130 anmälda för ommålning av fönster

[Plutus]

Det stora misstaget politiskt var ju att 2003 anta kulturmiljöprogrammet som stipulerade bevarande av bruna fönster. Gissningsvis drevs det av någon tjänsteman med arkitektbakgrund och utifrån den bakgrunden säkert på goda grunder.

Och sen bankades det kanske igenom med stort politiskt stöd. För politikerna förstod inte alls konsekvensen. Gissningsvis var det endast enstaka boende i området som förstod vad som hände. För typiskt sett tonar kommunala tjänstemän ned konsekvenserna för den enskilde när de skickar ut kommunikation till fastighetsägare. Det är enklast att få igenom icke populära förslag den vägen.

Nästa misstag som man gjorde politiskt var att inte gå igenom dessa program och revidera dem.

Eller så antar man en mer elitistisk syn som arkitekten i inslaget ger uttryck för. Utifrån professionens åsikt är de bruna fönstren essentiella och då får allmogen följa elitens bedömning. Odemokratiskt och auktoritärt synsätt som inte fungerar 2022 tycker jag själv.

Jag har suttit i Huddinges byggnadsnämnd och jag antar att det fungerar på liknande sätt i andra kommuner, ett antal engagerade fritidspolitiker får en dragning av tjänstemännen som har skrivit förslaget man ska besluta om. det var ytterst sällsynt att det gjordes några ändringar, på ett år kanske det gjordes ett ordförandeförslag som ändrade en detalj i ett övrigt stort beslut, Politik har sina brister, men tills någon kommer på något bättre så känns det bättre än diktatur.

 

[Claes Sörmland]

Jag har suttit i Huddinges byggnadsnämnd och jag antar att det fungerar på liknande sätt i andra kommuner, ett antal engagerade fritidspolitiker får en dragning av tjänstemännen som har skrivit förslaget man ska besluta om. det var ytterst sällsynt att det gjordes några ändringar, på ett år kanske det gjordes ett ordförandeförslag som ändrade en detalj i ett övrigt stort beslut, Politik har sina brister, men tills någon kommer på något bättre så känns det bättre än diktatur.

Beklagar din erfarenhet. Du bekräftar utmaningen, när man dyker upp på nämndmötet är det för sent att påverka. Det är konceptet som inom statsvetenskapen brukar kallas för "transportkompani", en vanlig beskrivning av vår riksdag.

Lyckligtvis finns det ju andra alternativ till helt passiva politiker eller diktatur. Och det fanns säkert de politiker med makt även i Huddinge kommun på din tid i politiken även om du kanske inte själv ingick i den gruppen?

 

[Plutus]

Beklagar din erfarenhet. Du bekräftar utmaningen, när man dyker upp på nämndmötet är det för sent att påverka. Det är konceptet som inom statsvetenskapen brukar kallas för "transportkompani", en vanlig beskrivning av vår riksdag.

Lyckligtvis finns det ju andra alternativ till helt passiva politiker eller diktatur. Och det fanns säkert de politiker med makt även i Huddinge kommun på din tid i politiken även om du kanske inte själv ingick i den gruppen?

När jag började som fritidspolitiker och var supertaggad så fick jag alltid höra att "du har inte rätt prata med oss, den enda som har rätt att prata med oss är nämndordföranden" jag insåg att en enskild villaägare hade större möjligheter att prata med tjänstemännen än fritidspolitikerna.

 

[makhno_]

Min erfarenhet är att tjänstemän är jobbiga men politiker livsfarliga. De senare är helt enkelt för okunniga, kortsiktiga och vad gäller bostadspolitiken ideologiska.

Jag har ingen kunskap och därför åsikt om området i fråga men det finns faktiskt akut behov av att skydda miljonprogram av flera skäl. Jag är normalt kritisk till ett överdrivet kulturminnesmärkande, hela Stockholm är i princip klassat.

Några anledniningar till att skydda fler miljonprogram.

• Vi är i sluten av den typiska svackan i uppskattning av en tidigare epoks miljöer. Vi bör akta oss för att göra 60-70 tals misstaget igen och förstöra miljöer bara för att de är otrendiga (se Klara och diverse stadskärnor som rivdes). Dagens politiker håller på med samma tänk och är fortsatt endast kapabla att hålla en stadsplaneringsmodell i huvudet samtidigt. Man får komma ihåg att Klara, Aspudden, Söders höjder etc. var fattiga platser och den tidens politiker trodde att det var husens fel. Gör inte om misstaget!
  
• Områdena är väldigt sårbara. De är planerade med sådan stringens att de flesta tillägg och ändringar "rubbar cirklarna". Det är en stor svaghet i den typen av områden, små förändringar får oproportionerligt stora konsekvenser. Trots detta ställs mycket låga krav på planändringar, tillbyggnationer och ändringar i dessa områden.
  
• Ovan gäller också estetiken. Jag tycker folk ska få bestämma över sina hem men när individer gör ändringar, enbart med tanke på sig själv, i områden byggda och planerade för repetition blir det ofta på bekostnad av hur trevligt området blir. Jämför ett välbevarat område med ett där ändringar i fasader etc gjorts. Det senare upplevs som mer förslummat. Ombyggnationer i villaområden är också oftast dåliga men får inte samma konsekvenser.

Jag har intresserat mig för frågan sen 2002 då jag som student utomlands tittade på lokala exempel där "miljonprogram" ändrats och delar fått personlig prägel. Jag var alltid sympatiskt inställd till fenomenet och gillar när människor kan utrycka sig även när det inte blir så "bra". Nu har jag fått större förståelse för kulturmiljöargumenten och en mer krass syn på vad sådana ändringar innebär i det samhälle vi lever i och vilka konsekvenser förslummning får.

 

[Claes Sörmland]

När jag började som fritidspolitiker och var supertaggad så fick jag alltid höra att "du har inte rätt prata med oss, den enda som har rätt att prata med oss är nämndordföranden" jag insåg att en enskild villaägare hade större möjligheter att prata med tjänstemännen än fritidspolitikerna.

Konstig kultur men Stockholms arbetsmarknad är stor så jag kan erkänna att jag redan har hört historier från den kommunen från deras tidigare medarbetare. Och då har jag ingen egen yrkesroll i kommunal sektor.

 

[Greger_08]

Huddinge där du kan få bygga hyreshus mitt i ett villaområde men inte byta färg på fönstren .

 

[Claes Sörmland]

• Områdena är väldigt sårbara. De är planerade med sådan stringens att de flesta tillägg och ändringar "rubbar cirklarna". Det är en stor svaghet i den typen av områden, små förändringar får oproportionerligt stora konsekvenser. Trots detta ställs mycket låga krav på planändringar, tillbyggnationer och ändringar i dessa områden.

Låter väldigt intressant men jag måste erkänna att beskrivningen är på tok för abstrakt för att jag ska förstå argumentet. Kan du ge konkreta exempel?

(Jag tänker att miljonprogrammens samhällsmiljöplanering redan har gått i stöpet. Posten är nedlagd sedan längre, banken också, livsmedelsaffären finns inte kvar. Inte ens tobaks/spelaffären överlevde. En thaibod hankar sig fram. Skolan/dagis har rivits p g a mögel och barnen går i alla fall inte där, deras föräldrar har gjort andra skolval. Den fina naturmarken har slyat igen och är idag en mörk och skuggande aspskog. Garagen går inte att använda för bilarna är för stora och folk ville hellre ha förråd. Panncentralen för olja står öde. Kommunen ville inte betala för att sköta fotbollsplanen som ändå knappt användes så den är nedlagd. Bussen går sällan, folk tar bilen och t o m skolungdomen skjutsas till skolan i bil numera.

Jag drar naturligtvis på i dessa exempel för att visa poängen, samhället förändras och centralistisk planering av samhällsbyggande funkar bara några korta år. Sen har samhällets tekniska och sociala utveckling utraderat centralplanerarnas säkert välmenande intentioner.)

 

[makhno_]

Jag drar naturligtvis på i dessa exempel för att visa poängen, samhället förändras och centralistisk planering av samhällsbyggande funkar bara några korta år. Sen har samhällets tekniska och sociala utveckling utraderat centralplanerarnas säkert välmenande intentioner.)

Jag skulle säga att det sätt vi levt på sedan slutet av 80-talet bara fungerar några korta år. Jag tycker det börjar visa sig rätt tydligt. Vi får se hur saker ändras med de nya el och bensinpriserna bland mycket, mycket annat...

I övrigt tänker jag alltid hur optimerade svenska förorterna är för det nya butikslösa livet (butiksdöden är global). Jag skrattar lite när jag går förbi ryssköerna på Östermalm där de väntar på sina paket. Förorten är som gjord för framtidens konsumtion, logistik och smittspridning och kommer att stå sig väl när det knakar i energifogarna.

Exempel är svårt på grund att att trafiksepareringen ofta gör att man inte tar sig fram till husen med streetview och det kan ofta variera mellan kvarter det funkar inte riktigt att nämna områden. Planeringsmässigt förstår man hur svårt det är att bygga till först när man försökt rita in nya hus i ett tiotal områden on insett att alla mått är "rätt" slattarna är inte slattar som går att bygga på ekonomiskt etc. Enklast är nog att kolla runt och notera områden som tillåtit ändringar och jämföra med de som är välbevarade.

Huvudsaken är dock att vi (även stadsplanerare och politiker) måste förstå att en bredd av sätt att bo är önskvärd och att områden har olika förustättningar för olika typer av förändringar. Saker ändras snabbt.

 

[Claes Sörmland]

Jag skulle säga att det sätt vi levt på sedan 80-talet bara fungerar några korta år. Jag tycker det börjar visa sig rätt tydligt. Vi får se hur saker ändras med de nya el och bensinpriserna bland mycket, mycket annat...

Kanske har du rätt om framtiden eller så har du fel. Vi brukar ha fel när vi gör prognoser om framtiden och kultur och när vi har rätt så brukar vi tro att förändringen kommer långt närmare i tiden än den faktiskt gör.

I övrigt tänker jag alltid hur optimerade svenska förorterna är för det nya butikslösa livet (butiksdöden är global). Jag skrattar lite när jag går förbi ryssköerna på Östermalm där de väntar på sina paket. Förorten är som gjord för framtidens konsumtion, logistik och smittspridning och kommer att stå sig väl när det knakar i energifogarna.

Dessa förorter bygger på bilen. Det är bilen till jobbet, bilen till skolan, bilen till träningen, bilen till ICA Maxi, bilen till återvinningen. Så länge bilen blir kvar så fungerar miljonprogrammets villa- och radhusmattor.

Exempel är svårt på grund att att trafiksepareringen ofta gör att man inte tar sig fram till husen med streetview och det kan ofta variera mellan kvarter det funkar inte riktigt att nämna områden. Planeringsmässigt förstår man hur svårt det är att bygga till först när man försökt rita in nya hus i ett tiotal områden on insett att alla mått är "rätt" slattarna är inte slattar som går att bygga på ekonomiskt etc. Enklast är nog att kolla runt och notera områden som tillåtit ändringar och jämföra med de som är välbevarade.

Håller med om att miljonprogrammens småhus kan vara svåra att bygga till, byggnaderna är lite för integrerade för detta och särskilt om de har packats ihop på ett för tiden rationellt sätt.

Jag ska erkänna att när radhusen från 70-talet i ett område jag är bekant med från uppväxtåren började målas i ljusa färger för många år sedan så var jag mycket skeptisk. Man är så van vid 70-talets murriga röda, bruna och smutsgula toner. Men det funkar, vill ägarna ha dem vita och ljusgrå så fungerar det också. Visst är det helt anakronistiskt men det är eternitplattorna från 50-talet på mitt 20-talshus också. Och ändå vårdar jag dessa plattor med kärlek. Någon måste ju bevara 50-talets omfattande renoveringar också.

Huvudsaken är dock att vi (även stadsplanerare och politiker) måste förstå att en bredd av sätt att bo är önskvärd och att områden har olika förustättningar för olika typer av förändringar. Saker ändras snabbt.

Där är vi eniga. Jag tror bara att detta utvecklas bäst organiskt av miljoner små beslut av enskilda och i mindre grad av centralplanering. Problemet med centralism är att det saknar resiliens. När den centrala lösningen inte längre fungerar så blir det enorma kostnader.

 

[makhno_]

Kanske har du rätt om framtiden eller så har du fel. Vi brukar ha fel när vi gör prognoser om framtiden och kultur och när vi har rätt så brukar vi tro att förändringen kommer långt närmare i tiden än den faktiskt gör.



Dessa förorter bygger på bilen. Det är bilen till jobbet, bilen till skolan, bilen till träningen, bilen till ICA Maxi, bilen till återvinningen. Så länge bilen blir kvar så fungerar miljonprogrammets villa- och radhusmattor.



Håller med om att miljonprogrammens småhus kan vara svåra att bygga till, byggnaderna är lite för integrerade för detta och särskilt om de har packats ihop på ett för tiden rationellt sätt.

Jag ska erkänna att när radhusen från 70-talet i ett område jag är bekant med från uppväxtåren började målas i ljusa färger för många år sedan så var jag mycket skeptisk. Man är så van vid 70-talets murriga röda, bruna och smutsgula toner. Men det funkar, vill ägarna ha dem vita och ljusgrå så fungerar det också. Visst är det helt anakronistiskt men det är eternitplattorna från 50-talet på mitt 20-talshus också. Och ändå vårdar jag dessa plattor med kärlek. Någon måste ju bevara 50-talets omfattande renoveringar också.



Där är vi eniga. Jag tror bara att detta utvecklas bäst organiskt av miljoner små beslut av enskilda och i mindre grad av centralplanering. Problemet med centralism är att det saknar resiliens. När den centrala lösningen inte längre fungerar så blir det enorma kostnader.

Är själv skyldig till att blanda korten lite. Det är två relaterade men olika frågor.

1. En mångfald av sätt att stadsplanera och bo är bra. Att respektera befintliga miljöer är ett sätt att säkerställa viss mångfald.
2. Miljonprogrammens områden är helhetsgrepp och är estetiskt och strukturellt dåligt anpassade för individuella ändringar. Ändringar görs bäst på en skala som av nödvändigthet är gemensam.

Sedan är det ju så mångfalden bara minskar och minskar. Det är mycket på grund av att finansieringen privat och för företag styr med järnhand vad som är möjligt. Möjliga sätt att leva blir också färre och färre. Om något har ju innovationer inom arkitektur, byggnation och stadsplanering helt stannat av. Ibland kläs ju samma produkt i olika skrud för att passa olika personliga uttryck men det är ingen egentlig variation.

 

[Claes Sörmland]

Är själv skyldig till att blanda korten lite. Det är två relaterade men olika frågor.

1. En mångfald av sätt att stadsplanera och bo är bra. Att respektera befintliga miljöer är ett sätt att säkerställa viss mångfald.
2. Miljonprogrammens områden är helhetsgrepp och är estetiskt och strukturellt dåligt anpassade för individuella ändringar. Ändringar görs bäst på en skala som av nödvändigthet är gemensam.

Jag är inte övertygad. Låter farligt nära generaliserande floskler.

Sedan är det ju så mångfalden bara minskar och minskar. Det är mycket på grund av att finansieringen privat och för företag styr med järnhand vad som är möjligt. Möjliga sätt att leva blir också färre och färre. Om något har ju innovationer inom arkitektur, byggnation och stadsplanering helt stannat av. Ibland kläs ju samma produkt i olika skrud för att passa olika personliga uttryck men det är ingen egentlig variation.

Lustigt, jag är övertygad om att politiken och byråkratin har dödat innovationen inom arkitektur, byggnation och stadsplanering. Allt är ju förbjudet som inte följer mallen. Regleringar av denna typ gynnar rent seekers, stora bolag som växer ihop med den offentliga makten och i korporativistisk symbios utvecklar de ett regelverk som håller innovativa konkurrenter borta.

Men nu är vi långt ifrån om några stackars husägare i södra Stockholms förorter får måla sina fönster vita istället för 70-talsbruna. Och vi kommer troligen inte att komma överens om hur man bygger ett gott samhälle gissar jag.

 

[Nötegårdsgubben]

Detta skedde vad jag förstår i en borgerligt styrd kommun?

Nej, det var vänsterstyre i Huddinge 2003 när man fråntog folk i Skogås rätten att måla sina fönster och dörrar i annat än brunt.

 

[Huddingebo]

Kulturminnesmärkning, Q/K-märkning etc görs inte för fastighetsägarnas skull och fastighetsägare har aldrig blivit tillfrågade i sådana här ärenden.

När väl beslut tas så gäller det inte retroaktivt.

Själv tycker jag att det är viktigt att bevara särskilt kulturhistoriskt viktiga områden.

Uselt av Huddinge kommun att inte hålla hårt i de regler som gäller.
Och äger man ett hus/fastighet så begriper man ju självklart att man ska kolla med kommun innan man byter färg på fönster.

 

[makhno_]

Regleringar av denna typ gynnar rent seekers, stora bolag som växer ihop med den offentliga makten och i korporativistisk symbios utvecklar de ett regelverk som håller innovativa konkurrenter borta.

De enda innovationer och drömmar från byggbranchen/fastighetsägare/developers jag hört är djupt dystopiska.

Däremot håller jag med om sverige ligger illa till vad gäller den offentliga och privata maktens sammanväxning. Jag anser dock inte att regleringen är problement eftersom vi i sverige inte är så överreglerade som folk tror. Det är samma sneda självbild som gör att vi tror vi har en jämlikt samhälle.

Däremot lade staten under välfärdsåren grunden till enorma värden och en storskalighet som göder osunda relationer både då men framförallt nu när allt säljs av. Parallellerna mellan sveriges och östeuropas utveckling sedan murens fall är obehagligt många. Oligarkbegreppet går att använda även här och det har samma resultat i förmögenheternas fördelning och mycket annat.

De målade fönsterna har rätt mycket med dessa stora strukturella frågor att göra. Sen är det trist när vanligt folk hamnar i kläm, det borde skötas bättre.

 

[Claes Sörmland]

Och äger man ett hus/fastighet så begriper man ju självklart att man ska kolla med kommun innan man byter färg på fönster.

Empirin talar helt emot vad du uppger. Cirka 130 fall i ett enda område är uppe för tillsyn. Det är 130 familjer.

Hur stor andel av fastighetsägarna är detta?