Er syn på sista finliret?
De senaste veckorna har jag pillat runt med listning, latex (snedsågarens bästa vän) och finlirmålning över spikhuvuden inför inflytten i sovrummen. Tanken var att INTE hamna i det där läget med lite lister som saknas tills man flyttar därifrån, utan att bli KLAR, och att det ska vara fint och klart...
Så man sågar till alla lister och foder (utom de där som inte gick att såga till för att byggis inte hade tillräckligt av rätt sort inne, och så de där som man insåg i efterhand behövdes), målar alla lister tre gånger, sätter upp dem, sågar till de saknade listerna efterhand som de går, slänger in dem i tredagars-målerifabriken, sätter upp de flesta listerna, latexar lite skarvar och springor, målar över spikhuvudena på de du satt upp, sätter upp saknade lister, inser att för att det ska bli RIKTIGT fint ska nog spikhuvudena målas en gång till, och man glömde ett par ställen när man for runt med latexen senast osv, osv...
Någonstans här så har todopunkten "Listning och sista finlir" tagit ca 2 veckor mer än beräknat och istället för tre veckors semester kvar så är det snart bara en.
Älsklingens påpekande att "titta älskling, där har du glömt ett ställe" möts av mördande svarsblickar...
Någonstans här börjar jag fundera: hur långt är det egentligen värt att gå? Vad är mest värt i livet, en målningsomgång mindre synliga spikhuvuden eller att gosa med lillungen? Att sätta upp de där sista listerna på de där nästan osynliga ställena eller att övningsköra med sonen? Man kan ju liksom hålla på och fila i all oändlighet.
Inser att jag egentligen inte gör detta sista för att JAG skulle störa mig, utan för eventuella, kanske inte ens existerande, extra kritiska besökare. För jag vill ju att alla ska tycka att det är fint och välgjort.
Så jag beslöt att dra ett streck, det är bra nog nu. Det är jättefint. Om någon vill plocka fram luppen och glo in i utrymmet där skjutdörren försvinner och kommentera att det inte inte är målat där (hmpf, hantverkaren som skulle spackla!) eller hitta mistor på andra ställen, det tänker jag skita i. Det är inte slarv, det är sunda prioriteringar i livet är min nya devis...
Om någon annan vill adoptera den och få lite ro i själen och samvetet, varsågod
!
Hur förhåller ni er till finliret? Kör ni in ända in i kaklet?
Så man sågar till alla lister och foder (utom de där som inte gick att såga till för att byggis inte hade tillräckligt av rätt sort inne, och så de där som man insåg i efterhand behövdes), målar alla lister tre gånger, sätter upp dem, sågar till de saknade listerna efterhand som de går, slänger in dem i tredagars-målerifabriken, sätter upp de flesta listerna, latexar lite skarvar och springor, målar över spikhuvudena på de du satt upp, sätter upp saknade lister, inser att för att det ska bli RIKTIGT fint ska nog spikhuvudena målas en gång till, och man glömde ett par ställen när man for runt med latexen senast osv, osv...
Någonstans här så har todopunkten "Listning och sista finlir" tagit ca 2 veckor mer än beräknat och istället för tre veckors semester kvar så är det snart bara en.
Älsklingens påpekande att "titta älskling, där har du glömt ett ställe" möts av mördande svarsblickar...
Någonstans här börjar jag fundera: hur långt är det egentligen värt att gå? Vad är mest värt i livet, en målningsomgång mindre synliga spikhuvuden eller att gosa med lillungen? Att sätta upp de där sista listerna på de där nästan osynliga ställena eller att övningsköra med sonen? Man kan ju liksom hålla på och fila i all oändlighet.
Inser att jag egentligen inte gör detta sista för att JAG skulle störa mig, utan för eventuella, kanske inte ens existerande, extra kritiska besökare. För jag vill ju att alla ska tycka att det är fint och välgjort.
Så jag beslöt att dra ett streck, det är bra nog nu. Det är jättefint. Om någon vill plocka fram luppen och glo in i utrymmet där skjutdörren försvinner och kommentera att det inte inte är målat där (hmpf, hantverkaren som skulle spackla!) eller hitta mistor på andra ställen, det tänker jag skita i. Det är inte slarv, det är sunda prioriteringar i livet är min nya devis...
Om någon annan vill adoptera den och få lite ro i själen och samvetet, varsågod
!Hur förhåller ni er till finliret? Kör ni in ända in i kaklet?
Mitt hus är "färdigt" efter totalrenoveringen, men ett par lister och hängrännorna har jag inte satt dit än trots att jag ansett mig färdig i 1 ½ år.
Har lagt tiden och pengarna på bilar istället då det är roligare.
Men nästa år kanske....................
Har lagt tiden och pengarna på bilar istället då det är roligare.
Men nästa år kanske....................
Mmmm, finliret fick stå tillbaka här. Jag var bekväm o körde färdigmålade foder/lister. Tänkte nog tanken att dölja spikhuvet men...
Min plan är att dra över allt - när det är dags att sälja
Eller när frugan sätter ner foten...
Min plan är att dra över allt - när det är dags att sälja
Eller när frugan sätter ner foten...
Våra barn är viktigare än fina lister, eller hur? Jag är likadan, det kan man fixa när de inte behöver en längre!
Måla spikhuvuden är överkurs för mig också.
Det finns ju egentligen ingen gräns för hur långt man kan gå i sin nogrannhet utan man måste dra en gräns någonstans. Hur slätt måste underlaget vara vid tapetsering? Ska man måla om när barnen gnagt på listerna?
Jag tycker att om det ser snyggt ut när man rör sig normalt i rummet så är det tillräckligt bra.
Det finns ju egentligen ingen gräns för hur långt man kan gå i sin nogrannhet utan man måste dra en gräns någonstans. Hur slätt måste underlaget vara vid tapetsering? Ska man måla om när barnen gnagt på listerna?
Jag tycker att om det ser snyggt ut när man rör sig normalt i rummet så är det tillräckligt bra.
Medlem
· Västragötaland
· 1 035 inlägg
Det finns i en plan längre fram... när jag blir rastlös. Då skall jag måla spikhuvuden. Men eftersom vi flyttat in i ett hus där inte ett enda rum var färdigt till 100% så kan man nog säga att jag inte är så noga med detaljerna. Huset vi flyttade från var aldrig så färdigt som den dag det var fotografering.
Det finns också en liten devis kring projektplanering (och den är aldrig så sann som när man pratar om bygge) att de sista 20% tar 80% av tiden. Sen kan du också fundera på vilken arbetsinsats som krävs för att nå 100% kvalitet. Den blir nämligen oändlig, för man kan aldrig nå 100%... någonstans måste man sätta gränsen om man inte skall bli spritt språngande galen.
Men eftersom vi flyttat in i ett hus där inte ett enda rum var färdigt till 100% så kan man nog säga att jag inte är så noga med detaljerna. Huset vi flyttade från var aldrig så färdigt som den dag det var fotografering.Det finns också en liten devis kring projektplanering (och den är aldrig så sann som när man pratar om bygge) att de sista 20% tar 80% av tiden.
Sen kan du också fundera på vilken arbetsinsats som krävs för att nå 100% kvalitet. Den blir nämligen oändlig, för man kan aldrig nå 100%... någonstans måste man sätta gränsen om man inte skall bli spritt språngande galen.
I mitt förra hus tog jag in en snickare en vecka som gjorde det sista med lister och liknande....ska snart gör det samma i detta hus.....
Det var så jag började tänka lite på slutet: Om det visar sig att jag stör mig på det här så kan jag fixa det då...mariatherese skrev:Det finns i en plan längre fram... när jag blir rastlös. Då skall jag måla spikhuvuden.