Ingångspunkter i byggnadsvård-Inklistrat från Isoleringens vara eller inte
Tycker gärna att du bör utveckla lite mer när det kommer såna "hårda" ord. Att han har speciell och förmanande i sitt sätt gör honom knappast farlig... Och att han föredrar varma sockor framför att isolera torde vara känt, precis som irriterande lampor på element. Skulle vilja påstå att han är en direkt reaktion mot dåliga branschrekommendationerna som föreligger. Att det sedan går lite överstyr, bör nog läsaren kunna observera själv. en egen uppfattning är oftast nyttigare än en annans... Byta fönsterhysterin är för mig en av dessa branschrekommendationer som är skeva.Husvagnsthord skrev:
Tack för lästipsen, förresten.
Redigerat av moderator:
Herr Gudmundsson och andra "byggnadsvårdstalibaner" är farliga eftersom de anser att endast de renläriga ska få äga och vårda gamla hus. Vi andra som vill modernisera – bara det nödvändiga inte mer – ska få veta att vi våldför oss på en sinande kulturskatt som aldrig kan återskapas.
"Hej Göran, vi äger ett jättefint torp, skulle vilja tillbringa mer tid där. Vi behöver ett badrum. Har du några tips? /Gullan"
"Hej Gullan, du har hittat den sista levande dronten och ber mig om ett recept på en god sås. Skämmes människa. Du ska veta att gud räknar varje utdragen spik i svenska torp. /Göran
Farligheten, som jag nämnde i inlägget ovan, ligger i att "byggnadsvårdstalibanerna" inte förstår att det är vi "moderniserare" som håller prisnivån uppe på gamla hus. Och dyra hus är alltid värda att bevara. Att äga och vårda gamla hus är idag en god investering, mycket tack vare oss "försiktiga moderniserare". Hur många skulle lägga ner hundratusentals kronor på lerklining, kilsågade golvbrädor, handhyvlade foder och lister om det inte lönade sig – i pengar räknat
Ni som brukar titta på Antikrundan har säkert hört Knut Knutsson ta på sig en del av ansvaret för prisfallet på allmogemöbler i furu. Tidigare tog Knut varje tillfälle i akt för att skälla på dem som avlutade bord, skåp och kökssoffor. Vad hände? Jo att ha en avlutad kökssoffa hemma kändes plötsligt lika roligt som komma till kennelklubben med en kuperad hundvalp. Efterfrågan gick i botten och idag förpassa fler gamla kökssoffor till tippen eller ut i vedboden än vad som någonsin avlutades. Idag finns ingen marknad kvar för gamla kökssoffor.
Lyckas herr Gudmundsson och hans "talibanfölje" jaga bort oss otrogna moderniserare så kommer snart markvärdet överstiga byggnadsvärdet och tusentals gamla byggnader kommer att sjunka ner i dyn, förfallas och ätas av väder och vind eller helt enkelt rivas.
Så Sophie, ni kan modernisera ert hus till trivsamt inomhusklimat med gott samvete, eftersom det innebär att någon annan kan lägga lerklining direkt på timret i sitt hus.
Ps Min prenumerationen på Gård och torp har upphört
"Hej Göran, vi äger ett jättefint torp, skulle vilja tillbringa mer tid där. Vi behöver ett badrum. Har du några tips? /Gullan"
"Hej Gullan, du har hittat den sista levande dronten och ber mig om ett recept på en god sås. Skämmes människa. Du ska veta att gud räknar varje utdragen spik i svenska torp. /Göran
Farligheten, som jag nämnde i inlägget ovan, ligger i att "byggnadsvårdstalibanerna" inte förstår att det är vi "moderniserare" som håller prisnivån uppe på gamla hus. Och dyra hus är alltid värda att bevara. Att äga och vårda gamla hus är idag en god investering, mycket tack vare oss "försiktiga moderniserare". Hur många skulle lägga ner hundratusentals kronor på lerklining, kilsågade golvbrädor, handhyvlade foder och lister om det inte lönade sig – i pengar räknat
Ni som brukar titta på Antikrundan har säkert hört Knut Knutsson ta på sig en del av ansvaret för prisfallet på allmogemöbler i furu. Tidigare tog Knut varje tillfälle i akt för att skälla på dem som avlutade bord, skåp och kökssoffor. Vad hände? Jo att ha en avlutad kökssoffa hemma kändes plötsligt lika roligt som komma till kennelklubben med en kuperad hundvalp. Efterfrågan gick i botten och idag förpassa fler gamla kökssoffor till tippen eller ut i vedboden än vad som någonsin avlutades. Idag finns ingen marknad kvar för gamla kökssoffor.
Lyckas herr Gudmundsson och hans "talibanfölje" jaga bort oss otrogna moderniserare så kommer snart markvärdet överstiga byggnadsvärdet och tusentals gamla byggnader kommer att sjunka ner i dyn, förfallas och ätas av väder och vind eller helt enkelt rivas.
Så Sophie, ni kan modernisera ert hus till trivsamt inomhusklimat med gott samvete, eftersom det innebär att någon annan kan lägga lerklining direkt på timret i sitt hus.
Ps Min prenumerationen på Gård och torp har upphört
Redigerat:
Hehe...Husvagnsthord skrev:
Till viss del håller jag med, men några slutsatser skulle jag vilja dryfta nåt ord om.
Att det är "moderniserare" som håller prisnivån uppe på gamla hus må vara hänt men för mig är byggnadsvård lite mer än pengar. Tror iofs definitivt att läget har större inverkan på prisbilden än "moderniserandet" generellt. Att sedan moderniserandet kan ge lite utväxling i pengar är rimligt. Bebodda hus vårdas. Bebodda hus moderniseras. Tycker "vårdbehovet" och "tillvägagångssättet" bör styras utifrån andra parametrar så som bland annat unicitet, autencitet, hanverkstraditioner och landskaps/stadsbildningsvilkor mm. Det är lätt att via bland annat detta forum tolka byggnadsvård som om det endast gällde riktigt gamla hus. Men så är det inte. Även hus som från tiden med betongpannor, latexfärg, plastspärrar mm är beroende på bevarandevärdet värda att bevara. Nu låter det kanske negativt i materialvalet, men rätt använt torde ju dessa material ha blivit en del av byggkulturen. Det är roigt att se att man exvis här pratar lite modulhus, egna hem och även inom Svenska byggnadsvårdsföreningen börjat ta steget vidare från funkisen.
Men det är kunskapen som är viktig. Så att man inte lägger ett tungt betontegeltak på en kåk som sedan förstör åsarna för att det var för tungt, drar latexfärgen över sin veranda så att materialet ruttnar på grund av att man högtrycks rengjort det innan målning m.m. Det "bemästrande" jag annars tänker på inom samhället kommer inte sällan från att fok inte kan göra vad dom vill på vilket sätt som helst med sina hus i ombyggnadssituationer och liknande. "Byggnadsvården" får nog mycket dynga av den anledningen. Att Gudmundsson kör sin buffliga stil må nog vara hänt. Kommer felaktigheter upp bör dessa påpekas, det var därför jag var lite nyfiken.
Sen finns det ju faktiskt olika åsikter och tillämpningar på byggnadsvård. Hygroskopiska material vs. icke hygroskopiska isolermaterial är en vanligt förekommande diskussion där vissa föredrar det ena och andra det andra alternativet.
En annan är huruvida man skall skapa en "falsk miljö" som påminner om husets miljö, eller genomföra fullt ut moderna (på ett sätt uppriktiga) tillägg som bryter i stil.
Med avlutade kökssoffan håller jag med. En mycket problematisk situation. Å ena sidan trähantverket, å andra sidan orginalskicket... Men man kan ju måla dessa vita och patinera med stålull så får man plats i lantliv.
Åtminstone i storstadsregionerna tycker jag det är för lättvindigt att knacka ned kåkar för nybygge med hänvisning till att det är dyrt att renovera gamla kåkar. Många kommuner ser (obs, personlig uppfattning) systematiskt till att eftersätta underhåll så att rivningar av kulturhistoriskt intressant bebyggelse legitimeras.
Får nog anse mig lite som "byggnadsvårdstaliban" men jag måste ändå anse att de enstaka röster som finns gällande byggnadsvård, bör tas som inlagor i sökandet efter kunskap. Kunskapen bör användas för att göra så uppriktiga och korrekta val som man är intresserad av att genomföra. Branschrekommendationerna kommer ändå höras högre och driva på moderniseringar.
Men ok, anser väl inte att du verkar vara särskilt "otrogen moderniserare" i det du levererat hittils, även om jag kanske skulle undvika plasten. Nu är jag iofs inte särskilt kunnig i sten/tegelkåkar men förstår att man får speciella frågeställningar i en sådan kåk. Jag tar boklänken och trycker in den i länksamlingen jag har på sidan. (där finns förövrigt ett par böcker skrivna av folk som förespråkar plast, med andra ord farliga människor för talibaner)
Med utgångspunkt i det du skrev tänkte jag spinna vidare på en annan ofta förekommande fråga: huruvida det är "dyrt" med byggnadsvård jämfört med "vanligt bygge/underhåll".Anders_Roslagen skrev:
Jag upplever att man inte sällan blandar ihop "privatpersonskontexten" med "förvaltarkontexten" när man dryftar om byggnadsvård är "dyrt". (Helst skulle jag vilja byta ut terminologin dyrt-billigt mot "ekonomiska konsekvenser" när det gäller fastigheter och kostnader, men det är ett annat inlägg...).
För en privatperson gäller oftast fyra rambetingelser:
1. begränsat utgiftsutrymme
2. möjlighet att lägga in "kapital" i form av eget arbete.
3. Fastigheten ger inga inkomster förrän vid en försäljning.
4. Myndighetskrav rörande standard, arbetsmiljö, inomhusklimat, miljöpåverkan, säkerhet etc är förhållandevis låga och enkla.
Under dessa förhållanden kan byggnadsvårdsapproachen mycket väl vara ekonomiskt effektivare än "renoverarapproachen". Byggnadsvårdsapproachen ger offtast bättre möjligheter att lägga ner egen tid - mer kan göras av glada amatörer (du kan renovera fönster anno 1925, men du kan knappast bygga nya argonfönster från scratch). Du kan också välja att bo med en lägre komfortnivå, det är knappat någon myndighet som kommer och klagar på att du har dragigt på golvet hemma.
För en förvaltare gäller oftast helt andra rambetingelser:
1. Fastigheten ger oftast löpande inkomster i form av hyra.
2. Finansieringsmöjligheterna är pga 1 och pga den oftast stora förvaltade volymen väsentligt bättre finansieringsmöjligheter. Utgiftsutrymmet är i princip obegränsad om man kan visa att det blir en bra affär totalt sett.
3. Allt arbete måste lejas ut på entreprenad eller anställda hantverkare.
4. Myndighetskraven är oerhört mycket högre och komplexare än för villaägaren.
Under dessa förhållanden blir det ofta ekonomiskt effektivare att inte välja byggnadsvårdsapproachen utan renoveringsapproachen. Man byter fönster istället för att med manuell arbetskraft renovera de gamla. Man river huset och bygger nytt i prefab istället för att till högre totalkostnader och längre byggtid byggnadsvårda. Dessutom får man då oftast en bättre produkt (fler uthyrbara/säljbara kvadratmeter till högre snittpris). Och de höga myndighetskrav som ställs vid ombyggnad gör att det inte sällan är praktiskt omöjligt att uppfylla kraven utan att väsentligt tumma på byggnadsvården.
Så varför denna långa utläggning? Jo, jag upplever att många i byggnadsvårdssvängen felaktigt bedömmer förvaltade fastigheter med utgångspunkt i den privatpersonskontext man själv är bekant med. Din uppfattning (tolkar jag dig) att man lättvindigt knackar ner kåkar för att de är för dyra att renovera stämmer om privatpersonskontexten gäller. Men det är betydligt mindre träffsäkerhet i en förvaltarkontext. Det som gäller för Svenne Gysningebanan och hans torp gäller inte automatiskt för Kvarteret Mullvaden.
Själv står jag med ett ben i vardera stuprör. Förvaltare på arbetstid och byggnadsvårdare på fritiden. Som privatperson väljer jag att renovera fönster, det blir "billigast", snyggast och bäst. Som förvaltare väljer jag nya fönster, det blir "billigast" och bäst.
Mycket intressant inlägg. Privatpersonskontexten vs Förvaltarkontext. Har inte riktigt tänkt i sådana banor själv som endast utgår från ägandeintresset. Förstår givetvis tankebanan ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Man får dock se upp lite med en sådan indelning. Ansvarsmässigt är hanteringen av kulturhistoriskt intressant bebyggelse inte riktat mot varken näringsliv eller privatpersoner, här är vi lika inför lagen. Däremot anser jag att ekonomiska ”muskler” nyttjas för att tänja och tillåta ändring av planbestämmelser / man bifaller bygglov som möjliggör stor skada på kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Lagarna är lite tandlösa, bannor av länsstyrelsen blir lite som prickning av läkare. Ett administrativt sätt att påvisa ansvar men som knappast leder till kännbara följder.frjo7205 skrev:
Som individ eller företagare åläggs man ett ansvar vilket faktiskt bör göra byggnadsvård oundvikligt. Praktiska tillämpningen av byggnadsvård blir liksom plastfönster med fuskspröjs och tegelimitationsplåt på 1800-talsbebyggelse. Detta på grund av bristande ansvar. Jag inser här att det saknas byggnadsvårdskurser i argonpåfyllning av fönster för framtiden.
Att man som förvaltare sedan räknar utifrån tänkta scenarion och anser sig rimligt men grunderna blir oftast falska när man tittar på kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Man jämför initialt endast mot ekonomiska existerande alternativ, kortsiktigheten i dessa blir däför ibland slående. Man pratar inte längre om generationers hållbarhet, utan om sin närmsta tids vinst eller sitt egna boendeförhållande.
Att man som land/län/kommun värnar om sin unicitet, ofta sin trästad i Sverige, sitt kulturarv och vill nyttja detta för att dra turister mm. men i praktiken tillåter att man succesivt rensar bort allt som skapar denna unicitet åligger varken individen eller näringslivs representanten (ok, här förvaltarn). Detta eftersom dessa ”hehetsintressen” inte värnas av enskildas intressen.
Detta får till följd att man river hus och bygger nytt i prefab istället för att till högre totalkostnader och längre byggtid utnyttja befintlig bebyggelse. Det får även följden att man tillåter stora irreversibla ingrepp i kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Jag kommer säkert missförstås och folk kommer ha uppfattningen att jag måste sitta och trycka på utedass, handskruva/handsåga och bo på museum. Men så får det väl vara då... För mig handlar det om genomtänkta årsringar, att man även fortsättningsvis skall kunna uppleva kulturarvet. Moderna materials användning eller ej är egentligen irrelevant, felanvänt och i fel sammanhang blir dessa karaktärsförstörande och kulturhistoriskt värderaserande, om än kanske för stunden ekonomiskt resurseffektivt.
Så jag tycker gott att man utifrån ansvarsperspektivet kan ha benen i ett stuprör. Ekonomiskt blir dilemmat svårare...
Ledsen om det blir präktigt, men detta är faktiskt intressant (och lärorikt).
Kanske vi skall flytta de senaste inläggen till en ny tråd "Morsan"-Isoleringstråden är rätt så skör för tillfället. Hoppas även att Sophie överser lite med kvalvertrampen i ämneshållandet.
Ta från 2009-05-25, 14:16, #64. kalla den "Ingångspunkter i byggnadsvård-Inklistrat från "Isoleringens vara eller inte vara! ". så får vi ge lite efterhandsinfo om tråden blir för konstig att förstå.
Tack på förhand morsan!
Tack på förhand morsan!
Så får man hoppas att läsarna och speciellt frjo7205 och Husvagnsthord hänger på till den tråden.
Tja, här har vi väl den stora ingångspunkten i "andra eller tredje mans byggnadsvård", dvs vilken nivå av byggnadsvård är "laglig". Jag tror du var med på en liknande diskussionssväng i tråden "byggnadsvårdsångest", eller hur ? Mina synpunkter:Anders_Roslagen skrev:
1. Perspektivet är kopplat till det ekonomiska perspektivet så tillvida att de som tycker/protesterar sällan eller aldrig har någora egna ekonomiska intressen eller ägandeintressen i det enskilda objektet. Offentligt ägda fastigheter utgör en viss gråzon förvisso, men i de flesta fallen menar ändå de som säger "mera byggnadsvård i X-stad" egentligen "mera byggnadsvård i X-stad, på någon annans bekostnad". "Bevara kvarteret YY" betyder egentligen "fastighetsägaren ska betala större kostnader för att bevara kvarteret YY". Eller hur?
Jag har i alla fall aldrig sett "föreningen vårda ZZ" göra en insamling för att köpa en rivningshotad fastighet, eller uppvaktat regering eller kommun med krav på skattehöjningar för att kunna köpa kulturfastigheter. Bottom line hos byggnadsvårdsförespråkarna (som jag upplever det) är att fastighetsägaren ska betala, antingen genom högre förvaltningskostnader eller minskade fastighetsvärde till följd av mer restriktioner.
2. När det gäller lagrummet utgår många, däribland du i ditt inlägg från ett normativt perspektiv - dvs vad PBL, KML etc. borde vara och borde innebära ur ett byggnadsvårdsperspektiv. Min utgånspunkt (som förvaltare av annans egendom) är vad lagrummet faktiskt innebär när man arbetar praktiskt.
Lagrummet är tandlöst och diffust ur ett byggnadsvårdsperspektiv. Det håller jag fullständigt med om. Men all lagstiftning kring fastigheter, markanvändning och byggenskap är kompromissproduketer. Det är i så väl skrivelse som praxis en sammanvägning av en mängd olika särintressen. Grovt sett den enskilde fastighetsägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom vs. samhällets intressen att begränsa den rätten.
Detta gör att alla kommer att var missnöjda i någon mån. Ingen aspekt ges företräde, varken den privata äganderättens fullständiga förfoganderätt, eller byggnadsvård. Man möts någonstans på mitten.
3. "Kommunens makt". Du skrev: Att man som land/län/kommun värnar om sin unicitet, ofta sin trästad i Sverige, sitt kulturarv och vill nyttja detta för att dra turister mm. men i praktiken tillåter att man succesivt rensar bort allt som skapar denna unicitet...
Här tror jag du och en del andra tilltror kommunen eller det offentliga med en makt som de faktiskt inte har enligt lagarna. En kommun kan i praktiken inte motsätta sig vad lag, översiktsplan eller detaljplan säger. Däremot har kommunen i princip obegränsad makt att genom förköpsrätt, detaljplaneinstrumentet etc. skapa de nödvändiga restriktionerna. Men det gör man nästan aldrig fullt ut. Och var för inte det då? Min tro är att det skulle bli för dyrt för kommunen (eller för impopulärt och förlust av mandatet vid nästa val).
4. Fastighetsägarnas kortsiktighet. Mjaa... visst finns det gott om kortsiktiga fastighetsägare med starka spekulationsinslag i verksamheten (speciellt under de senare årens fastighetsbubbla). Men den genomsnittlige fastighetsägaren är tvärtom oftast mycket långsiktig. Man kanske dock inte värderar byggnadsvård i lika hög utsträckning som Gysninge... Tänk dig själv att du ska investera 250 000 000 Kr i en fysisk produkt som förutsätts ha en genomsnittlig ekonomisk livslängd på 40 år. Du gör inte sådant som fastighetsägare utan att vara extremt långsiktig och "tänka efter före". I alla fall inte om du under lång tid bedriver verksamhet med framgång.
5. Alternativ?? Personligen tycker jag att vi i sverige på vanligt kompromissmaner gör för mycket halvdant. Här ska nästan allt skyddas och byggnadsvårdas, med resultat att det mesta blir "under galgen" och för syns skull. Jag tror det vore bättre att välja ut färre objekt men verkligen se till att de bevaras. Kanske genom statigt uppköp och förvaltande? Och där med släppa restriktionerna i allmänhet.
Så som byggnadsvårdslobbyn jobbar idag funkar uppenbarligen inte. Fastighetsägare blir förbannade och mer avogt inställda till byggnadsvård och byggnadsvårdslobbyn. Speciellt i de få fall där enskilda eller grupper obstruerar och försenar genom överklaganden som ändå inte leder någon vart, annat än att bygget blev ett halvår försenat.
Visst finns det grupper som tar saken i egna händer. Ett lokalt exempel för mig är:http://www.pythagorasmuseum.se/?p=vanner
Även många hembygdsgårdar är ju ursprungna ur lokala initiativ.
Det finns ett antal artiklar/motioner om hur man skulle kunna finna lösningar på hur man naturligt uppmuntrar ”byggnadsvård”. Är bara intresserad lekman men ett sätt (som inte är lika giltigt eller gynnsamt idag) är att utifrån ”kulturella värdet” skulle kunna ge avdrag på taxeringsvärdet (då inte nödvändigtvis bara baserat på byggnadsvärdet). Ett annat var (och är idag) att ge möjlighet till att få extrakostnader ombesörjda (även om det är svårtillgängliga pengar). Jag har inte lösningen men att man ombesörjer att vårda det man äger i fastighetsväg torde vara det viktiga. Att man reflekterar lite mer över reversiblitet och arbetsmetoder som gynnar det långsiktiga kulturella värdet torde även det vara önskvärt.
Meningen är inte och kan inte vara att en fastighetsägare skall stå för hela kalaset när ett samhällsintresse finns för bevarande. Dock kan det vara så att vinstmaximerandet inte kanske är möjligt till följd av restriktioner. Exempelvis blir det svårt att skapa sitt åttavåningars hus baserat på befintliga timmerhuset och därav antar man en förlust mot en tänkt inkomst på dessa obyggda lägenheter. För i vissa fall behövs restriktioner enligt min uppfattning. Och är detta klart för fastighetsägaren via plan eller minnesmärkning torde det vara rimligt att "fastighetsägaren ska betala viss del av de större kostnaderna för att bevara kvarteret YY". Kanske ett dåligt exempel men:
Att exempelvis bygga fastigheter på Visbys gamla ruiner skulle ur ett samhälls/turistperspektiv vara förödande oavsett vem som äger dessa. Inte för att fastigheten inte vinstmaximeras, bebyggs eller nyttjas (vilket leder till förlorad inkomst lokalt) utan för att det får stora följder för Visbys attraktionsförmåga. Däremot tror jag att fastighets ägare drabbas hårt och kanske orättvist av opinion i fall där ”visst, men inte tillräckligt” stort bevarande intresse finns. Att fastighetsägare blir avogt inställda till och förbannade på byggnadsvård måste till stor del bero på missförstånd. Jag tror att många använder ”byggnadsvård” som argument när man egentligen ”inte vill ha förändring”. Om insikten att byggnadsvård inte är lika med att inte vilja ha utveckling skulle mycket vara vunnet för att överbygga missförstånd. En väg skulle kunna vara som du beskriver i 5.
4. 40 år är ju en hygglig långsiktighet. Säkert upp till en tiondel av ett välvårdat timmer hus livslängd, hoppas du förstår vad jag menar
Jag tror att det behövs lite mer kött på benen för genomsnittlige förvaltaren eller fastighetsägaren för att våga ta risken med en större investering. Vet inte riktigt om jag köper automatiska tänket att byggnadsvård = Ökad kostnad vilket ger mindre vinst. (nu utrycker du iofs inte det klart ut men det är en vanlig åsikt). Har iofs ingen Svensk studie att luta mig emot men det finns ett antal internationella studier som studierat bevarandet av god arkitektur och eller byggnadsvårdade fastigheter mot standardrenoverade fastigheter. Kan tyckas lite luddigt men man tycks kunna få ur ett högre marknadsvärden av de hus som inte renoveras billigt och ”modernt” med den för stunden gällande normalstandarden. Ähh, vad jag menar är att man torde kunna hämta igen vinst av att byggnadsvårda på annat sätt än att utgå i från en momentant högre kostnad och här torde vi tycka lika.
Byggnadsvårdslobbyn är nog inte ensam i sammanhanget du nämner. Här kan väl även miljögrupper, rädda arten XY-grupper, Vi vill inte ha XZ där vi bor-grupper. Vi vill inte ha ljud från ZY-grupper mm. XX-antal våningar max för att det skymmer sikt-grupper mm. Håller med om att Byggnadsvårdslobbyn jobbar fel. Arbetet bör till största delen ske preventivt innan unika fallet diskuteras så att planerna klart och tydligt beskriver på vilka grunder något enskilt hus/väg/område/landskap är unikt, intentionen med bevarandet framgår och att regelverket får sätta ramarna snarare än tillfälliga opinionen. Fast så är man väl lite naiv i att tilltro regelverket och dess makt... Men det faktum att Byggnadsvårdslobbyn omöjligt kan hålla jämna steg med näringslivet och utvecklingen förvårar givetvis situationen och gör att mycket röster höjs sent.
Tackar, för svaret, ett av de bästa inläggen jag läst på forumet. Det hjälper mig att lära mig mer om något som intresserar mig, och ger mig möjlighet att kalibrera och reflektera över mina åsikter, för som du säger så påverkar olika infallsvinklar besluten.
Även många hembygdsgårdar är ju ursprungna ur lokala initiativ.
Det finns ett antal artiklar/motioner om hur man skulle kunna finna lösningar på hur man naturligt uppmuntrar ”byggnadsvård”. Är bara intresserad lekman men ett sätt (som inte är lika giltigt eller gynnsamt idag) är att utifrån ”kulturella värdet” skulle kunna ge avdrag på taxeringsvärdet (då inte nödvändigtvis bara baserat på byggnadsvärdet). Ett annat var (och är idag) att ge möjlighet till att få extrakostnader ombesörjda (även om det är svårtillgängliga pengar). Jag har inte lösningen men att man ombesörjer att vårda det man äger i fastighetsväg torde vara det viktiga. Att man reflekterar lite mer över reversiblitet och arbetsmetoder som gynnar det långsiktiga kulturella värdet torde även det vara önskvärt.
Meningen är inte och kan inte vara att en fastighetsägare skall stå för hela kalaset när ett samhällsintresse finns för bevarande. Dock kan det vara så att vinstmaximerandet inte kanske är möjligt till följd av restriktioner. Exempelvis blir det svårt att skapa sitt åttavåningars hus baserat på befintliga timmerhuset och därav antar man en förlust mot en tänkt inkomst på dessa obyggda lägenheter. För i vissa fall behövs restriktioner enligt min uppfattning. Och är detta klart för fastighetsägaren via plan eller minnesmärkning torde det vara rimligt att "fastighetsägaren ska betala viss del av de större kostnaderna för att bevara kvarteret YY". Kanske ett dåligt exempel men:
Att exempelvis bygga fastigheter på Visbys gamla ruiner skulle ur ett samhälls/turistperspektiv vara förödande oavsett vem som äger dessa. Inte för att fastigheten inte vinstmaximeras, bebyggs eller nyttjas (vilket leder till förlorad inkomst lokalt) utan för att det får stora följder för Visbys attraktionsförmåga. Däremot tror jag att fastighets ägare drabbas hårt och kanske orättvist av opinion i fall där ”visst, men inte tillräckligt” stort bevarande intresse finns. Att fastighetsägare blir avogt inställda till och förbannade på byggnadsvård måste till stor del bero på missförstånd. Jag tror att många använder ”byggnadsvård” som argument när man egentligen ”inte vill ha förändring”. Om insikten att byggnadsvård inte är lika med att inte vilja ha utveckling skulle mycket vara vunnet för att överbygga missförstånd. En väg skulle kunna vara som du beskriver i 5.
4. 40 år är ju en hygglig långsiktighet. Säkert upp till en tiondel av ett välvårdat timmer hus livslängd, hoppas du förstår vad jag menar
Jag tror att det behövs lite mer kött på benen för genomsnittlige förvaltaren eller fastighetsägaren för att våga ta risken med en större investering. Vet inte riktigt om jag köper automatiska tänket att byggnadsvård = Ökad kostnad vilket ger mindre vinst. (nu utrycker du iofs inte det klart ut men det är en vanlig åsikt). Har iofs ingen Svensk studie att luta mig emot men det finns ett antal internationella studier som studierat bevarandet av god arkitektur och eller byggnadsvårdade fastigheter mot standardrenoverade fastigheter. Kan tyckas lite luddigt men man tycks kunna få ur ett högre marknadsvärden av de hus som inte renoveras billigt och ”modernt” med den för stunden gällande normalstandarden. Ähh, vad jag menar är att man torde kunna hämta igen vinst av att byggnadsvårda på annat sätt än att utgå i från en momentant högre kostnad och här torde vi tycka lika.
Byggnadsvårdslobbyn är nog inte ensam i sammanhanget du nämner. Här kan väl även miljögrupper, rädda arten XY-grupper, Vi vill inte ha XZ där vi bor-grupper. Vi vill inte ha ljud från ZY-grupper mm. XX-antal våningar max för att det skymmer sikt-grupper mm. Håller med om att Byggnadsvårdslobbyn jobbar fel. Arbetet bör till största delen ske preventivt innan unika fallet diskuteras så att planerna klart och tydligt beskriver på vilka grunder något enskilt hus/väg/område/landskap är unikt, intentionen med bevarandet framgår och att regelverket får sätta ramarna snarare än tillfälliga opinionen. Fast så är man väl lite naiv i att tilltro regelverket och dess makt... Men det faktum att Byggnadsvårdslobbyn omöjligt kan hålla jämna steg med näringslivet och utvecklingen förvårar givetvis situationen och gör att mycket röster höjs sent.
Tackar, för svaret, ett av de bästa inläggen jag läst på forumet. Det hjälper mig att lära mig mer om något som intresserar mig, och ger mig möjlighet att kalibrera och reflektera över mina åsikter, för som du säger så påverkar olika infallsvinklar besluten.
Hehehe!Husvagnsthord skrev: