Dags att räkna vinterfåglar
Att räkna vinterfåglar vid fågelmatningen är en årlig tradition som finns i flera länder och lockar miljontals människor att över några dagar tänka och titta lite extra på fågellivet vi har i våra trädgårdar. I Sverige är det över denna helgen, 29/1 - 1/2. Man räknar det högsta sammanlagda antalet individer av en art som man ser vid ett och samma tillfälle vid matningen och rapporterar in till organisationen BirdLife Sverige som sen sammanställer statistik över resultaten.
Själv är jag glad att det är snö och -8 här i Skåne så jag kommer ha full kalabalik vid mina sex matare och troligen slå mitt personliga rekord. Inte för att fåglarna bryr sig, men jag blir iaf glad. Mer information finns på https://vinterfaglar.se/.
Själv är jag glad att det är snö och -8 här i Skåne så jag kommer ha full kalabalik vid mina sex matare och troligen slå mitt personliga rekord. Inte för att fåglarna bryr sig, men jag blir iaf glad. Mer information finns på https://vinterfaglar.se/.
Första dagen på räkningen blev det nio arter och ett sjuttiotal fåglar enligt den räknemetod man ska använda. Någon annan som har resultat?
Min matning är förresten två matare med fettbollar från Granngården. Funkar ok även om de egentligen inte innehåller något extra fett, och absolut ingen talg. De är mest bara mosade solrosfrö men hos mig funkar de för blåmesar och lite pilfinkar. Sen har jag tre egenbyggda matare med hela solrosfrö, jordnötter och krossad havre. Nästan alla fåglar går efter jordnötterna och solrosfröna. Lite pilfinkar på havren idag. Har också en nybyggd matare för egentillverkad fett. Återanvänder plastlådorna från rödbetssallad där jag smälter ner smör och lite rapsolja med rester av musli. Allt fett är ekologiskt och svenskt. Till min oerhörda glädje har det blivit succe hos koltrast och hackspett.
All matning har jag precis intill en av altanerna så jag sitter tre meter från en koltrastunge som kämpar med att inte halka ner från mataren i minusgraderna. Jag får anstränga mig för att inte skratta och skrämma bort den men den är ungdomligt orädd och sitter och plirar på mig på bara några meters avstånd och bryr sig inte nämnvärt. De vuxna är mycket mer försiktiga och jag ser ett tiotal innifrån huset men när jag sitter där ute håller de sig oftast längre bort.
Även hackspetten kan komma fram när jag sitter bara några meter bort. Den unga hanen jag har här nu plockar en jordnöt eller ett solrosfrö och hoppar in till en trädstam på exakt samma ställe varje gång och äter upp den. Mamman jag hade här i somras var lite smartare och satt och krossade solrosfröna direkt på mataren. Blåmesarna är mest orädda av alla och är framme bara några sekunder efter att jag satt mig i solstolen. Sen kommer talgoxarna. Lite kinkigare, men sitter jag still så strömmar ett dussintal av dom fram efter hand.
Pilfinkarna är de räddaste. Alltid i flockar och alltid rädda och så stirriga att när de flyr så följer de flesta andra småfåglarna med. Skitar ner mest gör de också. Sätter sig ofta på matarna och slänger bara ner fröna på marken. Men å andra sidan så är de små liven alltid högljutt pipiga och även om man till och med kan bli irriterad på dom så vill man inte vara utan dom just för den konstanta teater de spelar upp.
Min matning är förresten två matare med fettbollar från Granngården. Funkar ok även om de egentligen inte innehåller något extra fett, och absolut ingen talg. De är mest bara mosade solrosfrö men hos mig funkar de för blåmesar och lite pilfinkar. Sen har jag tre egenbyggda matare med hela solrosfrö, jordnötter och krossad havre. Nästan alla fåglar går efter jordnötterna och solrosfröna. Lite pilfinkar på havren idag. Har också en nybyggd matare för egentillverkad fett. Återanvänder plastlådorna från rödbetssallad där jag smälter ner smör och lite rapsolja med rester av musli. Allt fett är ekologiskt och svenskt. Till min oerhörda glädje har det blivit succe hos koltrast och hackspett.
All matning har jag precis intill en av altanerna så jag sitter tre meter från en koltrastunge som kämpar med att inte halka ner från mataren i minusgraderna. Jag får anstränga mig för att inte skratta och skrämma bort den men den är ungdomligt orädd och sitter och plirar på mig på bara några meters avstånd och bryr sig inte nämnvärt. De vuxna är mycket mer försiktiga och jag ser ett tiotal innifrån huset men när jag sitter där ute håller de sig oftast längre bort.
Även hackspetten kan komma fram när jag sitter bara några meter bort. Den unga hanen jag har här nu plockar en jordnöt eller ett solrosfrö och hoppar in till en trädstam på exakt samma ställe varje gång och äter upp den. Mamman jag hade här i somras var lite smartare och satt och krossade solrosfröna direkt på mataren. Blåmesarna är mest orädda av alla och är framme bara några sekunder efter att jag satt mig i solstolen. Sen kommer talgoxarna. Lite kinkigare, men sitter jag still så strömmar ett dussintal av dom fram efter hand.
Pilfinkarna är de räddaste. Alltid i flockar och alltid rädda och så stirriga att när de flyr så följer de flesta andra småfåglarna med. Skitar ner mest gör de också. Sätter sig ofta på matarna och slänger bara ner fröna på marken. Men å andra sidan så är de små liven alltid högljutt pipiga och även om man till och med kan bli irriterad på dom så vill man inte vara utan dom just för den konstanta teater de spelar upp.
