Det är bara dumt att argumentera för att låta barnen slå sig. Det klarar de av iallafall, hur väl vi än försöker skydda dem. Det vi kan göra är att minska antalet olyckor, och minska effekten av dem.
Barn vet inte själva vilka risker som finns överallt, och de behöver både informeras, pröva sina vingar och skyddas i rimlig mån. Det är vad föräldraansvaret går ut på. Det handlar inte om att madrassera någon tillvaro. Självklart ska ungarna genom övning lära sig hantera sina kroppar, olika miljöer och olika redskap. De måste lära sig att hålla balansen, springa, klättra och hoppa; Lära sig bedöma avstånd, farter, räckvidder; Lära sig hantera verktyg.
- Men det sker succesivt. I takt med ålder, ökad erfarenhet, neurologisk och motorisk utveckling. Innan dess, under läroprocessen, får man skydda dem så gott man kan. Med föräldrarnas hjälp kan de dessutom lära sig nya saker, bedöma risker och undvika farligheter utan att behöva göra precis alla misstag själv.
Det behöver inte vara fråga om liv eller död för att vara en onödig olycka. Även utan bestående men kan många skador anses relativt allvarliga, och definitivt smärtsamma. Utslagna tänder klarar man fint med framstupafall helt utan trappsteg, t ex, och jag vet ett fall där en person lyckades bryta båda benen vid ett fal från 20 cm höjd... ja, det är nog rekord i klumpighet.
Till huvudfrågan:
I ett nedsänkt vardagsrum är den viktigaste skerhetsåtgärden att bebisar i gåstol placeras på nedre plan. Bebisar kan man inte förvänta sig något omdöme hos. Tultbarn bör också skyddas med en matta under. Även lite större barn som springer och leker och kan tappa koncentrationen, men där kan nog vuxna vara lika klumpiga.
Jag skulle markera trappsteget på något vis (växter är väl en bra idé, de är flyttbara men känns ändå avgränsande) och "madrasserat" med någon matta under den del som trafikeras.
