Hjälp, jag kan inte släppa drömmen om att bo i hus

[Boogiepack]

Det låter motsägelsefullt när du tar det ur kontext, men som Paxman skriver så visar normala människor hänsyn. En av anledningarna till att jag har en dröm om att flytta till villa är för att jag ska kunna spela musik sent på kvällen inomhus eller se på film utan att störa grannarna. Om jag vore en idiot skulle jag dra på musiken nu i min lägenhet och inte bry mig. Så du väljer att missförstå mig med flit eller försöka göra dig lite lustig över något som inte är relevant egentligen. Jag har aldrig stört någon och inte fått klagomål. Däremot har jag, som jag skrev, råkat ut för riktiga svin till grannar i radhuset som helt saknade social kompetens och inte förstod konceptet hänsyn.

Jag vet precis vad du menade och jag förstår definitivt skillnaden, men lite kul var det allt.

Hoppas du hittar ditt drömboende.

 

[heimlaga]

Jag har aldrig bott i stadslägenhet förutom tre veckors provisorisk inkvartering och några längre besök och jag har aldrig bott i förort förutom några längre besök hos sambons föräldrar i yttersta husraden i yttersta bostadsområdet utanför en småstad.
Hur som helst så har jag fått den klara uppfattningen att den kreativa friheten som jag behöver inte finns i varken i stad eller förort. Absolut inte i moderna täta socialt homogena bostadsområden. Ärligt talat så betraktar jag detaljplanerade bostadsområden som en kompromiss som har de flesta nackdelarna från både stad och landsbygd.

På den verkliga landsbygden är det ingen som bryr sig när man för oljud och det finns helt andra möjligheter för kreativitet och mycket större valmöjligheter än någon annanstans. Förutsättningar att hitta på egna problemlösningar. Fast som alltid så följs frihet och ansvar åt. Det är massor med saker som man mer eller mindre måste göra själv och ordna själv och eftersom allt är friare blir konfliktlösningen också privatiserad när man själv måste komma överens med grannarna om vägunderhåll och sådant när det inte finns entydiga regler. Man är aldrig riktigt ledig men å andra sidan så känns det bra att själv göra saker så som man vill ha dem och forma sitt liv så som ḿan vill ha det.
I kväll blir det till exempel kvalitetstid med sambon i potatiskällaren. Sättpotatisen skall sorteras.

Bara mina tankar.

 

[stf01]

Många tycker det är så mycket jobb med hus men jag tycker det är för lite. Jag har renoverat allt som går inne och ute men nu har jag inget att göra känns det som.

Köp en 1700-1800tals gård med minst sju lador, garage, magasin, maskinhall, pannhus, gästhus osv.

 

[imported_Benno]

Många tycker det är så mycket jobb med hus men jag tycker det är för lite. Jag har renoverat allt som går inne och ute men nu har jag inget att göra känns det som.

Då är det dags att flytta igen.

 

[Conqvist]

Uppvuxen i villa, 20 år i olika lägenheter i stan och nu villa i närförort med familj. Jag är nog typen som skulle trivas att bo i skogen, men pga jobb, barn mm är närförort det realistiska alternativet. Jag ogillar starkt att bli störd av grannar och jämför jag de alternativ jag prövat är villan helt överlägsen. Givetvis finns det störningar, men dessa är av mindre karaktär och oftast kortvariga. I ett lägenhetshus är det alltid någon som har fest, spelar musik, röker på balkongen eller måste betongborra kl 23. I en villa klipper grannarna gräset, men det är en gång i veckan och ger inte alls på samma nivå av störning som i lägenheten enligt min uppfattning. Grannarna är också längre bort jämfört med vägg i vägg, vilket är psykologiskt viktigt för välbefinnandet tycker jag. Jag skulle aldrig sätta mig i en lägenhet igen av dessa skäl.
En villa kräver kan lite jobb, men du sätter själv nivån för hur fint du vill ha t.ex. i din egen trädgård och kan därför delvis styra över hur mycket arbete du behöver lägga ner, men det blir ju mer än i en lägenhet om du nu inte lejer ut det, vilket blir en kostsam historia.

 

[banjoragge]

Bor nu i BRF befolkad av folk som inte kan/vill/orkar sitta i styrelsen. Resultatet är att vi som känner någon form av ansvar tvingas sitta i styrelsen. Så nu måste man göra en massa jobb (administrativt och praktiskt), samtidigt som bara 1/30 av arbetet tillfaller mig själv. Så trött på detta och siktar på hus inom inte så lång framtid.

För er som vill köpa bostadsrätt - köp i ett nytt hus eller i en förening full av pigga pensionärer som vill vara med i styrelsen.

Om ni inte får ihop en minimistyrelse på 3 man, kan föreningen inte existera. En styrelse har mandat att köpa in tjänster, vilket innebär att ni kan lägga ut alla jobb externt. Det blr tyvärr svårare och svårare att få folk att engagera sig.

 

[Markarbetaren]

Tur att vi alla är olika. Många skriver om att bo i skogen, ensamma utan grannar. Har släktingar som bor så. Ständigt mörker, tittar man ut genom ett fönster är det kolsvart, kommer det ett par billyktor så sitter man på helspänn ”vem är det, tjuvar?”. Grusvägar som bidrar till konstant skiten bil, potthål i vägen, knott och mygg i mängder. Inbrott är vanligt då sommarstugor är en stor del av området.
Nä jag trivs ganska bra med att ha första gatlampan 8m från tomtgränsen, asfalt fram till infarten, belysning i hela området, barnen kan vara ute och leka utan att man behöver oroa sig. Dom har dessutom gångavstånd till flera kompisar inom några 100m. Många ögon i området där alla kanske inte känner alla men man känner igen dom flesta ansiktena vilket skapar trygghet.

Jag dissar ingens boende, jag tycker det är bra att vi alla tänker och uppskattar olika saker. Det som passar en passar inte nån annan. Det viktiga är att man själv trivs, och det kanske även beror vart man befinner sig i livet. När jag var yngre passade en etta med kokvrå mig perfekt. Nu är tanken på lägenhet lika med bunkern på Kumla, dvs. aldrig i livet. Men jag vet att om 20-30 år så kanske jag åter igen kommer uppskatta den typen av boende när orken tryter.

 

[Isakare]

Det är lite roligt för exakt det du beskriver kan upplevas som måsten av andra. Egentligen jag också..
Jag vill ha min frihet i hus, men jag vill inte ha jobbet, jag vill vara nära naturen och är gärna ute och vandrar, springer, cyklar i skogen, plocka svamp precis utanför tomtgränsen.. jag vill sitta i min trädgård och grilla och dricka kaffe men inte rensa rabatter... och en stor del av min fritid lägger jag på läsa böcker, spela med kompisar, kolla film, laga mat, baka osv.

Vi beskriver samma sak, men utför det på olika sätt bara. De sakerna jag skrev är kvalitetstid för mig.
I eftermiddags satte jag på mig hörlurarna med bra musik, drog igång gräsklipparen och traskade gräsmattan fram o tillbaka, min nästan tama kråka gick efter och plockade mask som kom fram i det tidigare långa gräset, och som nu även spred den underbara doften av nyklippt gräs.
Men som du säjer, troligtvis ett "måste" för många andra som mår dåligt av det. Men jag bara njöt.

 

[Vedspisen]

Wow...
Köp ett hus, ett forum i frågan hjälper dig föga..........

 

[tensiden]

Bor nu i BRF befolkad av folk som inte kan/vill/orkar sitta i styrelsen. Resultatet är att vi som känner någon form av ansvar tvingas sitta i styrelsen. Så nu måste man göra en massa jobb (administrativt och praktiskt), samtidigt som bara 1/30 av arbetet tillfaller mig själv. Så trött på detta och siktar på hus inom inte så lång framtid.

För er som vill köpa bostadsrätt - köp i ett nytt hus eller i en förening full av pigga pensionärer som vill vara med i styrelsen.

Det här blir lite utanför tråden, men måste kommenteras.
Om ni i er BRF inte redan gjort det, överväg då starkt att ta in hjälp från exempelvis Riksbyggen. Vi gjorde så i min gamla förening. Den var relativt liten och med skralt intresse för styrelsearbetet. Istället för att försöka rodda allt själva lejde vi in (om jag minns rätt) Riksbyggen att hantera själva förvaltningen. De fixade då allt det tekniska, hjälpte till med ekonomin, juridik, förvaltningsplaner, renoveringar osv. Det avlastade oss i styrelsen något enormt och gav oss en bra trygghet i att vi inte schabblade bort föreningens egendom på något tokigt vis. Man måste inse att man inte kan lösa allt själva och att det faktiskt kan bli både bättre och billigare att ta in hjälp.

 

[Marojo]

Vi köpte vårt första hus hösten 2018. Hade innan dess bott i studentlägenheter på studieorten i många år och därefter 1 år i vanlig lägenhet på vår "arbetsort". Men vi är båda uppvuxna i villor, frugan på landet med mycket odlingsintresserade föräldrar vilket smittat av sig på oss. Vi har två småbarn och kände att vi inte stod ut i lägenhet längre. "Inte en vinter till utan vettiga möjligheter att vara ute utan att behöva åka iväg till en lekplats". Höghuset vi bodde i var nog byggt för pensionärer. En liten futtig sandlåda och en gunghäst utanför. Annars bara väg och parkering.

Drömhuset hade nog varit ett lantligt hus med stor tomt strax utanför "stan" (mellanstor stad i Småland) med möjlighet att cykla eller åka kollektivt till jobbet. Men såna hus växer inte på träd och de få som finns hade vi inte haft råd med då. Kanske om vi hade väntat några år men det ville vi inte och jag vet inte om jag hade velat låna så mycket pengar även om jag hade kunnat.

Hade vi inte haft barn hade vi nog flyttat ut på landet, typ en avstyckad gård med möjlighet till lite djur (höns, får). Men då hade vi blivit helt bilberoende och behövt köra barnen till förskola med bil och senare skjutsa barnen till kompisar vareviga dag. Så vi hittade en kompromiss. Ett mindre samhälle 3 mil från arbetsorten med tågförbindelse. Förskola, hel grundskola och mataffär på gångavstånd (nästan blickavstånd). 3000 kvm tomt, äldre hus som nog kommer kunna bli väldigt fint så småningom. Lån som är fullt möjligt att betala av. Grannar relativt nära men ganska skyddad tomt. Det är nog så "lantligt" man kan komma men ändå bo i ett villaområde. Jag vet inte om vi kommer bo här för evigt, kanske flyttar vi ut på riktiga landet när barnen är större/vuxna. Eller närmare stan när det är dags för gymnasium. Men just nu duger det.

 

[klaskarlsson]

Ber på förväg om ursäkt om jag inte riktigt lyckas få struktur på mitt inlägg. Är rätt mycket tankar som är "all over the place".

Har bott i lägenhet i hela mitt liv och har generellt trivts bra. Bodde 10+ år i en lägenhet som var riktigt bra, men drömmen om att bo i villa har funnits där hela tiden. Vi flyttade från lägenheten för att vi behövde större och kanske för att prova något nytt. Det blev radhus i närförort, vilket kändes som en ok kompromiss mellan lägenhet och hus.

Det ska dock sägas att jag var lite skeptisk till radhus eftersom det det kändes som lägenhet mer eller mindre fast med en massa extrajobb. Men jag gav det en chans och försökte vara positiv.

Tyvärr var radhus det värsta jag varit med om. Grannarna var white trash av värsta sorten som älskade att spendera hela dagarna på altanen, grilla och spela tokhög musik från 08-02 från fredag till söndag. Ett riktigt pack. Det blev också väldigt mycket mer personligt på något sätt än lägenhet någonsin var. Där var man mer bara ett lägenhetsnummer. Anonymiteten på det sättet var rätt skön.

Vi flyttade tillbaka till lägenhet och har inte ångrat oss en sekund (så klart). Bor nu i en nyproducerad femrummare i en finare närförort. Det är riktigt lyxigt och något jag aldrig kunde drömma om att jag skulle ha råd med för bara några år sedan.

MEN...jag kan inte släppa drömmen om hus. Jag vet att verkligheten inte är så romantisk som jag föreställer mig, men det jag ser framför mig är total frihet. Inga grannar ovanför, under eller vägg i vägg. Jag kan tjoa och banka och spela musik hur mycket jag vill i princip dygnet runt. Jag behöver inte lyssna på några grannungar som springer på hälarna ovanför mig. Jag kan grilla när jag vill, jag kan ha en jacuzzi på tomten, bjuda över bekanta och bara ha mysigt.

Men jag antar att frihet är subjektivt. Man får frihet på ett sätt, men man kanske mister en hel del frihet då boendeformen är krävande?

Jag skulle dock ändå säga att den viktigaste aspekten för mig är frihet från grannar. Att inte ha grannar direkt inpå sig, att inte bli störd som i lägenhet och inte heller oroa sig för att störa.

Vet inte riktigt vad jag vill diskutera egentligen, men tänkte skapa en tråd och se hur det utvecklar sig. Finns ju hur mycket människor som helst här med erfarenhet av bägge boendeformer.

Ni som bor i hus i närförorter i storstäder (Stockholm?) som har lite tätare mellan grannar:

Hur upplever ni det med "friheten"?
Känner ni att ni slipper det här med grannproblem? Känner ni er helt fria sett ur den aspekten?
Känner ni er någonsin trötta på att bo i hus?
Är ni någonsin i hemlighet lite "avundsjuka" på de som bor i lägenhet?

Kan tilläggas att jag inte är händig för fem öre och skulle behöva köpa något som är i hyfsat bra skick och anlita folk att göra det mesta. Ser dock inte det som ett jättehinder faktiskt.

Jag bor i radhus, inte villa just nu, i närförort.
Vi tittar dock lite smått efter ett hus längre ut.
Det är såklart minre "på varandra" än en lägenhet, oftast.
Men det är nära. I princip alla tomter i närförort är ju avstyckade, så det är få som bjuder ordentligt insynsskydd, även om man förstås kan hitta sådana lägen.

Man hör naturligtvis barn, bilar, gräsklippare osv också rätt bra. Rätt många lägen har trafikbuller, utryckningfordon mm också. Sen kan man stänga fönster/dörrar - men då går ju lite av iden förlorad. I en välisolerad lägnhet kan man ju då uppnå samma isolering...

Många villor är nästan som radhus - tomterna ligger tätt. Så vill du komma ifrån det så gäller det att hitta rätt hus, och vara beredd att betala lite mer också. Sen komemr det alltid finnas saker att fixa i ett hus, man kan inte ta in hantverkare för massa småsaker som att slå ned ngn spik i en tröskel, fixa någon list som lossnat, rensa stuprännan, fixa i trädgården, spika fast någon planka som lossnat i staketet, olja trallen etc etc - då blir det väldigt dyrt.
Men kan man inte småsnickra så lär man sig. Och har man inte intresset så får man ha pengar att ta in hantverkare för de större arbetena när det är dags (som takomläggning, målning av fasad, fönster etc)

 

[sandos]

Vill bara inflika som många säger, att det är oerhörd skillnad på villa och villa. Vissa områden här i Västerås har ju inte mer än några hundra kvadrat tomt, och då har man ju inte mer än några meter till grannen. Vi har 900 kvadrat vilket ju inte är supermycket men vi hör sällan grannarna. Nu valde vi ett område där vi "bara" har 2 grannar, allmänning åt ett håll. Annars har vi kollat på hus där tomten är "inklämd" mellan 5 andra tomter, vilket ger ett helt annat intryck från baksidan då. Vi köpte hus på ett luugnt 60-talsområde i änden på busslinjen. Det bästa av två världar, vi är nära naturen och "landet" men barnen kommer inte behöva konstant skjuts när de blir äldre.

Sedan en annan viktigt faktor, kanske mest när det gäller lägenheter är den sociala segregeringen. Vi har bott på riktigt "dåliga" stadsdelar men ändå lyckats pricka in delområden där folk jobbar, har bra ekonomi och därför är socialt kompetenta och bara allmänt trevliga! Det är ju lustigt hur det kan skilja inom samma lägenhetsområde några hundra meter bort. Här är det en fördel att köpa dyrt, dessutom. Ju mindre pengar folk har, desto mer problem i min mening. Tyvärr.

 

[Anders_Nilsson]

Vill bara inflika som många säger, att det är oerhörd skillnad på villa och villa. Vissa områden här i Västerås har ju inte mer än några hundra kvadrat tomt, och då har man ju inte mer än några meter till grannen. Vi har 900 kvadrat vilket ju inte är supermycket men vi hör sällan grannarna. Nu valde vi ett område där vi "bara" har 2 grannar, allmänning åt ett håll. Annars har vi kollat på hus där tomten är "inklämd" mellan 5 andra tomter, vilket ger ett helt annat intryck från baksidan då. Vi köpte hus på ett luugnt 60-talsområde i änden på busslinjen. Det bästa av två världar, vi är nära naturen och "landet" men barnen kommer inte behöva konstant skjuts när de blir äldre.

Sedan en annan viktigt faktor, kanske mest när det gäller lägenheter är den sociala segregeringen. Vi har bott på riktigt "dåliga" stadsdelar men ändå lyckats pricka in delområden där folk jobbar, har bra ekonomi och därför är socialt kompetenta och bara allmänt trevliga! Det är ju lustigt hur det kan skilja inom samma lägenhetsområde några hundra meter bort. Här är det en fördel att köpa dyrt, dessutom. Ju mindre pengar folk har, desto mer problem i min mening. Tyvärr.

Du nämner en viktigt sak - jobb! Har själv en villa i det beryktade Angered i nordöstra Göteborg, minst hälften är juggar, från Mellanöstern, och andra områden. Men 100% (förutom pensionärerna) jobbar och den som (oavsett bakgrund) slitit ihop typ 3.5-4 millar som husen kostar tänker inte förstöra området. Dessutom har den typen av människor en skötsam bakgrund. Har aldrig bott så lugnt som i Angered. Sedan finns det några kilometer bort skitområden av kaos- och bilbrännartyp men där folk har jobb där är det lugnt. Om du inte har otur och får in en massa typer från något närbeläget ghetto.

 

[heimlaga]

Det är en sak som jag kom att tänka på gällande social segregering.

Jag som alltid har bott på landet i en by där det bor allt från rika till närapå utslagna har märkt att det är en tydlig fördel med att leva så. När alla samhällsklasser bor grannar och umgås mer eller mindre som jämlikar så som vi gör i svenskbygden i Österbotten då leder det dels till att de rika oftast får bättre verklighetskontakt än om de skulle leva segregerat och dels leder till till att när man hamnar nära gränsen till utslagning är risken liten att man ramlar över gränsen. Man är ju fortfarande en del av samhället och umgås fortfarande som jämlike med rika grannen så även om man har det desperat fattigt så finns det ingen orsak till att börja missbruka och knivhugga kompisar och bränna bilar.
Sättet att umgås som jämlikar oberoende av ekonomisk ställning gör det också mycket enklare att komma igång igen och få ett arbete när man börjar komma på fötter igen. Man känner ju en hel del arbetsgivare personligen.
Framför allt så minskar trycket på hur man borde uppföra sig och friheten ökar. När alla är i olika ställning så finns det ingen som gnäller över att man inte lever så som man förväntas göra i någon viss samhällsklass. Ingen bryr sig om man har fått tag på billiga vindfällen och sågat två lastbilslass virke som ligger och torkar på tomten. Ingen bryr sig om man har en reservdelsbil bakom uthuset. Ingen bryr sig om man klipper gräset tre gånger varje sommar och prioriterar grönsaksland eller fiske i stället. Det som räknas är att man arbetar och tar ansvar så gott man kan och är hederlig mot andra.

Skulle jag hamna i ett socialt homogent område skulle min första åtgärd vara att köpa en jäkligt rostig Stornalle (klassisk skogstraktor från 50-talet) och någon gammal rutten båt och ställa upp på tomten. Bara för att få litet dynamik och rum för olikheter.