Lycka och en total ångest
Behöver bara skriva av mig där jag vet att någon annan läser, vågar inte skriva ut det här på facebook just nu. Jag och min fru har gjort 3 IVF-försök i Danmark (egenfinansierade). Jag har diagnosen azoospermi vilket innebär att jag inte har spermier i sädesvätskan, i februari -20 gjordes två olika aspirationer utan någon lycka. Vi bestämde oss då för att göra IVF med donerade könsceller. Första försöket resulterade i en graviditet som tog ett abrupt slut någon vecka efter UL då jag för första gången fick se vår son. Följande två försök har haft negativa resultat. Efter mycket om och men med försäkringskassan har vi fått reda på vilka kriterier som behöver uppfyllas för att ha rätt till ersättning för vård utomlands. Nu ska vi påbörja ett fjärde försök, med ambitionen att söka ersättning för vård utomlands för att inte behöva oroa oss för den ekonomiska biten vid ett eventuellt femte försök.
Jag är glad över att vi kan försöka igen, samtidigt som jag har sådan sjuk ångest. Det känns som vi bara har haft uppförsbackar sedan februari -20, vi har innan dess försökt bli gravida i flera år. Nu blir det osammanhängande märker jag, men jag lämnade ett spermaprov i Stockholm hösten -17 som jag aldrig fick återkoppling på, det var först när jag begärde ut journalerna från Sophiahemmet vintern/våren -19 som jag fick reda på azoospermin, via ett jävla brev när jag begärt ut journaler. Jag är orolig och känner att jag inte vågar tro på det här, det känns som kampen har satt sin prägel i mig, jag har ångest och är orolig, jag är glad och ångestfylld. Min ork har minskat med de ständiga uppförsbackarna.
Om ni har några frågor får ni jättegärna ställa dem, vill ni bara klicka er ur tråden do it. Jag behövde bara skriva av mig nu inför att jag ska gå och lägga mig
Jag är glad över att vi kan försöka igen, samtidigt som jag har sådan sjuk ångest. Det känns som vi bara har haft uppförsbackar sedan februari -20, vi har innan dess försökt bli gravida i flera år. Nu blir det osammanhängande märker jag, men jag lämnade ett spermaprov i Stockholm hösten -17 som jag aldrig fick återkoppling på, det var först när jag begärde ut journalerna från Sophiahemmet vintern/våren -19 som jag fick reda på azoospermin, via ett jävla brev när jag begärt ut journaler. Jag är orolig och känner att jag inte vågar tro på det här, det känns som kampen har satt sin prägel i mig, jag har ångest och är orolig, jag är glad och ångestfylld. Min ork har minskat med de ständiga uppförsbackarna.
Om ni har några frågor får ni jättegärna ställa dem, vill ni bara klicka er ur tråden do it. Jag behövde bara skriva av mig nu inför att jag ska gå och lägga mig
Hört talas om liknande historier, viktigaste är att man står enade i frågan. Se till att ta hand om varandra. Det är när det är som värst och orken är låg man måste orka stå där för varandra.
Frågan känns dum, men det är alltså inga spermier alls, överhuvudtaget ?
Frågan känns dum, men det är alltså inga spermier alls, överhuvudtaget ?
Kan själv!
· Trelleborg
· 15 655 inlägg
Usch, jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, det enda jag kan säga är att jag har haft vänner och kollegor som haft svårt att få barn.
Att veta att andra också har svårt är kanske ingen tröst, men ni ska iaf veta att ni inte är ensamma!
Det är tråkigt att sexualundervisningen helt fokuserat på hur man undviker att bli gravid, men missat hur svårt det ofta kan vara att bli, och att det därmed inte blir något man pratar om (hur roligt är det att sitta och se sina vänner få barn medans man själv har försökt länge?). Jag tycker att man om man vill ska vara öppen i dessa frågor, så att omgivningen får reda på vad som händer och hur det påverkar er.
Känner ni att det blir tungt psykiskt så tycker jag ni ska ta till professionell hjälp, hellre det än att det skiter sig!
Till sist vill jag önska er lycka till, hoppas ni får ett barn att älska till slut!
Att veta att andra också har svårt är kanske ingen tröst, men ni ska iaf veta att ni inte är ensamma!
Det är tråkigt att sexualundervisningen helt fokuserat på hur man undviker att bli gravid, men missat hur svårt det ofta kan vara att bli, och att det därmed inte blir något man pratar om (hur roligt är det att sitta och se sina vänner få barn medans man själv har försökt länge?). Jag tycker att man om man vill ska vara öppen i dessa frågor, så att omgivningen får reda på vad som händer och hur det påverkar er.
Känner ni att det blir tungt psykiskt så tycker jag ni ska ta till professionell hjälp, hellre det än att det skiter sig!
Till sist vill jag önska er lycka till, hoppas ni får ett barn att älska till slut!
Vi är relativt öppna med hela processen och har ett IG-konto där vi skriver mycket, ser hur många som kämpar och har kontakt med några därigenom, nu behövde jag bara ventilera i ett eget forum. Vi är relativt öppna gentemot omgivningen också, men just nu behövde jag ventilera utan att det påverkar min fru i processen att få fram fruktbara äggceller (vill minimera stresspåverkan). Det som känns kämpigt att prata med professionella är fall det på något sätt skulle påverka den psykosociala utredningen bara för att man bryter ihop.
Tack
