Tror inte att en soffa stiger i värde bara för att den är i original. Däremot håller den sitt värde relativt bra men nån bra investering är det knappast.Gigas skrev:
Kanske ett förtydligande är på plats. En investering att jämföra med att köpa en lägenhet eller ett hus är det naturligtvis inte fråga om, men om du jämför med vad ex.v. Arne Jacobsen´s fåtölj Ägget kostade för trettio år sedan och vad man ska betala i dag, så är skillnaden stor trots penningvärdes förändring.
Dessutom har du fått njuta av både design och komfort under tiden.
En begagnad fåtölj kan man, med lite tur hitta för klart lägre pris och sedan få sen omklädd av en tapetsör till ett rimligt totalpris.
Då har man ju förmodligen skapat en god investering inte bara i kronor mätt utan som jag tidigare påpekat, medverkat till att förvalta den möbelkvalité som trots allt finns runt omkring oss, istället för att kasserat det mestaoch bara köpa nytillverkat.
Dessutom har du fått njuta av både design och komfort under tiden.
En begagnad fåtölj kan man, med lite tur hitta för klart lägre pris och sedan få sen omklädd av en tapetsör till ett rimligt totalpris.
Då har man ju förmodligen skapat en god investering inte bara i kronor mätt utan som jag tidigare påpekat, medverkat till att förvalta den möbelkvalité som trots allt finns runt omkring oss, istället för att kasserat det mestaoch bara köpa nytillverkat.
Så sant så sant. Fast vem vill ha en möbel i 30år... Tre år sen är det dags att byta. Fast det är klart, har man betalat 60000 balobas för en soffa så kanske man inte har råd att bli less den
Sen vete tusan om en omklädd originalmöbel fortfarande kan räknas som original när den är omklädd.
Sen vete tusan om en omklädd originalmöbel fortfarande kan räknas som original när den är omklädd.Min erfarenhet som tillverkare av kvalitetsmöbler är att de som köper originalmodellerna i butik (dyrt dyrt dyrt) i princip alltid är väl inlästa på formgivaren i fråga. Det behövs, för möbler i den klassen är som nämnts ovan inte bara möbler utan investeringar, man måste kunna en del för att göra ett köp man trivs med som möbel och som samtidigt är en bra investering.
Och ja, väljer man rätt så är det en investering som kommer att öka i värde. Ett exempel är skrivstolarna och matsalsstolarna ur den s.k innestandarden av Carl Malmsten, kan man sin sak så är de säkra kort. Jag vet att en gammal kund vi gjort annat för krängde några stolar Lilla Kina för runt 10 000 kr styck, och det är alltså en 'vanlig' matsalsstol. Jag har förmedlat en begagnad CM-skrivstol, inte en fåtölj utan en vanlig stol med karm, som gick löst på 25 000 kr. (Sedan finns ju rena askungescenarier, som när ett av de enkla intarsiaskåp CM gjorde för NK på 1920-talet helt plötsligt figurerade i ett antal avsnitt av Sex and the City. Jag hade ett sådant stående här, de gick för 5000 spänn på Bukowskis för några år sedan. Efter Sex and the City hoppade priset upp med sisådär 100 000 kr. )
För den här typen av möbler finns det alltid köpare. Det spelar ingen roll hur konjunkturen ser ut, det finns alltid ett klientel med pengar och intresse som är redo att hugga.
Alltså, möbler som konsumtionsvara är en sak, möbler som investering något helt annat. En soffa för 60 000 eller en stol för 25 000 kan inte bedömas som konsumtionsvara, det blir helt fel. Vill man bara ha det som möbel tycker jag man ska köpa vad som är rimligt avvägt i kvalitet/pris, det finns ingen poäng med att sladda in på investeringsbiten i onödan och bli rånad. Har man däremot intresset och viljan att sätta sig in i en formgivares verk kan man börja se det som en investering, och då är inköpspriset i sig relativt ointressant, det viktiga är den kalkylkerade vinsten i förhållande till säljpriset. Att man har ett snyggt original i hemmet är en ren bonus.
Avslutningsvis kan jag säga att trots att jag mest har att göra med folk på 'investeringssidan' så är det väldigt ovanligt med glada spekulanter som bara vill göra smarta klipp och casha in. De som är medelålders+ köper 'det vi alltid velat ha' och ser det som en investering för barnen. De som är yngre håller ofta på med en sorts trappa, de köper och behåller ett tag, sedan vänder intresset mot nya möbeltyper och/eller formgivare, och då säljer man och använder avansen för att byta upp sig ett snäpp på den nya linjen, och så fortsätter det.
Och ja, väljer man rätt så är det en investering som kommer att öka i värde. Ett exempel är skrivstolarna och matsalsstolarna ur den s.k innestandarden av Carl Malmsten, kan man sin sak så är de säkra kort. Jag vet att en gammal kund vi gjort annat för krängde några stolar Lilla Kina för runt 10 000 kr styck, och det är alltså en 'vanlig' matsalsstol. Jag har förmedlat en begagnad CM-skrivstol, inte en fåtölj utan en vanlig stol med karm, som gick löst på 25 000 kr. (Sedan finns ju rena askungescenarier, som när ett av de enkla intarsiaskåp CM gjorde för NK på 1920-talet helt plötsligt figurerade i ett antal avsnitt av Sex and the City. Jag hade ett sådant stående här, de gick för 5000 spänn på Bukowskis för några år sedan. Efter Sex and the City hoppade priset upp med sisådär 100 000 kr. )
För den här typen av möbler finns det alltid köpare. Det spelar ingen roll hur konjunkturen ser ut, det finns alltid ett klientel med pengar och intresse som är redo att hugga.
Alltså, möbler som konsumtionsvara är en sak, möbler som investering något helt annat. En soffa för 60 000 eller en stol för 25 000 kan inte bedömas som konsumtionsvara, det blir helt fel. Vill man bara ha det som möbel tycker jag man ska köpa vad som är rimligt avvägt i kvalitet/pris, det finns ingen poäng med att sladda in på investeringsbiten i onödan och bli rånad. Har man däremot intresset och viljan att sätta sig in i en formgivares verk kan man börja se det som en investering, och då är inköpspriset i sig relativt ointressant, det viktiga är den kalkylkerade vinsten i förhållande till säljpriset. Att man har ett snyggt original i hemmet är en ren bonus.
Avslutningsvis kan jag säga att trots att jag mest har att göra med folk på 'investeringssidan' så är det väldigt ovanligt med glada spekulanter som bara vill göra smarta klipp och casha in. De som är medelålders+ köper 'det vi alltid velat ha' och ser det som en investering för barnen. De som är yngre håller ofta på med en sorts trappa, de köper och behåller ett tag, sedan vänder intresset mot nya möbeltyper och/eller formgivare, och då säljer man och använder avansen för att byta upp sig ett snäpp på den nya linjen, och så fortsätter det.