F Fjällgossen skrev:
Hur pass lantligt? Jag förstår att barnens åsikt kan väga tungt om det innebär att närmsta grannarna är typ älg och björn!F Fjällgossen skrev:
I vårt fall innebär det 5 min cykelavstånd till tätbebyggt villaområde och 13 minuter bil till skolan.
Vi pratar om 4-5 kilometer till närmaste kompis, 20km till skola (där de flesta kompisar finns)
Däremot fantastiska möjligheter för barnen att ha ett fritt liv på landet med alla de aktiviteter de gillar. Sen är det klart att det blir mycket skjutsande för oss föräldrar, men det var vi vana med sedan tidigare och det är ändå en relativt kort tid.
Däremot fantastiska möjligheter för barnen att ha ett fritt liv på landet med alla de aktiviteter de gillar. Sen är det klart att det blir mycket skjutsande för oss föräldrar, men det var vi vana med sedan tidigare och det är ändå en relativt kort tid.
Renoverare
· Näverkajakens födelseort
· 797 inlägg
Jag ser det snarare som negativt med grannbarn. Barnen får grannar som "påtvingade vänner" i skolan och på fritids aktiviteter så väljer de vänner istället. Jag är väldigt glad att vi flyttade ifrån våra tidigare typ 10 grannbarn som vi hade i samma ålder. Det hörde bara till att de skulle leka även fast de inte gillade varandra och i princip bara var elaka mot varandra
Tusen tack för hitintills väldigt värdefull respons! Intressant diskussion.
Hur tusan gör man en rimligt avvägning?!
Jag håller med om att det tenderas att curlas med barnen i alldeles för stor utsträckning idag, samtidigt som jag förstår att det är viktigt att inte känna sig isolerad som barn.
Vi är såklart olika känsliga för det här också, jag och min respektive är lite ensamvargar och har lite behov utav socialt umgänge. Värdesätter de få nära relationer vi har men är inga som hämtar energi i sammanhang som lyder grillkvällar, mingel osv. Vi gillar att vara ifred.
-Barnen däremot! Otroligt socialt utåtriktade! Hur kunde det bli så?!
Vi vuxna skulle inte trivas i ett tätbebyggt villaområde samtidigt som barnen skulle älska det. -Vi vill att husköpet ska kännas långvarigt (men vem vill inte??), dvs inte känna att det är perfekt utifrån småbarnsåren men senare inget som vi direkt skulle värdesätta. Dvs bo med tonåringar/utflugna barnen i ett område som präglas av barnskrik och en massa spring.
Våra barn är förresten 9, 6 och 1,5 år.
Hur tusan gör man en rimligt avvägning?!
Jag håller med om att det tenderas att curlas med barnen i alldeles för stor utsträckning idag, samtidigt som jag förstår att det är viktigt att inte känna sig isolerad som barn.
Vi är såklart olika känsliga för det här också, jag och min respektive är lite ensamvargar och har lite behov utav socialt umgänge. Värdesätter de få nära relationer vi har men är inga som hämtar energi i sammanhang som lyder grillkvällar, mingel osv. Vi gillar att vara ifred.
-Barnen däremot! Otroligt socialt utåtriktade! Hur kunde det bli så?!
Vi vuxna skulle inte trivas i ett tätbebyggt villaområde samtidigt som barnen skulle älska det. -Vi vill att husköpet ska kännas långvarigt (men vem vill inte??), dvs inte känna att det är perfekt utifrån småbarnsåren men senare inget som vi direkt skulle värdesätta. Dvs bo med tonåringar/utflugna barnen i ett område som präglas av barnskrik och en massa spring.
Våra barn är förresten 9, 6 och 1,5 år.
Också tänkt exakt så! Barnen får ta vad som "erbjuds" i lägenhetskomplex/vissa villaområden. Har barnen tur är det vettiga barn, har man otur börjar barnen leka med barn som man aldrig annars skulle tagit kontakt med.
Jag menar att om man bor på landet så kan barnen själva ta sig dit dom vill. Det är alldeles för många som skjutsar sina barn till höger och vänster.N Northsweden skrev:
Sen kan man såklart på djävligt till längs en högtrafikerad väg, men det brukar alltid finnas alternativa vägar/stigar barnen kan gå eller cykla på.
Husägare
· Småländska höglandet
· 3 767 inlägg
Om det är 13 minuter med bil till skolan borde barnen ha rätt till skolskjuts.N Northsweden skrev:
Som föräldrar är vi alla i viss mån diktatorer. Just nu tvingar ni era barn att bo i lägenhet, och ni planerar att tvinga era barn att bo i villa i stadsnära landsbygd istället
.Vår familj bor i en by på landet. Yngsta barnet har jämnåriga i byn, storasyskonen har det inte. Visst blir det endel skjutsande, men det är ju inte så att alla barn ska leka med varsin kompis som bor åt olika håll varje dag. Att åka med en kompis hem på skolbussen är inte tillåtet egentligen, men förekommer ändå om det finns ledig plats och föräldrarna har godkänt det.
Det blir lätt en polariserad diskussion, som om barn på landet måste skjutsas dagarna i ända, medan barn i stan aldrig behöver skjuts. Många stadsbarn blir skjutsade av sina curlingföräldrar till skolan, till kompisar, till aktiviteter...och så åker föräldrarna själva bil till sina jobb dessutom (det är ju för långt att cykla och jag har inte tid att vänta på bussen).
Kanske värt att nämna, barnens skola ligger centralt precis som våra jobb gör. Så bilen in till stan skulle vi sannolikt ta varje dag oavsett.
I dagsläget cyklar vi, inser att vi har det väldigt bekvämt idag utifrån tillgänglighet- och transportperspektivet. Behöver OCKSÅ inse att det inte är realistiskt att tänka sig fortsatt cykelavstånd till allt och samtidigt bo lite avskilt och lantligt. Vi vill ju åt känslan att "dra sig hemåt, från stadspulsen".
Men såhär i skarpt läge så sköljer alla tankar över en..
I dagsläget cyklar vi, inser att vi har det väldigt bekvämt idag utifrån tillgänglighet- och transportperspektivet. Behöver OCKSÅ inse att det inte är realistiskt att tänka sig fortsatt cykelavstånd till allt och samtidigt bo lite avskilt och lantligt.
Vi vill ju åt känslan att "dra sig hemåt, från stadspulsen".Men såhär i skarpt läge så sköljer alla tankar över en..
Stor igenkänningsfaktor på dessa funderingar, vi (familj på fyra, barnen 3-6 år) flyttade precis till en ny liten stad fem mil bort från vårt gamla hus. Mitt krav var utanför tätbebyggt område, hennes var innanför 40-skyltarna. Jag är uppvuxen i en liten västsvensk by på landet med tre kompisar, samtliga två år äldre än mig inom en femkilometersradie. Tio km till närmsta klasskompis och 15 till låg och mellanstadie, 30 till högstadiet och 40 till gymnasiet. Jag saknade närheten till kompisar i åldern 12-15, sen fick jag moppe och det var inga problem längre. Jag är glad över denna uppväxt nära naturen och mycket frihet. Många kojor, fisketurer, bad och äventyr. Skulle säga att det nog gick fem fördelar per nackdel med min uppväxt.
Min sambo växte upp mitt i ett villakvarter i samhället vi nu flyttade till, hälften av alla klasskompisar inom några kilometer, flertalet jämnåriga barn på gatan o.s.v. Nära till anordnade aktiviteter, idrott, dans, sång m.m. Hon är väldigt glad över sin uppväxt, visst saknade hon närheten till naturen någon gång i bland men oftast dög björkdungen eller badplatsen på gångavstånd. Hon menar nog på att det gick lika många fördelar per nackdel som jag.
Jag tror man inte kan jämföra barndomen mot varandra med perspektivet att den ena är bättre än den andra. Alla har sina fördelar och nackdelar men barnen formas och anpassar sig när de är i låga åldrar som dina verkar vara.
Något som jag däremot tror är avsevärt viktare än var man växer upp är att man gör det med lyckliga föräldrar och där är det enklare för er att göra ett val, vart vill ni bo?
Och vart hamnade då vi? Jo mitt i smeten i ett bostadskvarter, 400 meter från sambons barndomshem. Hennes vilja var starkare än min ovilja och vi har ändå nära till natur och äventyr, visst det kräver lite skjutsade och trixande men oftast får även vi stor glädje av dessa äventyr så det är lugnt!
Lycka till och uppdatera oss gärna om vad ni landar i
Min sambo växte upp mitt i ett villakvarter i samhället vi nu flyttade till, hälften av alla klasskompisar inom några kilometer, flertalet jämnåriga barn på gatan o.s.v. Nära till anordnade aktiviteter, idrott, dans, sång m.m. Hon är väldigt glad över sin uppväxt, visst saknade hon närheten till naturen någon gång i bland men oftast dög björkdungen eller badplatsen på gångavstånd. Hon menar nog på att det gick lika många fördelar per nackdel som jag.
Jag tror man inte kan jämföra barndomen mot varandra med perspektivet att den ena är bättre än den andra. Alla har sina fördelar och nackdelar men barnen formas och anpassar sig när de är i låga åldrar som dina verkar vara.
Något som jag däremot tror är avsevärt viktare än var man växer upp är att man gör det med lyckliga föräldrar och där är det enklare för er att göra ett val, vart vill ni bo?
Och vart hamnade då vi? Jo mitt i smeten i ett bostadskvarter, 400 meter från sambons barndomshem. Hennes vilja var starkare än min ovilja och vi har ändå nära till natur och äventyr, visst det kräver lite skjutsade och trixande men oftast får även vi stor glädje av dessa äventyr så det är lugnt!
Lycka till och uppdatera oss gärna om vad ni landar i
Underbart! Låter som att ni har hittat något som passar er.E EI30-SaC skrev:Stor igenkänningsfaktor på dessa funderingar, vi (familj på fyra, barnen 3-6 år) flyttade precis till en ny liten stad fem mil bort från vårt gamla hus. Mitt krav var utanför tätbebyggt område, hennes var innanför 40-skyltarna. Jag är uppvuxen i en liten västsvensk by på landet med tre kompisar, samtliga två år äldre än mig inom en femkilometersradie. Tio km till närmsta klasskompis och 15 till låg och mellanstadie, 30 till högstadiet och 40 till gymnasiet. Jag saknade närheten till kompisar i åldern 12-15, sen fick jag moppe och det var inga problem längre. Jag är glad över denna uppväxt nära naturen och mycket frihet. Många kojor, fisketurer, bad och äventyr. Skulle säga att det nog gick fem fördelar per nackdel med min uppväxt.
Min sambo växte upp mitt i ett villakvarter i samhället vi nu flyttade till, hälften av alla klasskompisar inom några kilometer, flertalet jämnåriga barn på gatan o.s.v. Nära till anordnade aktiviteter, idrott, dans, sång m.m. Hon är väldigt glad över sin uppväxt, visst saknade hon närheten till naturen någon gång i bland men oftast dög björkdungen eller badplatsen på gångavstånd. Hon menar nog på att det gick lika många fördelar per nackdel som jag.
Jag tror man inte kan jämföra barndomen mot varandra med perspektivet att den ena är bättre än den andra. Alla har sina fördelar och nackdelar men barnen formas och anpassar sig när de är i låga åldrar som dina verkar vara.
Något som jag däremot tror är avsevärt viktare än var man växer upp är att man gör det med lyckliga föräldrar och där är det enklare för er att göra ett val, vart vill ni bo?
Och vart hamnade då vi? Jo mitt i smeten i ett bostadskvarter, 400 meter från sambons barndomshem. Hennes vilja var starkare än min ovilja och vi har ändå nära till natur och äventyr, visst det kräver lite skjutsade och trixande men oftast får även vi stor glädje av dessa äventyr så det är lugnt!
Lycka till och uppdatera oss gärna om vad ni landar i
Bra råd att fundera en extra sväng på hur vi vuxna vill leva vår tillvaro utifrån lycka och tillfredsställelse (såklart inom rimliga logistiska gränser som inte påverkar barnen allt för negativt).Jag har också tänkt att det säkert är lättare att födas på landet (det gjorde jag!) och inte ha upplevt något alternativ, -än att växa upp i stan och flytta utåt i den åldern som våra barn har (tänker främst 9 och 6 åringen).
Det oroar mig.Hur har era barn "reagerat" på att ha vuxit upp i grannskap med mycket barn och lek för att sedan flytta till ett lite mer avskilt ställe?
Denna uppväxt har ju format främst 6 och 9 åringen på gott och ont.
Jag överdriver säkert detta, barnen lär ju för tusan inte bli traumatiserade! Vi kommer inte flytta till en öde ö utan 13 min till skolan med bil och 5 min cykel till tätbebyggt villaområde.
Denna uppväxt har ju format främst 6 och 9 åringen på gott och ont.
Jag överdriver säkert detta, barnen lär ju för tusan inte bli traumatiserade! Vi kommer inte flytta till en öde ö utan 13 min till skolan med bil och 5 min cykel till tätbebyggt villaområde.
Renoverare
· Näverkajakens födelseort
· 797 inlägg
Vi valde att flytta 7 mil från jobbet, rakt ut i skogen; 0,5-1km till närmaste granne. Vi är bilburna var vi än ska och 1,5h resväg enkel resa till jobb. Jag har "förlorat" 2 timmar fritid per arbetsdag med flytten, alla kompisar tycker att jag är dum i huvudet som flyttade. Jag har dock resonerat så att även då jag förlorar 10h fritid per vecka så är min fritid så mycket mer värdefull nu. Det är självklart att man ska tänka på sina barn vid en flytt, men man ska även tänka på att ens egen trivsel spiller över på barnen. Jag vantrivdes otroligt i gamla boendet och behövde bort från grannar och ha mer space. Mina barn uppskattar mig mycket mer som förälder nu när jag trivs med närvaron och kan istället njuta av den tid jag får med dem. Som i de flesta fall så är kvalitet viktigare än kvantitet, även när det kommer till vardagtiden
skulle knappast kalla det curlande i dagens samhälle! Hela Sverige är fyllt med idiotier idag. Och ja, en sjuhelvetes många fler än vad det fanns när jag växte upp 80/90 talet. Tänker köra/följa mina barn så länge det bara går om det så bara handlar om någon kilometer. Bor i Göteborg, och här rånas barn av andra barn stup i kvarten, blir misshandlade osv. Regler vid vägar följs inte heller något vidare och risken vid påkörning är stor. Inte många som stannar vid obevakade övergångsställen.
Att Sverige har betydligt större andel idioter idag jämfört mot när vi växte upp och att föräldrar utifrån detta är villiga att skjutsa barnen i större utsträckning tycker jag inte behöver betyda curlande.G Ganescha skrev:
Vi resonerar helt som dig och har alltid sagt att vi kommer följa/skjutsa barnen upp i hög ålder.
Curlande utifrån att barnen ska få vara med och bestämma i alldeles för stor utsträckning och man vänder ut och in på sig själv som förälder. När jag var liten var det som mamma och pappa sa, idag utgår barnen ifrån att dem har utrymme och påverka precis alla beslut. Föräldrar presenterar ju också allt ifrån stora till mindre beslut likt förslag och ger barnet en känsla av att ha ett val/påverkan.
Kanske lite sidospår, men det ha ändå lite grann att göra med en rimlig avvägning och hur mycket hänsyn man ska ta till barnen vid en flytt.
Och ska vi ta hänsyn till alla idiotier borde en uppväxt utanför stadskärnan vara att föredra.N Northsweden skrev: