"Är barns lek miljöfarlig verksamhet? Det är förstås en absurd fråga, men tyvärr är den ändå relevant.
Miljödomstolen i Vänersborg har nämligen beslutat att lek och idrott definitionsmässigt kan vara miljöfarligverksamhet. Man skulle kunna skratta åt domen om det inte vore för det att miljöbalken ofta tillämpas på detta sätt.
Vid landets miljödomstolar, miljöprövningsdelegationer, länsstyrelser och andra myndigheter lägger tjänstemännen sina pannor i djupa veck för att försöka pressa in än det ena, än det andra i miljölagstiftningen".
Se länken:
http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00022/Milj_fara_-__r_barn__22591a.pdf
 
Det hade varit intressant att höra vad orsaken var till att miljödomstålen i Vänersborg har provat denna frågan, eftersom definitionerna av vad som utgör miljöfarlig verksamhet redan är klargjorda i miljöbalken.

Definitionerna i sig skulle kunna fånga in de flesta verksamheter sålänge de medför olägenhet för människors hälsa eller miljön.
 
Det där gäller just Miljödomstolen i Vänersborg. Inom miljöjuridiksverige är den domstolen (ö)känd för att komma med en del mycket underliga beslut. Det är f.ö. samma domstol som förbjöd en kvinna att röka i sin egen trädgård (också refererad till i samma skrift från Svenskt näringsliv).
 
Vad har svenskt näringsliv för drivkraft i den här frågan?
 
Kan det vara fallet med fotbollsplanen i Mölndal? Där fick man ju bassning av miljödomstolen i VBG och får inte ha aktiviteter efter 20 på kvällen.
 
Nyfniken skrev:
Vad har svenskt näringsliv för drivkraft i den här frågan?
Om du hade läst första sidan så hade du sett:

"Svenskt Näringsliv fokus är vanligtvis miljöbalkens påverkan på företag och svensk konkurrenskraft. Över tid har jag emellertid i mitt arbete stött på märkliga domar som gällt privatpersoner. Jag insåg snabbt att domen om barns lek som miljöfarlig verksamhet tyvärr inte bara är ett märkligt undantag. När jag började titta närmare på saken hittade jag många hårresande exempel på hur balken drabbar privatpersoner eller företeelser som vi i knappast förväntar oss ska betraktas som miljöfarliga. I denna skrift har vi valt att samla några av dem.
Problemen som dessa exempel illustrerar är också i grunden desamma som många företag möter när miljöbalken tillämpas på deras verksamhet, i form av rättosäkerhet, slöseri med resurser och oförmåga för det offentliga att prioritera."

De anser att miljöbalken är dålig och vill visa på exempel även utanför effekterna på företagen.
 
Det är onekligen intressant att miljölagstiftningen har fått en sådan här vridning, som knappast var det som lagstiftaren avsåg. Men tyvärr är det ju juridik och inte sunt förnuft det handlar om. Domstolar och myndigheter följer lagarna som stiftats.

Svenskt Näringslivs jurist skjuter, lite orättvist, in sig på tjänstemännen på kommuner och länsstyrelser för att dom tar upp sådana här företeelser. Alla de exempel som man tar upp i rapporten är dessutom egentligen praktexempel på grannbråk som kombattanterna har kommit på att man kan driva med juridiska medel och med en trubbig lagstiftning som slagträ. Jag har yrkesmässigt kontakt med en del miljöfolk på kommuner och tro mej, är det något som de avskyr är det okynnesklagande rättshaverister som utnyttjar myndigheten för att driva en enormt tidsödande grannfejd. Polisen och lantmäteriet har liknande bekymmer men som lagstiftningen ser ut så får kommunen inte utan vidare kasta ärenden i papperskorgen med hänvisning till att den klagande är en kverulantisk idiot (även om det kunde vara motiverat). Kommunerna har i vissa fall försökt avskriva sådana här ärenden men fått backning av högre instans när det överklagats.

Ett annat exempel på hur det kan gå när juridiken slirar är vissa tvistemål ("stämmningar") där den stämda parten gått med på förlikning (betalat pengar) innan rättegång, fast dom egentligen hade goda chanser att vinna tvisten. Detta eftersom det var billigare att betala förlikningen än att driva en kostsam och osäker rättsprocess i flera instanser. Ännu värre är om den som stämt saknar tillgångar - då riskerar den stämde att få stå för sina egna rättegångskostnader även om han vinner tvisten. Detta förfarande kallas för legal blackmail och är något av en födkrok för en viss slags fattiga rättshaverister.

Det hade gett mer om broschyren hade tagit upp exempel på hur företag drabbas negativt av den komplicerade lagstiftningen (mer än indirekt av resursbrist), men det här var ju nästan uteslutande exempel på mer eller mindre rättshaveristiskt beteende privatpersoner emellan. Jag är övertygad om att man kan hitta motsvarande och värre dumheter om man gräver i rättsfall på områden som lantmäteri, plan- och bygg, hyres- och egendomsrätt, för att inte tala om rena tvistemål.
 
Frågan är vad Svenskt näringsliv vill uppnå. Jag antar att lagarna de är kritiska mot har ett par år på nacken. Tror de på en mjukare lagstiftning om den görs om idag? Det tror inte jag.
 
Vi vill skicka notiser för ämnen du bevakar och händelser som berör dig.