Curlingförälder är ju inte heller bra att vara.....
Lagom av allt tror jag är en bra väg.
Att lära barnen att stå på egna ben men samtidigt vara trygga med att de kan få stöd i en trygg hamn om det behövs.
Exempel på misslyckanden är föräldrar som inte låtit barnen vara med i vardagen, utan "vatrit snälla" och servat med allt, eller som inte vågar låta barnen testa saker, så att de tror att de inte klarar av något.
Man ska absolut inte spendera så mycket tid som möjligt med barnen, myten om att vara hemma med dem är just en myt, förr tog "storfamiljen" (far- och morföräldrar,. äldre syskon) hand om småbarnen, alla vuxna och många barn fick arbeta för överlevnaden.
Exempel på misslyckanden är föräldrar som inte låtit barnen vara med i vardagen, utan "vatrit snälla" och servat med allt, eller som inte vågar låta barnen testa saker, så att de tror att de inte klarar av något.
Man ska absolut inte spendera så mycket tid som möjligt med barnen, myten om att vara hemma med dem är just en myt, förr tog "storfamiljen" (far- och morföräldrar,. äldre syskon) hand om småbarnen, alla vuxna och många barn fick arbeta för överlevnaden.
Man är en bra föräder om ens barn klarar sig själva när de är 18+-3 år.
Givetvis varierar det med åldern på barnen, vad en bra förälder är, men att finnas där tror jag är viktigast av allt.
Då menar jag inte hur många timmar man finns där utan snarare att man finns där frekvent och verkligen lyssnar på dem.
Just nu känner jag mig som en bra förälder när jag sitter och tittar på mina barn när/hur de leker med varandra och hur de äldre tar hand om de yngre
Givetvis varierar det med åldern på barnen, vad en bra förälder är, men att finnas där tror jag är viktigast av allt.
Då menar jag inte hur många timmar man finns där utan snarare att man finns där frekvent och verkligen lyssnar på dem.
Just nu känner jag mig som en bra förälder när jag sitter och tittar på mina barn när/hur de leker med varandra och hur de äldre tar hand om de yngre
Jag tycker att det är svårt att bedöma mitt eget föräldraskap. Man har för många blinda fläckar gentemot sina egna barn. Däremot tycker jag att mina föräldrar var bra, eller att min uppväxt var bra, åtminstone inom familjen - däremot tillstötte en del externa faktorer som familjen/föräldrarna knappast rådde för.
Så jag tänkte efter litet - varför tycker jag att de var bra? - och kom fram till att:
- De kändes trygga, framför allt för att de "fanns där", d v s att det kändes att jag alltid kunde vända mig till dem om det var något. ("Fanns där" har då inget med tid att göra - båda var heltidsarbetande.)
- Jag tvivlade aldrig det minsta på att de brydde sig mycket om mig.
- Jag kände att jag kunde prata om i stort sett vad som helst med dem (i synnerhet mamma) om jag verkligen behövde och ville.
- De satte tydliga gränser utan att vara alltför hårda. I vissa frågor kunde man kanske tycka att de hade litet för snäv inställning men i backspegeln kan jag tycka att det kanske var nyttigt med ett visst motstånd att övervinna.
- Inget våld och inga droger utom alkohol i högst måttlig omfattning.
Om jag jämför deras föräldraskap med mitt och hustruns och de flesta andra föräldrar av i dag som jag känner, så tycker jag att den mest slående skillnaden är hur litet vikt de lade vid att aktivera oss barn, "kvalitetstid" och liknande. Mestadels fick man roa sig själv bäst man ville, med eller utan kompisar. Det enda var att mamma kunde få för sig ibland att försöka tussa ihop mig med valda barn till bekanta men det tyckte jag mest var irriterande och pinsamt.
Så jag tänkte efter litet - varför tycker jag att de var bra? - och kom fram till att:
- De kändes trygga, framför allt för att de "fanns där", d v s att det kändes att jag alltid kunde vända mig till dem om det var något. ("Fanns där" har då inget med tid att göra - båda var heltidsarbetande.)
- Jag tvivlade aldrig det minsta på att de brydde sig mycket om mig.
- Jag kände att jag kunde prata om i stort sett vad som helst med dem (i synnerhet mamma) om jag verkligen behövde och ville.
- De satte tydliga gränser utan att vara alltför hårda. I vissa frågor kunde man kanske tycka att de hade litet för snäv inställning men i backspegeln kan jag tycka att det kanske var nyttigt med ett visst motstånd att övervinna.
- Inget våld och inga droger utom alkohol i högst måttlig omfattning.
Om jag jämför deras föräldraskap med mitt och hustruns och de flesta andra föräldrar av i dag som jag känner, så tycker jag att den mest slående skillnaden är hur litet vikt de lade vid att aktivera oss barn, "kvalitetstid" och liknande. Mestadels fick man roa sig själv bäst man ville, med eller utan kompisar. Det enda var att mamma kunde få för sig ibland att försöka tussa ihop mig med valda barn till bekanta men det tyckte jag mest var irriterande och pinsamt.
Det allra viktigaste för mig med mina föräldrar är att jag vet att de alltid kommer finns där för mig när jag behöver dom. Stort som litet.
håller med Farzan.
Min mamma hade noll tolerans för alkohol till skillnad från många av mina vänners föräldrar. resultatet för mig har blivit att jag fortfarande vid höga 24 års ålder inte dricker något vidare mycket.
Jag har fått lära mig så mycket av mina föräldrar.
Jag tycker att jag var väldigt redo för vuxenlivet när jag kom dit.. ingen curling där inte. Mamma hjälper fortfarande till mycket men jag kan själv.
En sak som jag har märkt med många av mina vänner är att föräldrarna inte hjälper till så mycket när barnen har flugit ut. Men flytt och renovering av det nya boendet.
Och där är jag så oerhört glad bär det gäller mina föräldrar. Dom är med i allt. De hjälper alltid till på samma sätt som mina morföräldrar hjälpte mina föräldrar.
Vi är lite när på det sättet. Vi hjälps åt mycket istället för att man var och en ska slita sönder sig.
Nu när morföräldrarna är lite gamla så hjälper vi ju dom hela tiden.
håller med Farzan.
Min mamma hade noll tolerans för alkohol till skillnad från många av mina vänners föräldrar. resultatet för mig har blivit att jag fortfarande vid höga 24 års ålder inte dricker något vidare mycket.
Jag har fått lära mig så mycket av mina föräldrar.
Jag tycker att jag var väldigt redo för vuxenlivet när jag kom dit.. ingen curling där inte. Mamma hjälper fortfarande till mycket men jag kan själv.
En sak som jag har märkt med många av mina vänner är att föräldrarna inte hjälper till så mycket när barnen har flugit ut. Men flytt och renovering av det nya boendet.
Och där är jag så oerhört glad bär det gäller mina föräldrar. Dom är med i allt. De hjälper alltid till på samma sätt som mina morföräldrar hjälpte mina föräldrar.
Vi är lite när på det sättet. Vi hjälps åt mycket istället för att man var och en ska slita sönder sig.
Nu när morföräldrarna är lite gamla så hjälper vi ju dom hela tiden.
En bra förälder lär barnen var gränser går och står fast vid det. Man ska lära ungarna att världen inte är gjord av fetvadd och att pengar inte alltid finns att få. När ungarna är 18-20 ska de kunna stå på egna ben och använda sina egna resurser för att klara sig. Mamma tar man hjälp av vid livskriser och inte när det är ebb i kassan.
Det värsta som finns är småungar som tillåts bete sig hur som helst av sina föräldrar när de är ute bland folk. OK att en 2-åring inte alltid går att resonera med, men är de 5-6 ska de ha lärt sig att föräldrarnas regler inte går att rubba.
Summering:
En bra förälder gör ansvarstagande människor av sina barn.
Det värsta som finns är småungar som tillåts bete sig hur som helst av sina föräldrar när de är ute bland folk. OK att en 2-åring inte alltid går att resonera med, men är de 5-6 ska de ha lärt sig att föräldrarnas regler inte går att rubba.
Summering:
En bra förälder gör ansvarstagande människor av sina barn.
L. Mäkinen skrev:
d^_^b Precis, det är allt för många barn/ungdomar idag som drar omkring och slår sönder något. Sa själv till ett gäng med 14-15 åringar för ett tag sen när det höll på och slänga glasflaskor mot en vägg. Jag undrade vad de sysslade med och fick till svar.........vi har tråkigt och skit du i vad vi gör, jag blev tvärförbannad. Våran granne fick förra året sitt nymålade hus nerklettat med ägg och när han fick tag i ungarna så var det sååååå synd om dem, föräldrarna kunde inte ta att någon annan hade sagt till deras barn utan blev skitsura men han gav sig inte utan de fick banne mig tvätta fasaden.
Vadå tråkigt, det hade jag och mina kompisar också när vi växte upp ibland men inte fick man för sig att idka skadegörelse för det, jag har alltid fått lära mig att skilja på mitt och ditt och att man inte förstör för andra så man kan ju undra vad en del av dagens ungdomar fått den inställningen ifrån. Visst, man var ingen ängel när man var liten men förstörelse pysslade vi inte med i alla fall.
Jag ska i dagarna själv bli förälder så det här var intressant. Känner ett par som överlag är aktiva människor och när de fick barn så var det ju bara väntat att även han skulle vara väldigt aktiv. Men det jag reagerar på är att han inte riktigt verkar kunna göra ngt själv (är iofs bara 1,5 år ännu) utan ska ha med mamma eller pappa hela tiden. Och vill de inte, eller inte ger honom uppmärksamhet så blir det gnäll. De leker väldigt mkt med honom och gör gärna aktiviteter. Jag har studerat detta med lite fasa, dels för att jag och frun inte alls är så aktiva som personer och dels för att jag har svårt att se att jag ska orka med. Så det är skönt att höra att barn kan bli folk även om man inte ägnar all sin tid och kraft till de små. Bra att tänka tillbaka på när andra föräldrars tyckande och dömande blickar börjar hagla.Farzan skrev:
Vad gäller TS fråga så tror jag att anknytningsteori och anknytningsmönster är ett bra sätt att se på det hela. Här finns en kort beskrivning. Jag tycker mig kunna läsa in i de andra svaren här att känslan av att föräldrarna finns där är det viktigaste, dvs trygg anknytning. Det fina med anknytning är att även om ens föräldrar inte lyckas så bra med att skapa en trygg sådan så kan man få det med någon annan vuxen.
Själv har jag min trygga anknytning med min mormor. Pappa och mamma har gjort vad de kunnat utifrån sina förutsättningar, det ser jag mer och mer ju äldre jag blir, men riktigt hela vägen har de inte hållt. Och nu när jag själv ska bli förälder och jag inser att det kommer finnas en människa som är beroende av mig och kommer ta intryck av mig och vem jag är, så funderar jag såklart på min uppväxt. Och som sagt, jag har börjat se att det inte är så lätt att vara förälder och jag ser mer och mer det goda som jag fått från dem. Samtidigt ser jag vad jag önskar att jag lyckas bättre med än dem.
Jag tror man skall vara lite försiktig att "ta åt sig själv" elller dömma andra föräldrar när det gäller hur mycket man skall finnas där. Självklart så spelar föräldrars beteende stor roll, men det blir lite för enkelt om man bara ser till "närvaro", och helt bortser från barnets/ungdomens eget ansvar för sitt liv.
Den enkilda individen (barnet) spelar också väldigt stor roll. I min egen syskonskara på 3, så är vi 2 som lyckats skapligt här i livet, men mitt andra syskon har det gått ganska illa för. Mina föräldrar, främst mamma satsade obegränsat med tid på att vara där för henne, vilket möjligen gjorde mer skada än nytta.
Jag har en släkting där båda men framförallt mannen i familjen gjort karriär i stor skala, med extremt många resdagar som följd, han var väldigt mycket ute och reste under hela uppväxttiden för barnen, men fanns där för dem då och då. Båda deras barn har det gått väldigt (extremt) bra för.
Jag har en annan släkting, den familjen har i allt väsentligt haft ett normalt familjeliv, ingen extrem arbetsbelastning eller karriärjagande, föräldrarna har såvitt jag kan förstå funnits där i normal omfattning för barnen, det har gått helt katastrofalt dåligt för båda deras barn.
Jag tror inte att det är så enkelt att om man "finns där" för sina barn så går det bra.
Självklart måste man som förälder prioritera barnen, märker man att barnet behöver tid så får man ställa in ett par tjänsteresor eller vad som nu behövs. Man skall självklart inte langa alkohol till barnen. Och personligen tror jag att man skall vara väldigt återhållsam med alkohol själv också om barn eller ungdommar finns i omgivningen. Och andra liknande enkla "moralregler".
Sedan så skall man nog inte helt fnysa åt sin och frun's karriärmöjligheter heller, det är en trygghet för barnen om familjen inte hela tiden balanserar på ruinens brant, eller ännu värre om mamma och pappa grälar om pengar. Dvs. om man helt försakar sin karriär och finns där för barnen istället så kan det slå bakut med oro över den ekonomiska situationen istället. Gäller att vara lagom.
Den enkilda individen (barnet) spelar också väldigt stor roll. I min egen syskonskara på 3, så är vi 2 som lyckats skapligt här i livet, men mitt andra syskon har det gått ganska illa för. Mina föräldrar, främst mamma satsade obegränsat med tid på att vara där för henne, vilket möjligen gjorde mer skada än nytta.
Jag har en släkting där båda men framförallt mannen i familjen gjort karriär i stor skala, med extremt många resdagar som följd, han var väldigt mycket ute och reste under hela uppväxttiden för barnen, men fanns där för dem då och då. Båda deras barn har det gått väldigt (extremt) bra för.
Jag har en annan släkting, den familjen har i allt väsentligt haft ett normalt familjeliv, ingen extrem arbetsbelastning eller karriärjagande, föräldrarna har såvitt jag kan förstå funnits där i normal omfattning för barnen, det har gått helt katastrofalt dåligt för båda deras barn.
Jag tror inte att det är så enkelt att om man "finns där" för sina barn så går det bra.
Självklart måste man som förälder prioritera barnen, märker man att barnet behöver tid så får man ställa in ett par tjänsteresor eller vad som nu behövs. Man skall självklart inte langa alkohol till barnen. Och personligen tror jag att man skall vara väldigt återhållsam med alkohol själv också om barn eller ungdommar finns i omgivningen. Och andra liknande enkla "moralregler".
Sedan så skall man nog inte helt fnysa åt sin och frun's karriärmöjligheter heller, det är en trygghet för barnen om familjen inte hela tiden balanserar på ruinens brant, eller ännu värre om mamma och pappa grälar om pengar. Dvs. om man helt försakar sin karriär och finns där för barnen istället så kan det slå bakut med oro över den ekonomiska situationen istället. Gäller att vara lagom.
Kanske dags att läsa nån bok om barns utveckling.cederbusch skrev:
Det är fullt normalt beteende att en 1½-åring vill ha mamma eller pappa med hela tiden.
PS. Man brukar överleva sina barns barndom utan alltför mycket trauma.
Själva har vi fem barn som nu alla är vuxna. Så du ser, det går. Det jobbigaste är första barnet eftersom det innebär en så stor livsförändring, sedan går det galant. med resten.
Redigerat:
Jag tänkte precis posta ett inlägg där jag redogjorde för min syn på saken, dvs att man "sänker" sig/hoppar in i barnens värld och leker med dem på deras vis. Dvs "kvalitetstid".bax skrev:
Sedan läste jag ditt inlägg och mitt eget inlägg fastnade liksom "i halsen".Att vara tillgänglig och närvarande när det behövs som mest är nog grejen, samtidigt som man har lite "kvalitetstid" lite då & då.