Du har säkerligen rätt att använda förråden
Men du kan inte kräva att grannen behåller förrådem
Men du kan inte kräva att grannen behåller förrådem
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 513 inlägg
Vad menar du? Grannen har inga förråd, de är TS egendom.Bananskalare skrev:
Givet att LMs tolkning av läget är korrekt så är reglerna i 1:6 JB och 2:7 lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillämplig. Observera att denna typ av rätt aldrig kan omfatta någon rätt till fiske.M ChristoG skrev:
Ja, men rätten är dock villkorad på så vis att området dels måste vara av "ringa omfattning" samt att markägaren inte lider skada eller olägenhet av betydelse. Avgörande är alltså hur stor areal du tar i anspråk samt hur du nyttjar marken. Din rätt är alltså inte självklar, även om 1:6 är tillämplig. Det samma gäller 2:7, som förvisso specificerar att du har rätt till en brygga, båthus eller liknande byggnad men återigen endast under villkoret att markägaren inte lider skada av någon betydelse.M ChristoG skrev:
Kanske, däremot kan hon inte kräva att dom rivs. Om hon kan visa på att hon lider skada av byggnaderna och/eller att erat nyttjande av marken i övrigt dels omfattar ett icke ringa markområde samt leder till olägenhet så kan eran rätt vara utsläckt. Det innebär dock inte att ni behöver riva något, på sin höjd innebär det att kronofogden kommer förelägga er att flytta byggnaderna. Så hur förråden används tror jag kommer bli avgörande här, är dom uppförda och nyttjas i enlighet med lagen, d.v.s. är dom jämförbara med ett båthus eller annan liknande byggnad? Eller används dom för helt andra ändamål? För att göra en grov liknelse, med stöd av tidigare nämnda lagrum kan du ha rätt att uppföra ett båthus på grannens mark, men aldrig ett traktorgarage.M ChristoG skrev:
Ett alternativ är att du ansöker om att få din rättighet fastighetsbestämd. Det kommer förvisso kosta pengar men då kan lantmäteriet utreda din eventuella rätt att nyttja grannens fastighet för att komma åt vattnet.
Det är viktigt att hålla isär begreppen här. Något rätt att införliva marken finns inte, inte mer än vad som i övrigt är möjligt och där gäller 2:15 RF, egendomsskyddet. Däremot är det så att om fastigheten är en "äkta" strandfastighet så har eventuellt redan fastigheten rätt att nyttja ett visst markområde för att kunna komma åt vattnet, det är inte samma sak som att med tvång överföra markbiten till TS egna fastighet (alltså att införliva markremsan). Inget i den här tråden ger vid handen att det finns någon som helst grund för att tvångsförvärv marken, däremot verkar det finnas rätt goda grunder för att TS kan vara trygg med att nuvarande nyttjande av någon annans mark är helt i enlighet med gällande rätt. Svaren från lantmäteriet antyder det senare, d.v.s. att TS redan i dagsläget har rätt att nyttja markremsan.useless skrev:
Jo om TS har rätt att ha förråden där är grannen tvingad att behålla förråden precis där TS vill ha dom (inom det område TS har rätt att bruka enligt 1:6 JB och 2:7 lag 1998:812). Dessutom är det inte ens grannens egendom, det är TS egendom. Grannen har alltså mer eller mindre inget som helst inflytande i frågan förutsatt att TS och LM tolkat fastighetsbildningen och rättsläget på rätt sätt, d.v.s. att det rör sig om en "äkta strandtomt" som numera till följd av uppgrundningar är skild från vattnet.
Redigerat:
Läser man exemplet på sidan 7 här: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1029560/FULLTEXT01.pdf så verkar möjligheten finnas. Men den springande punkten är väl just anledningen till att fastigheten från början gick ner till vattnet. Finns det ett ursprungligt syfte med t ex fiske för husbehov så borde samma praxis kunna gälla här?F Falckman skrev:
Om inte annat kan ju TS ha det som argument vid dialogen med grannen. Dvs, blir det en rättslig fråga finns det en inte obetydlig risk att grannen måste avstå en del av marken till TS.
Det är olika frågor om vi ska vara petiga. Exemplet du ger handlar om en fastighetsbestämning, Lantmäteriet kommer fram till att avsöndringslotterna också ska ha rätt till uppgrundningarna eftersom avsöndringslotterna enligt Lantmäteriets bedömning fick vattnet när dom bildades (avsöndrades). Lantmäteriets beslut innebär alltså att avsöndringslotterna alltid varit ägare till markområdena, det är alltså inte tal om någon införlivande. Det är viktigt i sammanhanget att förstå att vatten egentligen inte har med fastigheten att göra, vattnet råkar bara ligga ovan på fastigheten, d.v.s. sjö- och havsbottnar är fastigheten, skulle vattnet sjunka undan går gränsen fortfarande på samma ställe, bara att vattnet numera inte är där och istället har du mark. Det fastighetsbestämningen i Hortlax innebär är alltså att LM säger att delar av sjön alltid tillhört avsöndringarna, nu när vattnet sjunkit undan är det givetvis så att gräsen går där den alltid gått och delar av vad som idag är uppgrundad mark tillhör avsöndringarna, precis som marken alltid gjort (även på den tid marken var täckt av vatten). Det är alltså inte tal om någon typ av införlivande, en fastighetsbestämning innebär (som regel) att LM visar vart gränsen alltid gått, inte att en gräns flyttas. Uppsatsförfattarna uttrycker sig olyckligt när dom skriver att avsöndringslotternas areal "nära nog fördubblades", det förhåller sig snarare tvärt om. D.v.s. avsöndringslotterna har felaktigt uppfattats omfatta ungefär hälften så stora arealer och ägaren till stamfastigheten har felaktigt och utan att behöva betala ersättning haft (den praktiska) möjlighet att utan rätt nyttja någon annans fasta egendom under en tämligen lång tid.
I TS fall handlar det om att TS fastighet aldrig ägt vattnet, däremot har den haft direkt gräns mot vattnet. På grund utav uppgrundningar så har TS fastighet inte längre kontakt med vattnet. Under dessa specifika omständigheter har TS en rätt att nyttja, men inte äga, de uppgrundade markområdet.
Så för att sammanfatta enkelt:
1) Ditt exempel handlar om vart gränsen mellan två fastigheter alltid gått, även om gränsen tidigare gått i vatten och nu går på landbacken.
2) I TS fall handlar det inte om gränser alls, utan om det möjligen kan förhålla sig så att TS har en rätt att nyttja grannens mark för att kunna nyttja vattnet.
Redigerat:
Hur ska man tänka om det aldrig funnits någon fastighetsgräns efter vattenlinjen, de rågångar som finns är dragna ända ut mot vatten linjen och slutar där, men fortsätter på andra sidan vattnet rakt fram. Inga ägofigurer finns i vattnet men små öar däremellan tillhör stamfastigheten enligt laga skiftes kartan. Vattnet är upptaget som impediment utan ägofigur och inget skrivs i protokoll ingen förening finns mellan byamännen.F Falckman skrev:
Vid den tiden så ansågs kronan äga vattnet och byamännen fick betala skatt för den fisk som man drog upp. Bymännen stred om rätten till vatten området. dessutom fans en sågindustri som tecknade avtal med min stamfastighetsägare före laga skiftet att arrendera stränder om ca 120m bredd för bland annat förtöja båtar, fartyg pråmar samt flottläggning av timmer och massaved, massaveden skulle ligga ca 1 år i vattnet innan de skulle bli pappersmassa. Vattenområdet användes av flera skogsbolag ca 6-8 olika bolag för sortering och flottläggning av timmer och massaved och bogsering vidare efter kusten. Stränder nyttjades av många både vuxna och barn för att tillverka gruvstöttor av stammar i olika längder som exporterades till kolgruvor bland annat ute i europa.
På senare år är sommarstugor avstyckade någon enstaka meter från vatten linjen. I ett fall har man på en liten ö som inte finns på laga skifteskartan men nu på 80-talet styckat av den med vatten område tillhörande min fastighet. En annan har bostadsarrende kopplat till min fastighet eftersom den ligger längst ut på en udde vid vattnet, fick ej styckas av på 60-talet. pga närhet till vattnet
Vem äger landvinningen?
Redigerat:
Förarbetet till jordabalken 1:6 Strandrätt, behandlade frågan om landhöjningen så här i Proppen:
Lagberedningen. Om en strandfastighet inte omfattar det vattenområde som ligger utanför stranden, kan en förskjutning av strandlinjen medföra att fastigheten blir avskuren från vattnet. Beredningen erinrar om att å ena sidan fastighetens ägare därigenom berövas de förmåner som tillkommer honom enligt 1 kap. 3 § VL, nämligen rätten att vid sin strand ha mindre brygga, båt, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, om ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter på grund av stadgandena i 2 kap. VL. Å andra sidan kan vattenområdets ägare, framhåller beredningen, inte gärna med fördel ekonomiskt utnyttja en smal torrlagd remsa utmed stranden. Han kan emellertid frestas att betinga sig oskäliga förmåner för att lämna ägaren av den förutvarande strandfastigheten tillträde till vattnet. Också när gräns löper ute i vattnet, kan strandfastighet bli avstängd från vattnet till följd av strandlinjens förändring, vilket kan inträffa på grund av landhöjningen, särskilt vid långgrunda stränder i Bottniska vikens norra del. Detsamma kan inträffa vid en partiell torrläggning eller dylikt.
Lagberedningen framhåller, att landvinningar av obetydlig omfattning i de flesta fall utan vidare torde brukas av den förutvarande strandfastighetens ägare. Detta förhållande anses böra accepteras i lagstiftningen. Därigenom tillskapas ett legalt tvångsservitut. Såsom förutsättning för rätt att nyttja landvinningen föreslås dock gälla, att landvinningen ej är av någon betydelse för dennas ägare.
För motsatt fall bör — anser beredningen — övervägas att i stället bereda fastighetens ägare möjlighet att tvångsvis förvärva landvinningen eller del därav genom ägoutbyte, en fråga som emellertid bör närmare utredas.
Lagberedningens förslag innebär att strandfastighetens ägare skall ha rätt att utan vederlag nyttja landvinningen och för denna åtnjuta strand- ägares rätt enligt 1 kap. 3 § YL så länge landvinningens ägare inte därigenom lider men av någon betydelse. Att närmare avgränsa de fall då sådan rätt skall föreligga anses inte möjligt. Bestämmelsen bör enligt beredningens mening kunna tillämpas intill dess landvinningens ägare gett till känna att han anser sig lida men av betydenhet.
Även om det då skulle befinnas att dylikt men redan tidigare uppstått bör strandfastighetens ägare inte drabbas av någon påföljd för tid innan landvinningens ägare protesterat mot nyttjandet.
Ägaren kan tilläggas samma rätt som enligt 1 kap. 3 § VL tillkommer ägare av strand- fastighet eller i enlighet med beredningens förslag — sådan rätt jämte rätt att nyttja landvinningen. Slutligen kan ägaren tillerkännas rätt att inlösa eller på annat sätt förvärva landvinningen.
Genom en lösning enligt det förstnämnda alternativet vinns att strandfastighetens ägare bibehålls vid sina rättigheter. Han blir alltså inte hänvisad att låta sig åtnöjas med endast de rättigheter som tillkommer var och en när det gäller rätt att utnyttja annans vattenområde. Han behöver därmed ej heller bortföra exempelvis brygga eller båthus som han kan ha uppfört med stöd av 1 kap. 3 § VL.
I många fall skulle troligen en lösning enligt nyssnämnda linje vara fullt tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är dock att lösningen inte ger någon rätt — bortsett från den som eventuellt kan ligga i allemansrätten — såvitt avser nyttjandet av landvinningen. Detta kan i vissa fall, t. ex. när det gäller en fritidsfastighet, vara mycket väsentligt. Beredningens förslag tillgodoser fastighetsägarens intresse även i detta hänseende.
En lösning i enlighet med det tredje alternativet skulle säkerligen ofta ge det från skilda synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Fastighets- bildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning torde också anvisa ett i tekniskt hänseende lämpligt institut för ändamålet, nämligen fastighetsreglering. Nackdelarna med denna lösning ligger främsl däri att förrättningar för fastighetsreglering i vissa fall skulle bli nödvändiga med ganska kort tids mellanrum och att kostnaderna ofta inte skulle stå i rimlig proportion till värdet. Uppenbart är dock att detta alternativ erbjuder den bästa lösningen för mera komplicerade fall, dvs. fall där landvinningen är av större omfattning eller fall där vattenområdets ägare annars kan ha ett intresse av att själv få nyttja landvinningen.
För övriga fall — liksom för fall där landvinningens ägare påstår sig lida men genom att ägaren av strandfastigheten nyttjar området — bör en lösning sökas inom fastighetsbildningslagstiftningens ram. Det är inte möjligt att i lagen närmare ange i vilka fall landvinningen skall anses vara av ringa omfattning. Uppenbart är dock att sådana naturliga uppgrundningar som förekommer i många vattendrag och som ofta är en följd av vegetationsförhållandena i regel kommer att omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
Lagberedningen. Om en strandfastighet inte omfattar det vattenområde som ligger utanför stranden, kan en förskjutning av strandlinjen medföra att fastigheten blir avskuren från vattnet. Beredningen erinrar om att å ena sidan fastighetens ägare därigenom berövas de förmåner som tillkommer honom enligt 1 kap. 3 § VL, nämligen rätten att vid sin strand ha mindre brygga, båt, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, om ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter på grund av stadgandena i 2 kap. VL. Å andra sidan kan vattenområdets ägare, framhåller beredningen, inte gärna med fördel ekonomiskt utnyttja en smal torrlagd remsa utmed stranden. Han kan emellertid frestas att betinga sig oskäliga förmåner för att lämna ägaren av den förutvarande strandfastigheten tillträde till vattnet. Också när gräns löper ute i vattnet, kan strandfastighet bli avstängd från vattnet till följd av strandlinjens förändring, vilket kan inträffa på grund av landhöjningen, särskilt vid långgrunda stränder i Bottniska vikens norra del. Detsamma kan inträffa vid en partiell torrläggning eller dylikt.
Lagberedningen framhåller, att landvinningar av obetydlig omfattning i de flesta fall utan vidare torde brukas av den förutvarande strandfastighetens ägare. Detta förhållande anses böra accepteras i lagstiftningen. Därigenom tillskapas ett legalt tvångsservitut. Såsom förutsättning för rätt att nyttja landvinningen föreslås dock gälla, att landvinningen ej är av någon betydelse för dennas ägare.
För motsatt fall bör — anser beredningen — övervägas att i stället bereda fastighetens ägare möjlighet att tvångsvis förvärva landvinningen eller del därav genom ägoutbyte, en fråga som emellertid bör närmare utredas.
Lagberedningens förslag innebär att strandfastighetens ägare skall ha rätt att utan vederlag nyttja landvinningen och för denna åtnjuta strand- ägares rätt enligt 1 kap. 3 § YL så länge landvinningens ägare inte därigenom lider men av någon betydelse. Att närmare avgränsa de fall då sådan rätt skall föreligga anses inte möjligt. Bestämmelsen bör enligt beredningens mening kunna tillämpas intill dess landvinningens ägare gett till känna att han anser sig lida men av betydenhet.
Även om det då skulle befinnas att dylikt men redan tidigare uppstått bör strandfastighetens ägare inte drabbas av någon påföljd för tid innan landvinningens ägare protesterat mot nyttjandet.
Ägaren kan tilläggas samma rätt som enligt 1 kap. 3 § VL tillkommer ägare av strand- fastighet eller i enlighet med beredningens förslag — sådan rätt jämte rätt att nyttja landvinningen. Slutligen kan ägaren tillerkännas rätt att inlösa eller på annat sätt förvärva landvinningen.
Genom en lösning enligt det förstnämnda alternativet vinns att strandfastighetens ägare bibehålls vid sina rättigheter. Han blir alltså inte hänvisad att låta sig åtnöjas med endast de rättigheter som tillkommer var och en när det gäller rätt att utnyttja annans vattenområde. Han behöver därmed ej heller bortföra exempelvis brygga eller båthus som han kan ha uppfört med stöd av 1 kap. 3 § VL.
I många fall skulle troligen en lösning enligt nyssnämnda linje vara fullt tillfredsställande. En väsentlig olägenhet är dock att lösningen inte ger någon rätt — bortsett från den som eventuellt kan ligga i allemansrätten — såvitt avser nyttjandet av landvinningen. Detta kan i vissa fall, t. ex. när det gäller en fritidsfastighet, vara mycket väsentligt. Beredningens förslag tillgodoser fastighetsägarens intresse även i detta hänseende.
En lösning i enlighet med det tredje alternativet skulle säkerligen ofta ge det från skilda synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Fastighets- bildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning torde också anvisa ett i tekniskt hänseende lämpligt institut för ändamålet, nämligen fastighetsreglering. Nackdelarna med denna lösning ligger främsl däri att förrättningar för fastighetsreglering i vissa fall skulle bli nödvändiga med ganska kort tids mellanrum och att kostnaderna ofta inte skulle stå i rimlig proportion till värdet. Uppenbart är dock att detta alternativ erbjuder den bästa lösningen för mera komplicerade fall, dvs. fall där landvinningen är av större omfattning eller fall där vattenområdets ägare annars kan ha ett intresse av att själv få nyttja landvinningen.
För övriga fall — liksom för fall där landvinningens ägare påstår sig lida men genom att ägaren av strandfastigheten nyttjar området — bör en lösning sökas inom fastighetsbildningslagstiftningens ram. Det är inte möjligt att i lagen närmare ange i vilka fall landvinningen skall anses vara av ringa omfattning. Uppenbart är dock att sådana naturliga uppgrundningar som förekommer i många vattendrag och som ofta är en följd av vegetationsförhållandena i regel kommer att omfattas av den föreslagna bestämmelsen.
Redigerat:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 513 inlägg
@Bror9, du har flera trådar som handlar om dina fastighetsrättsliga problem redan. Kan du inte låta den här handla om TS frågor?
Att dra paralleller är en sak, men försök att inte kapa tråden.
Att dra paralleller är en sak, men försök att inte kapa tråden.
Proppositionen inför införandet i Jordabalken gäller när strandfastigheten ej äger vattenområdet.B Bror9 skrev:
Om strandfastighetens ägare är delägare i ett gemensamt vattenområde genom mantal/skatteskyldighet så borde givetvis vara av större betydelse att kunna nyttja och bruka ev landhöjning även om det är av större omfång.
Här finns flertalet nya laga skiften efter 1800 taler och före Jordabalken, enligt Jordelningslagen JDL där gränsbestämningar gjordes mot ny och senare strandlinje med landhöjning från 1800 talet fram till mellan 1932 fram till 1970 talet enligt JDL där fanns ju möjlighet med
7 KAP. Om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor
8 KAP. Om ägobyte:
1 §. (Gränsuträtningsfallet)
Går rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, i bukter eller brytningar, och kan den genom utbyte av ägor erhålla lämpligare sträckning och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor omfattning, som är nödigt och utan förfång för delägare å någondera sidan kan ske.
eller har delägare i skifteslag andel i äga inom annat skifteslag, vilken undantagits för gemensamt behov, och kan ägoutbyte verkställas till fördel för endera sidan och utan förfång för den andra, skall sådant utbyte ske.
4 §.
Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av ägor i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och träffa samtliga delägare å ömse sidor därom förening, eller äro de ägor. vilkas utbytande ifrågasättes. i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf sägs äga rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll.
Hör äga, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill
Eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada.
Ett beslut där lantmätaren gjorde gränsbestämningar, gränsuträtningar med stor landhöjning till stamfastighet enligt hävd förskjutna vattenlinjen och därefter enlig JDL hänsköt frågan till överlantmätare och ägodelningsdomare för fastställelse. Men Ägodelningsdomaren avslog med motivering att det var tveksamt om byamännen kunde ingå förening om landhöjningsmark av denna storlek och att landvinningen blev för stor 400m långt och 100m brett (Ca:4hektar). Därför ansåg överlantmätaren & ägodelningsrätten vara sig förhindrade att meddela fastställelse av gränsförskjutningen och skickade tebax till lantmätaren för rättelse .Lantmätaren anförde besvär över ägodelngsdomstolen till Kungliga Hovrätten som tog målet i övervägande och skrev att då såväl gränsbestämningen som lagaskiftesförrättningen synes vara lagligen beskaffad fastställde Kungliga Hovrätten lantmäteriförrättningen.
Jämlikt 21 kapitlet 51§ Jordelningslagen må talan icket fullföljas mot Kungliga Hovrättens Utslag.
I ett annat fall vandrade ett ärende på 70-80talet efter ägoutbyte, avstyckning enligt JDL överklagan fastighetsbestämningar två stycken Enligt FBL ända upp till Högsta Domstolen som också fastställde lantmätarens & överlantmätarens samt Fastighetsdomstolarnas beslut och sakägarnas förening om ny gräns mot vatten linjen nu var det mer än 4 hektar.
Striden gällde även rätten till en nätbod som ingick i ägoutbytet och eftersom den låg inom den avstyckade tomten och tomtägaren absolute inte ville ha nätboden där samtidigt som stamfastighetens ägare dog av hjärtattack p g a besvärliga tomtägare processande/avundsjuka så fick änkan ta hjälp med att att flytta nätboden som var ca 40kvadrat stor efter Högsta Domstolens beslut efter 15 års tvist och stridsdammet började lägga sig.
Detta är tänkt att vara en parallel och vägledning till TS Problematik .
Att dagens lantmätare har svårt att förstå dessa är en helt annan sak. Tjafset fortsätter.
Redigerat:
Om LM svarar "med stor förmodan" är de inte till hjälp juridiskt.L lat skrev:
Claes Sörmland
Medlem
· Sörmland och stan
· 22 827 inlägg
Claes Sörmland
Medlem
- Sörmland och stan
- 22 827 inlägg
Lantmäteriet är inga gratisjurister man kan använda sig av för att driva sina intressen. Men myndigheten av viss serviceskyldighet enligt förvaltningslagen och måste ge enklare information när man begär det, t ex om trolig aktuell lagreglering. Precis som de har gjort här. Det innebär inte att de avgör några frågor när de ger denna service. Eller att råden inte kan ändras vid nästa kontakt.
Vi hade liknande problem med en outredd remsa mot vattnet. Detta löste vi med en fastighetsbestämning.
Ett 20 tal fastigheter här har nu denna remsa bort tagen och äger nu vattnet utanför fastigheterna halv vägs
över till andra sidan.
Detta kräver att en lantmäteri förrättning göres efter en beställning av fastighetsägaren.
Bör göras av en specialist lantmätere, sedan beror det på vad som finns i orginalhandlingarna.
1936 gällde gamla jordabalken i 1934 års lag. Vi hänvisade till 12 Kap 4 § i denna lag.
Motsvarande i nya jordabalken (1970:994) är 1 Kap. 5 §.
En lantmäteri förrättning kostar en del, men det kan det vara värt, och blir lagligt bindande.
1936 gällde JDL Jordelningslagen och blev 1970 ersatt av FBL Fastighetsbildningslagen.S Swedejohn skrev:
Det är korrekt att Äjd Äldre jordabalken gällde då och är ersatt 1970 av Jordabalken.
Kvar finns även JP (1970:995) som gäller fortfarande (Hävd)
1936 fanns VL Vattenlagen n:r 523, 1918 ersatts nu av Restvattenlagen lag1998:812.
Vattenlagen N:r 523 1 kap 3§ Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare där vattenområdet ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava mindre brygga, båt- bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.
här pratas inget om mindre omfattning, då gällde även större uppgrundning enligt de domar jag refererat till.
Jordabalken 16 Kap. behandlar 10 och 20 årig hävd.
Kvar finns även JP som gäller fortfarande (GränsHävd)
Vattenområden och dess gränser är grummliga och i stort sett aldrig fysiskt utsatta eller knappt utredda.
Enligt jordabalken skall enligt presumtion vatten tillhöra dess närmaste strand.
Hänvisning till ÄJD 12 Kap 4 § i denna lag.
Motsvarande finns i nya jordabalken (1970:994) är 1 Kap. 5 §.
Regeln i 1 kap. 5 § jordabalken:
Löper gränsen i vatten så att till fastigheten tillhör det vattenområde som är närmast fastighetens strand. Fastighetens strand drar alltså enligt 1:5 till sig det vattenområde som inte har närmare till någon annan strand. Bedömningen av vilket vatten som hör till fastigheten görs med utgångspunkt i stranden vid tidpunkten då fastigheten bildades. Om stranden senare kommit att förskjutas, exempelvis på grund av vattuminskningen, kan strandens ursprungliga läge behöva klarläggas.
Bestämma gränser i vattenområde kräver således inte bara en bedömning av om gränsen har markerats och om den har tillkommit genom myndighetsbeslut. förening mellan sakägarna eller hävd, det krävs också god kunskap om äldre regelverk och kontroll samt tyda gammla handskrivna ursprungliga förrättningshandlingar eller övriga handlingar, samt slutligen en jämförelse med äldre kartor som inte var så nogranna med krokiga strandlinjer LM jobbade på ackord då och stränder var inget värde där inget växte typ impediment. De gammla papperskartorna har som regel dessutom krympt så det kan bli en del fel.
Den äldre jordabalken hade en motsvarande regel, 12 kap. 4 § äldre jordabalken, som ursprungligen avsåg gränsdragningen mellan byar. Regeln har dock tillämpats analogt på enskilda fastighetsgränser. Regeln är föregångaren till dagens regel i 1 kap. 5 § jordabalken.
Det är bra att veta att fastigheter består av mark/jord gäller även mark/jord täkt av vatten. och att vatten i gammla handlingar oftast finns under rubrik : impediment:
Impediment skall tillhöra dess närmaste fastighet.
😉👍
Redigerat:
Det är så klart alltid vanskligt att uttala sig när man inte har hela bilden. Men under förutsättning att det inte nämns något annat om vattnet i protokollet eller i någon förening hörande till aktuellt laga skifte hade jag tolkat vattnet som enskilt. Man har inte mätt upp vattnets areal för att det anses som värdelöst (impediment) och eftersom fisket verkar vara samfällt (eller i statlig ägo) finns inget större intresse av vattenområdet som sådant. Men eftersom man inte har mätt upp det kan man inte ge vattenområdet en areal i och därmed inte heller ett figurnummer. Så tänk att gränserna fortsätter i vattnet och så att säga sitter ihop med de gränser som redovisas på laga skifteskartan på respektive sida om stranden. Generellt ska restriktivitet råda vid tolkning om huruvida ett område är samfällt eller inte och presumtionen när det kommer till vatten är att i cirka 9 fall av 10 är vattnet enskilt och fisket samfällt. Av den information du presenterat här i tråden finns inget stöd för att bryta den presumtionen.B Bror9 skrev:
Men ska vi diskutera långskott kan det finnas andra förklaringar. Vattnet kan ha lämnats "oskifto" och har då den status som gällde innan laga skiftet. Det kan också var så att vattnet tillhör ett annat skifteslag. En annan tänkbar förklaring är att i det fall laga skiftet genomfördes i en by som avvittrats från mark som tidigare varit i kronans ägo så omfattades inte vattenområdet av avvittringen och kan därför heller inte vara föremål för laga skifte.
Men att helt kunna ge ett säkert svar kräver att man djupdyker i de akter som finns tillgängliga samt eventuellt behöver tolka och göra analogier från äldre fastighetsrätt (gamla jordabalken, byggnigabalken och de olika skiftesstadgorna). Jag vill minnas att det finns något eller några rättsfall där områden som uppfattats och nyttjats som samfälld under en längre tid också blir samfällda, även om det av förrättningsakterna inte verkar som att området lades ut som samfällt eller bibehölls som samfällt vid exempelvis laga skifte.
Den som ägde vattnet, se ovan för hur jag skulle resonera i frågan baserat på vad du skrivit i den här tråden. Jag skulle spontant säga att vattnet är enskilt sedan laga skifte och att uppgrundningarna därför hör till respektive fastighet som ägde vattenområdet när uppgrundningen skedde. Styckningslotter som omfattade vattenområden som sedermera uppgrundats hör till styckningslotten. Styckningslotter som inte omfattade vattenområde när dom avstyckades har inte heller rätt till eventuella uppgrundningar, men kan ha rätt att nyttja strandremsan som uppstått på ungefär samma sätt som TS eventuellt har det.B Bror9 skrev:
För hur eventuella gränser ska dras i vattenområden, se JB 1:3-1:5.
Ska vattnet istället anses vara samfällt så är uppgrundningarna idag fortsatt samfällda.
Redigerat:
Här i Västerbotten (och kanske runt hela vår kust.) bestämdes 1910 att den mark som kom upp p.g.a. landhöjningen skulle tillfalla "Byaman", vilket var bönderna som fanns i byarna.
Detta innebar att man kunde ha olika långt från "gränsen" och till normalvattenståndet. Vår sommarstuga,som uppfördes 1956, hade då sin tomtgräns vid 1910 års gräns, och det var c:a 13 m från vattnet. Nu för tiden är det drygt 20 m.
Mitt hem var ett litet småbruk på drygt 5 hektar, och låg också vid vattnet. Nu för tiden går vattnet c:a 450 m bort, då den älv som rinner ut för med sig sand och lera.
Detta innebar att man kunde ha olika långt från "gränsen" och till normalvattenståndet. Vår sommarstuga,som uppfördes 1956, hade då sin tomtgräns vid 1910 års gräns, och det var c:a 13 m från vattnet. Nu för tiden är det drygt 20 m.
Mitt hem var ett litet småbruk på drygt 5 hektar, och låg också vid vattnet. Nu för tiden går vattnet c:a 450 m bort, då den älv som rinner ut för med sig sand och lera.