Om lantmäteriet ser att ts granne enkelt kan bredda sin väg, inom den egna fastigheten är det inte alls så säkert att lantmäteriet ger grannen rätt att ha infarten delvis över TS tomt.S Steelnecks skrev:
Jodå, du kan aldrig hindra någon som är mantalsskriven på fastigheten att inte kunna använda sin infartsväg som har funnits där i 40 år.B BSOD skrev:
Men alla är ju välkommen att försöka och så väntar vi andra med spänning på att få höra hur dyrt det blev för TS !!
Av gammal hävd gäller inte för en 40år gammal infartsväg. Skulle man hävda att det var ett 40år gammalt muntligt servitut så är det samma problematik.S Steelnecks skrev:
Som sagt med stöd av vilket lagrum har ts granne rätt att nyttja ts fastighet?
Ja, du har rätt i att det blir dyrt att gå till lantmäteriet... förmodligen mycket dyrare än att ts granne fixar sin tillfartsväg på hans tomt, eller underhåller den gemensamt med grannen. Men varför skulle ts gå till lantmäteriet? Det är ju hans tomt.
Redigerat:
Hur som helst så kan inte TS vinna genom att hindra en mantalsskriven att använda sin egna infartsväg, det kommer bara att sluta i ännu mera tandgnissel och fientlighet, att vara goda grannar är bättre då det även gäller grannsamverkan mot brott, om TS bråkar om en infartsväg så kan ju grannen låta bli att ringa polisen om hen ser att något sker när TS är bortrest.B BSOD skrev:
Om vi bortser från frågan om grävandet är förenligt med det eventuella anläggningsbeslut som gäller för vägen så är det fullt möjligt. Faktum är att det i sammanhanget inte spelar någon som helst roll ifall någon är mantalsskriven på en adress eller inte. Det enda som spelar någon roll är ifall en fastighet har rätt att nyttja ett markområde hörande till en annan fastighet för att ta utfart mot allmän väg. Om TSs granne saknar formell rätt att nyttja vägen (och ingen annan har en sådan rätt, givetvis) kan TS gräva bort den (teoretiskt kanske TS behöver söka marklov, men det är en annan diskussion). Grannen kan sedan så klart försöka kontra med att tvinga till sig ett servitut från Lantmäteriet, om det är förenligt med egendomsskyddet. Men det kommer grannen behöva betala Lantmäteriet för, dessutom kommer TS ha rätt till ersättning för intrånget.S Steelnecks skrev:
Så den här situationen kan sammanfattas med att det kostar att bråka och i slutändan kommer nog grannen kunna köra på vägen ändå, men att TS nog kommer kunna se till att grannen får betala en betydligt högre summa än TS. Frågan TS ska ställa sig är alltså hur kul han tycker det är att bråka och jävlas samt om det är värt tiden och kostanden för att sätta hela bollen i rullning genom att gräva bort delar av vägen.
Frågan grannen ska ställa sig är varför grannen väljer att agera på ett sådant sätt att denne istället för att hjälpa till med underhållet kommer få betala en massa pengar för att (i bästa fall) ändå (eventuellt) behöva hjälpa till med underhållet, med den skillnaden att lantmäteriet bestämt servitutets omfattning och villkor.
Vad gäller dina personliga erfarenheter, så rör dessa helt andra förutsättningar. Samfällda vägar kan syfta på dels gamla marksamfälligheter (ditt exempel), men tyvärr används även termen i anläggningslagen som reglerar moderna vägar, så kallade gemensamhetsanläggningar. De slutsatser du dragit gäller bara i det fall vägen dels är samfälld sedan exempelvis ett laga skifte och att TS fastighet har andel i samfälligheten. Vi kan av kontexten att döma (mest troligt) utesluta att sådan förutsättningar gäller för TS.
Till TS:
Drar du igång det här lär det inte finnas någon återvändo vad gäller grannsämjan. Ni lär hata varandra tills någon flyttar. Men innan du börjar gräva, se till att ha koll på gränsrören samt säkerställ bortom allt teoretiskt tvivel att anläggningsbeslutet (vägsamfälligheten som sagt att det är ok att gräva) inte omfattar den vägmark du tänkt gräva i. Kikat alltså i anläggningsbeslutet till vägen innan du gör något förhastat. Och om jag får vara en aning tråkig, det är bara lantmäteriet och eventuella juridiska ombud som har någon nytta av den här konflikten. Precis som skrivits tidigare, är det inte dumt att lägga ned egna pengar på att jävlas med grannen för att grannen ska behöva lägga ut ännu mer pengar för att i slutändan (eventuellt) likförbannat köra på vägen? Möjligen att du i och för sig kan använda dom här omständigheterna som ett påtryckningsmedel för att få grannen att inse att den rimligaste lösningen är att grannen bidrar med sin del av underhållet eftersom du är beredd att betala egna pengar för att slippa utnyttjas, även om det går emot allt vad homo economicus skulle ha gjort
Redigerat:
Släpp det där om mantalsskriven, då det inte hör hit. Sedan jämför du en 300 meter lång väg som funnits sedan 1700-talet med en villainfart utan servitut som delats i modern tid. Jag tror att det är du som borde fundera ett varv på om dina erfarenheter är speciellt relevanta här.S Steelnecks skrev:
Till TS är mitt råd som andra skrivit. Ge en rimligt lång tid för grannen att lösa sin infart och lägg sommarsemestern åt att fixa din egen, inklusive mur eller staket.
Nu pratar vi om en uppfart på ca 10m. Inte riktigt samma sak som att gräva av en väg för framkomlighet som är flera hundra meter. I det här fallet är uppfarten för kort för en brandbil, som är längre än 10m. Även en ambulans kalrar av atts tällas ig vid vägkanten och gå 10m. Mig veterligen finns överhuvudtaget inga krav på uppfarter till tomt. Finns massa hus som helt saknar såväl uppfart som parkering.S Steelnecks skrev:
Se 3:1 FBL, tillgången till väg är mer eller mindre en förutsättning för att en fastighet ska kunna vara lämplig för sitt ändamål. Däremot är det så att Lantmäteriet inte alltid tycker att formell tillgång till väg är lika nödvändig, utan brukar vid fastighetsbildning ibland kunna hänvisa till att vägfrågan får lösas i en framtida anläggningsförrättning. På grund utav att kravet på väg är så grundläggande i svensk fastighetsrätt är också möjligheterna att tvångsbilda servitut (men även gemensamhetsanläggningar) för just vägändamål större än för andra ändamål som inte är lika objektivt nödvändiga för en fastighet.M mojjen skrev:
Det finns väg helt fram till tomterna, det vi diskuterar här är uppfarten från vägen där merparten i dag ligger på ena grannens mark, men andra grannen kan enkelt genom att ianspråktaga sin egen mark och grusa upp lite mer få sin egen uppfart.F Falckman skrev:
.
Grannen till TS vill inte vara med och bekosta underhållet, och TS vill då att grannen håller med sin egen uppfart.
Då får båda fastigheterna var sin uppfart att sköta själva.
Det finns inga servitut.
Så en granne hotade dig med stryk och då sa polisen att du inte fick gräva av hans väg. Klockrent svar, jag hade sagt exakt samma… 😂S Steelnecks skrev:
Om det finns väg fram till respektive fastighet behöver ju inte någons gemensam uppfart nyttjas tänker jag? Jag kan för all del ha missförstått TS, men jag förstod det som att TS beskrev vägsituationen som ett T där TS och hans granne är på varsin del av T:ets topp? Jag hade inte hållit det för uteslutet att TSs granne kan kräva till sig ett servitut i uppfartens befintliga läge, trots egendomdomskyddet. Den distinktion mellan uppfart och väg som verkar göras i den här tråden vet jag inte om jag riktigt håller med om. För mig är det samma sak och vad jag sett hos Lantmäteriet är det också samma sak när tillgången till väg ska prövas. Men jag kan måhända ha fel, för all del.D Dilato skrev:
Om du vänder på T:et upp och ner så blir horisontella strecket vägen och vertikala strecket uppfarten som till 3/4 ligger på TS mark.TS vill nu flytta sin del ännu längre in på sin mark och att grannen gör samma med sin del.F Falckman skrev:
TS kan då även sätta ett staket eller mur eller vad som helst i tomtgräns om han vill, grannen har sin egen uppfart på sin egen mark.
Aah ja då var ju situationen lite annorlunda... Under dom omständigheterna känns det mer tveksamt att grannen skulle kunna tvinga till sig ett servitut, men jag håller det nog ändå inte för helt uteslutet, just eftersom det är en befintlig och etablerad lösning som nu TS vill rucka på.D Dilato skrev: