Fast bygglovsenheten vet nog inte så mycket om vem som äger en byggnad.
Trädgårdsfixare
· Vischan
· 1 426 inlägg
Mer sannolikt än byggahus.seH hempularen skrev:
Sannolikheten är nog exakt samma, alltså noll. Men här kanske TS kan få råd om hur man kan hantera problemet. Grannen bör kunna visa någon form av dokumentation på sitt ägande , annars är det kanske mest ett försök att testa gränser.useless skrev:
Det enkla svaret är att du bör prata med en jurist, men om du inte vill det så är mitt amatörmässiga tips att skicka ett rekommenderat brev till grannen där du meddelar att du tänker riva byggnaden. Du ger grannen tre månader på sig att bevisa äganderätten till byggnaden och innehållet i den innan rivningen genomförs och att du är beredd att diskutera möjligheten för denna att hämta saker utan krav på bevis på äganderätt förutsatt att det görs i samförstånd och innan tre månader gått.Edit88 skrev:
Sedan bör du kanske vara lite generös och ge extra tid, men inte så länge att du verkar erkänna grannens rätt till byggnaden.
Den generella regeln är att inga tidigare överenskommelser angående fastigheter gäller om det inte finns som servitut alternativt att du blivit informerad om överenskommelser före köpet. Liksom i alla andra fall är muntlig information svår att bevisa så i praktiken behöver det stå i köpehandlingar eller objektsbeskrivningen från mäklaren.
Jag håller med om #5 om att du inte bör erkänna någon typ av ägande men att du betraktar skjul och inventarier som skräp och att grannen gärna får ta vad som helst innan rivning. Erbjud dig gärna att hjälpa till att bära. Det lönar sig alltid att vara hjälpsam.
Jag håller med om #5 om att du inte bör erkänna någon typ av ägande men att du betraktar skjul och inventarier som skräp och att grannen gärna får ta vad som helst innan rivning. Erbjud dig gärna att hjälpa till att bära. Det lönar sig alltid att vara hjälpsam.
Jag känner till flera fall där uthus hamnade på fel sida av en rå när byn storskiftades. Eftersom det var dyrt och arbetssamt att flytta dem så kom ägarna överens om att de fick stå kvar...... och där stod de i flera generationer.
Jag känner till ett fall där en grupp gårdar som för sisådär 300 år sedan hade varit ett stamhemman stod på en gemensam samfälld tomt med uthusen om varandra hur som helst där det fanns ledigt utrymme att bygga. Då man i ganska sen tid bestämde sig för att dela bytomten och flytta ut en del gårdar kom ju ett och annat uthus att stå på andras mark och det tog någon generation innan allt var flyttat eller nybyggt på egen mark.
Jag känner till flera fall där nödvändiga uthus inte riktigt rymdes med en praktisk placering på den egna tomten och så kom man överens muntligt (sannolikt inför vittnen) att de fick stå på grannens mark. Så kunde man göra förr och eftersom man räknade med att gårdarna gick i släkten eller åtminstone köptes av någon bybo så räknade man med att ingen skulle kunna bryta avtalet så länge uthuset är i bruk. Nu är alla vittnena döda och de flesta av deras barn också men uthusen står kvar.
Vi är faktiskt delägare i en samfälld bit jord som delvis ligger under en grannes fähus byggt på 1930-talet. Av exakt den här orsaken.
Jag känner till många fall där släktingar eller grannar byggde uthus för gemensam användning på endera partens mark.
Jag känner till flera fall där man vid arvsskifte kom överens om att något uthus som hade tillfallit ena arvingen fick stå kvar på sin plats på andra arvingens mark så länge uthuset är användbart. Gamla tiders timrade uthus kan hålla i århundraden.
Jag känner till ett fall där en backstugusittare som friköpte sin tomt omkring 1920 hade ett gammalt fähus som stod till hälften utanför den naturliga och praktiskt vettiga formen på den 0,2 hektars tomt som han hade rät att friköpa enligt torparlagen. Fähuset verkade tämmeligen uttjänt och ett nybygge var planerat så man kom överens om att det gamla får stå kvar till hälften på ofri grund så länge det kan användas. Det var skralt med pengar och de ägde ingen skog till virke så bygget sköts upp. Två söner stupade i kriget och en blev illa sårad och de fick en bit skog som någon sorts kompensation men då redan var gubben för gammal för att orka bygga nytt fähus. Halva fähuset står där på ofri grund än i dag och andra halvan revs för ungefär 5 år sedan...... fast sedan ungefär 15 år är det samma ägare till båda fastigheterna så nu kvittar det.
Som du ser finns det många möjliga orsaker till att grannens uthus kan stå på din mark med all rätt!
Man kan inte tillämpa modernt fyrkantigt bostadsområdestänkande enligt vilket råarna är utmätta på centimetern och inte får överträdas och alla byggningar har alla papper och tillstånd i skick när man är i en gammal bondby där det finns lager på lager av tidigare generatuioners överenskommelser och sämjodelningar och kommentarer i förrättningsprotokoll.
Först måste du ta reda på om uthuset verkligen är grannens och hur länge det har stått på sin plats! Första steget är att tala med grannan och med säljaren till din fastighet och med gamla bybor. Sedan gäller det att läsa alla dokunment och avtal och förrättningsprotokoll och se om det står någonting i bykistan.
Efter det kan du börja fundera på hur du skall gå vidare!
Jag känner till ett fall där en grupp gårdar som för sisådär 300 år sedan hade varit ett stamhemman stod på en gemensam samfälld tomt med uthusen om varandra hur som helst där det fanns ledigt utrymme att bygga. Då man i ganska sen tid bestämde sig för att dela bytomten och flytta ut en del gårdar kom ju ett och annat uthus att stå på andras mark och det tog någon generation innan allt var flyttat eller nybyggt på egen mark.
Jag känner till flera fall där nödvändiga uthus inte riktigt rymdes med en praktisk placering på den egna tomten och så kom man överens muntligt (sannolikt inför vittnen) att de fick stå på grannens mark. Så kunde man göra förr och eftersom man räknade med att gårdarna gick i släkten eller åtminstone köptes av någon bybo så räknade man med att ingen skulle kunna bryta avtalet så länge uthuset är i bruk. Nu är alla vittnena döda och de flesta av deras barn också men uthusen står kvar.
Vi är faktiskt delägare i en samfälld bit jord som delvis ligger under en grannes fähus byggt på 1930-talet. Av exakt den här orsaken.
Jag känner till många fall där släktingar eller grannar byggde uthus för gemensam användning på endera partens mark.
Jag känner till flera fall där man vid arvsskifte kom överens om att något uthus som hade tillfallit ena arvingen fick stå kvar på sin plats på andra arvingens mark så länge uthuset är användbart. Gamla tiders timrade uthus kan hålla i århundraden.
Jag känner till ett fall där en backstugusittare som friköpte sin tomt omkring 1920 hade ett gammalt fähus som stod till hälften utanför den naturliga och praktiskt vettiga formen på den 0,2 hektars tomt som han hade rät att friköpa enligt torparlagen. Fähuset verkade tämmeligen uttjänt och ett nybygge var planerat så man kom överens om att det gamla får stå kvar till hälften på ofri grund så länge det kan användas. Det var skralt med pengar och de ägde ingen skog till virke så bygget sköts upp. Två söner stupade i kriget och en blev illa sårad och de fick en bit skog som någon sorts kompensation men då redan var gubben för gammal för att orka bygga nytt fähus. Halva fähuset står där på ofri grund än i dag och andra halvan revs för ungefär 5 år sedan...... fast sedan ungefär 15 år är det samma ägare till båda fastigheterna så nu kvittar det.
Som du ser finns det många möjliga orsaker till att grannens uthus kan stå på din mark med all rätt!
Man kan inte tillämpa modernt fyrkantigt bostadsområdestänkande enligt vilket råarna är utmätta på centimetern och inte får överträdas och alla byggningar har alla papper och tillstånd i skick när man är i en gammal bondby där det finns lager på lager av tidigare generatuioners överenskommelser och sämjodelningar och kommentarer i förrättningsprotokoll.
Först måste du ta reda på om uthuset verkligen är grannens och hur länge det har stått på sin plats! Första steget är att tala med grannan och med säljaren till din fastighet och med gamla bybor. Sedan gäller det att läsa alla dokunment och avtal och förrättningsprotokoll och se om det står någonting i bykistan.
Efter det kan du börja fundera på hur du skall gå vidare!
Men om det finns ett hus på fastigheten måste ju säljaren meddela köparen om det vid försäljningen. Annars måste köparen kunna räkna med att alla hus på fastigheten tillhör fastigheten. Ja inte om ett hörn av grannens hus sticker in eller något sådant. Men när hela huser står på fastigheten och ingen information framförts så måste man kunna räkna med att man äger det. Om jag ägde något på en annan fastighet och det inte fanns inskrivet servitut skulle jag kontaktat mäklaren för att säkerställa att informationen förs fram.
Du har rätt Heimlaga. Du beskriver väl hur det gick till förr i tiden. På gott och ont gäller vår nuvarande lag och vi får försöka förhålla oss till att vi lever i en brytningspunkt mellan gammal hävd och nya lagar. Är man inte proaktiv när man ser att en grannes fastighet byter ägare och man har egendom som påverkas, då har man till stor del sig själv att skylla. Så som TS beskriver läget är det i mina ögon synd om grannen som uppenbarligen inte förstått vikten av skriftliga överenskommelser och hur våra moderna lagar fungerar.
TS kan välja hur han vill balansera mellan sin juridiska rätt och den obekräftade gamla överenskommelsen. Om priset blir att ingen inom mils håll vill tala med honom så kanske det inte är värt att riva skjulet. Att erbjuda en friggebod på grannens tomt kan då kanske vara en lösning som kostar några tusenlappar, men vara värt mer än pengar i längden.
TS kan välja hur han vill balansera mellan sin juridiska rätt och den obekräftade gamla överenskommelsen. Om priset blir att ingen inom mils håll vill tala med honom så kanske det inte är värt att riva skjulet. Att erbjuda en friggebod på grannens tomt kan då kanske vara en lösning som kostar några tusenlappar, men vara värt mer än pengar i längden.
Även om de ”glömde” att nämna det kan de ju informera om hur det varit.
Frågan är vad värdet är? Grannen kanske skall vara tacksam om hon slipper bekosta rivning.
Dra ner skiten en blåsig, snöig natt med ett vajerspel.
Dra ner skiten en blåsig, snöig natt med ett vajerspel.
Om man vill ha någon sorts rimlig grannsämja och ett fungerande samhälle kan man inte bara hänsynslöst riva en grannes uthus för att denne inte är tillräckligt påläst på nyaste lagstiftningen.
Gör man det har man skapat en sjugenerationers släktfejd och får räkna kallt med att grannsläkten kommer att ägna en stund varje dag i minst sju generationer åt att göra livet surt för en själv och ens ättlingar.
På landet tjänar man på att bli känd och respekterad som redbar och ordhållig och rättvis och hederlig. Eftersom lagen inte är exakt tillämplig i alla lägen måste man vara sådant för att vara en byggsten i ett fungerande samhälle av jämlikar som är tvungna att själva skapa regler för den samverkan man måste ha för att vardagslivet skall fungera.
I stan kan man möjligtvis leva isolerad och läsa lagen som fan läser bibeln och vakta millimetrar men så kan man inte leva på landet där man på gott och ont är beroende av ett visst samarbeta med andra bybor eftersom samhället inte sköter allting åt en automatiskt och där verkligheten inte stämmer överens med lagen.
Det är ju man själv som vinner i slutändan på att vara förhandlingsvillig.
Några exempel på saker som vi har oskrivna på våra 5,2 hektar:
-Byvägen går inte på vägområdet utan långt in på vår mark efter en väguträtning för sisådär 70 år sedan. Vi bevakar naturligtvis rätta vägområdet så att vi kan få skälig ersättning när det blir någon förrättning någon gång i framtiden men låter grannarna på andra sidan använda vägområdet och en remsa av vår mark.
-Vi har kommit överens med en rågranne att vi får köra över dennes trädesåker till vår åker tills vi har torrlagt och fyllt igen ett surhål som hindrar oss att köra dit över egen mark. Som motprestation får han gena 50 meter över vår mark med skogsmaskin längs överenskommen rutt då han kalhugger ett skogsskifte inom de närmaste åren.
-Vi har del i ett samfällt grustag ihop med ett dussin andra fastigheter. Grustaget är numera grannens trädgårdsland och delvis under hans uthus byggt på 30-talet. Vi har lovat grannen att han får köpa vår andel i grustaget för ett symboliskt pris när han vill och vi har snyggat till skogskanten mot honom och vi skall hugga ned två jätteaspar på vår mark som hotar att falla över hans trädgårdsskjul. Motprestationen är att vi får gena med traktor över ett hörn av hans parkering när vi skall in i skogsskiftet från den ändan. Det sparar oss ett dyrt vägbygge genom ett stenhålster för att komma åt skogen från vår sida.
-Vi delar på underhållet av en serivitutsväg ihop med några skiftesgrannar utan formellt avtal.
Gör man det har man skapat en sjugenerationers släktfejd och får räkna kallt med att grannsläkten kommer att ägna en stund varje dag i minst sju generationer åt att göra livet surt för en själv och ens ättlingar.
På landet tjänar man på att bli känd och respekterad som redbar och ordhållig och rättvis och hederlig. Eftersom lagen inte är exakt tillämplig i alla lägen måste man vara sådant för att vara en byggsten i ett fungerande samhälle av jämlikar som är tvungna att själva skapa regler för den samverkan man måste ha för att vardagslivet skall fungera.
I stan kan man möjligtvis leva isolerad och läsa lagen som fan läser bibeln och vakta millimetrar men så kan man inte leva på landet där man på gott och ont är beroende av ett visst samarbeta med andra bybor eftersom samhället inte sköter allting åt en automatiskt och där verkligheten inte stämmer överens med lagen.
Det är ju man själv som vinner i slutändan på att vara förhandlingsvillig.
Några exempel på saker som vi har oskrivna på våra 5,2 hektar:
-Byvägen går inte på vägområdet utan långt in på vår mark efter en väguträtning för sisådär 70 år sedan. Vi bevakar naturligtvis rätta vägområdet så att vi kan få skälig ersättning när det blir någon förrättning någon gång i framtiden men låter grannarna på andra sidan använda vägområdet och en remsa av vår mark.
-Vi har kommit överens med en rågranne att vi får köra över dennes trädesåker till vår åker tills vi har torrlagt och fyllt igen ett surhål som hindrar oss att köra dit över egen mark. Som motprestation får han gena 50 meter över vår mark med skogsmaskin längs överenskommen rutt då han kalhugger ett skogsskifte inom de närmaste åren.
-Vi har del i ett samfällt grustag ihop med ett dussin andra fastigheter. Grustaget är numera grannens trädgårdsland och delvis under hans uthus byggt på 30-talet. Vi har lovat grannen att han får köpa vår andel i grustaget för ett symboliskt pris när han vill och vi har snyggat till skogskanten mot honom och vi skall hugga ned två jätteaspar på vår mark som hotar att falla över hans trädgårdsskjul. Motprestationen är att vi får gena med traktor över ett hörn av hans parkering när vi skall in i skogsskiftet från den ändan. Det sparar oss ett dyrt vägbygge genom ett stenhålster för att komma åt skogen från vår sida.
-Vi delar på underhållet av en serivitutsväg ihop med några skiftesgrannar utan formellt avtal.
Borde inte TS äga (minst) 50 % av stallet, om det nu stämmer att en tidigare ägare av fastigheten byggde den med grannen? Lägg till ägandet av tomten så borde denne väl få någon form av majoritet och därmed veto i frågan om stallets framtid? Kanske inte finns så mycket juridiskt stöd, men känns logiskt 
