Hej på er alla stöttande underbara människor. Eftersom jag var chockad och uppriven när jag fick diagnosen förra veckan och inte kunde förmå mig att ställa relevanta frågor så bokade jag en tid och var på vc igår igen, med maken denna gången. Fick ställa mina frågor i lugn och ro, och det kändes bra. Det verkar som om min diagnos är positiv. Min tumör höll sig inom "referensramarna" i antal millimeter över att spridas. Den har växt men inte så mycket på djupet som är det farliga, mest växt på bredden. Men jag ska ändå på torsdag till sjukhuset och ta en bit till. Läkaren sa att jag "haft" cancer, men jag hade inte det längre. Hoppas han har rätt.
Det låter ju bra Neta , kan ju vara nyttigt att få diskutera med läkaren i lugn och ro och få sakliga svar på sina frågor så man inte går och inbillar/oroar sej för saker som man inte behöver. Man kan ju tänka sej att tankarna snurrar vilt i skallen efter ett sådant ( sjukdoms ) besked.
Har själv gått igenom en del "svåra" saker och tagit hjälp av både psykologer och kuratorer för att få rätsida på livet igen och detta ångrar jag inte en sekund.Att få vädra sina tankar och orosmoln kan göra mycket för själen.
Lycka till och sköt om dej.
Har själv gått igenom en del "svåra" saker och tagit hjälp av både psykologer och kuratorer för att få rätsida på livet igen och detta ångrar jag inte en sekund.Att få vädra sina tankar och orosmoln kan göra mycket för själen.
Lycka till och sköt om dej.
Husägare
· Skåne
· 1 440 inlägg
Fint! Maligna melanom är aldrig roliga, men dessbättre botas de flesta. Eftersom tumören sitter så lättillgängligt kan de flesta botas redan vid första operationen. Den andra operationen är till för att minska risken att några cancerceller möjligen skulle ha lyckats rymma en bit. Beroende på hur tjock tumören är tar man olika mycket marginal i andra omgången, men egentligen handlar det mest om att förutom livremmen, också ta på hängslen.
Sen finns det ju förstås fall som upptäcks senare med tjockare tumörer eller spridning som behandlas annorlunda men det verkar ju inte gälla dig.
Bra att du upptäckte tumören i tid!
Sen finns det ju förstås fall som upptäcks senare med tjockare tumörer eller spridning som behandlas annorlunda men det verkar ju inte gälla dig.
Bra att du upptäckte tumören i tid!
Jag är fortfarande av den åsiktengalento skrev:
Spelar nog ingen roll om du får en dödlig cancer diagnos,har sett det på nära håll.
Men som andra skriver Neta58 var det väl ändå bra att det upptäcktes nu och inte längre fram så du har mkt bättre chanser till att komma över detta . Nu får vi hoppas på ett positivt besked längre fram. Cyberkramar till dej
Självklart så behövs läkarnas kunskaper och bra mediciner. Bara kärlek hjälper inte. Men man måste ha ett positivt tänkande för att klara sig i den här världen. Sjukdomar botar kroppen med hjälp av mediciner. Men man behöver glädje för kroppen ska orka kämpa! Utan mediciner så blir det svårt att bota många sjukdomar. Ibland är det för svårt så kroppen inte orkar kämpa.
Men fortfarande behövs viljan! Jag är verkligen ledsen för din skull att ha behövt uppleva döden på nära håll! Där behövt uppleva hur snabbt det går ibland. När frugans farfar dog i sviterna av en hjärnblödning så var jag den som var övertygad om att han skulle repa sig.
Den mannen hade klarat de flesta prövningar och klarat sig. Så han hade kämpartaktena i sig.
Men hjärnblödningen hade satt sig på talet och vänster arm och ben. Jag tror att talet var det som var värst för honom. Han fick e lunginflammation strax efter och den tog med honom till evigheten. Han blev 92år gammal, så då är det kanske okej att trilla av? Men jag tror att han inte riktigt orkade kämpa, förlusten av talet var nog det värsta. Kroppen var redan kraftigt försvagad av hjärnblödningen... Men jag tror fortfarande att om viljan finns blir allt mycket lättare.
Så nä allt blir ändå bättre med ett leende...
Skönt att höra! Klokt att gå igenom alla dina frågor med läkaren och även släpa med gubben din.... så kan han ställa de frågor du glömde ställe...N Neta58 skrev:
Hej alla fina! Tack för alla svar. Tänkte nu ge er en uppdatering. Jag kom till kirurgen för de skulle ta en bit till på låret lokalbedövning. Så blev det inte. Läkaren ville ta mer än vad som var tänkt från början samt portvaktskörteln i ljumsken. För det om det sprider sig så är det först dit det kommer. Så det blev full operation och nedsövning. Det har imorgon gått tre veckor sen op och svaret kom förra veckan att det inte hade spridit sig. Det är svårt att förklara känslan när allt släpper. Men en känsla av eufori infinner sig. Tumören var liten och satt ytligt. Vill bara avsluta med att säga att det är så skönt att kunna ventilera sina problem med andra. Så stort tack från en mycket lycklig Neta.
Opsyster här! Portvakten är en helt fantastisk upptäckt! Genom att vi numera kan lokalisera och ta bort den (gäller framför allt bröstcancer och malignt melanom) kan vi dels upptäcka spridning tidigare, och dels slippa ta bort en massa lymfkörtlar i onödan! Underbart att höra att du hör till dem där det INTE spritt sig.
Ni som kommer med hejarop och säger att det går bättre med en positiv attityd. Tänk på vad ni säger, hur ni uttrycker er. Att få en cancerdiagnos, hur "enkel" just den varianten än är, är det en stor och livsomvälvande chock. Som kan försätta den mest positiva person i djup depression. Att då lastas med ansvaret "bara du behåller modet uppe så går det bra" är inte rättvist! Modet och den positiva inställningen botar inte cancer.
Mod att finnas där, och positiv inställning från omgivningen däremot, det gör livet med cancerdiagnosen lättare att leva.
Ni som kommer med hejarop och säger att det går bättre med en positiv attityd. Tänk på vad ni säger, hur ni uttrycker er. Att få en cancerdiagnos, hur "enkel" just den varianten än är, är det en stor och livsomvälvande chock. Som kan försätta den mest positiva person i djup depression. Att då lastas med ansvaret "bara du behåller modet uppe så går det bra" är inte rättvist! Modet och den positiva inställningen botar inte cancer.
Mod att finnas där, och positiv inställning från omgivningen däremot, det gör livet med cancerdiagnosen lättare att leva.
Tråkigt att höra att du fått så negativ inställning till att folk vill uppmuntra dig!fia_mstd skrev:
Om du har svårt för att folk uppmuntrar dig hur ska vi då kunna ge dig stöd om vi inte känner dig? Vi som försöker uppmuntra människor som får jobbiga besked gör det inte för att jävlas. Vi gör det för att vi bryr oss. Livet är inte enkelt, det är inte konstigt om man tyvärr får en allvarlig depression när man får ett väldigt jobbigt besked. Om man säger till någon håll modet uppe så gör vi inte det för att du ska känna ett ansvar!
Dock så håller jag inte med dig helt när du säger att modet och den positiva inställningen inte botar cancer. Det är sant till en viss del. Men om du inte har en positiv inställning så blir det svårare att bota cancer. Man måste orka kämpa. Läkarna gör bara en del, du måste göra resten själv. Om du inte själv vill då blir väldigt svårt. Så jo hopp och positivt tänkande botar cancer men inte utan hjälp av läkarna.
Som sagt, jag är verkligen ledsen över att du tyvärr har drabbats så negativt av både jobbiga motgångar och jobbiga uppmuntringar
Jag har tack och lov inte cancer! Men jag har träffat många patienter som gråtande berättat att de inte vågar tala om sin skräck, sorg och ångest. För de får höra "ssshhhhh vi måste vara positiva fokusera på det positiva annars blir du inte frisk" när de försöker prata om det.
Så det var i all välmening. Så att vännen eller den anhöriga faktiskt får stöttning i det jobbiga med.
Sen är det helt korrekt att glädje och skratt frisätter hormoner som är läkande både mentalt och psykiskt, absolut! Men det allra viktigaste är att vara lyhörd och förstå att det man säger kan uppfattas på olika sätt,hur väl man än menar.
Men jag har träffat många patienter som gråtande berättat att de inte vågar tala om sin skräck, sorg och ångest. För de får höra "ssshhhhh vi måste vara positiva fokusera på det positiva annars blir du inte frisk" när de försöker prata om det. Så det var i all välmening. Så att vännen eller den anhöriga faktiskt får stöttning i det jobbiga med.
Sen är det helt korrekt att glädje och skratt frisätter hormoner som är läkande både mentalt och psykiskt, absolut! Men det allra viktigaste är att vara lyhörd och förstå att det man säger kan uppfattas på olika sätt,hur väl man än menar.
Självklart måste man stötta den människan som drabbas av en allvarlig sjukdom eller andra allvarliga saker. Det jobbiga borde inte vara de "lyckönskningar" man får när man berättar på arbetet till exempel, de kan man nog ta. De jobbiga är nog de närmare vännerna som "kväver" med positiva tillrop. Troligtvis kan det bero på rädsla även ifrån den anhöriga. Man missar nog väldigt ofta de anhörigas sorg när någon närstående får ett jobbigt besked. Självklart ska man stötta och hjälpa den som drabbats. Denne borde även få kontakt med en psykolog direkt.Jag har tack och lov inte cancer!
Så det var i all välmening. Så att vännen eller den anhöriga faktiskt får stöttning i det jobbiga med.
Sen är det helt korrekt att glädje och skratt frisätter hormoner som är läkande både mentalt och psykiskt, absolut! Men det allra viktigaste är att vara lyhörd och förstå att det man säger kan uppfattas på olika sätt,hur väl man än menar.
Nu är du väl ändå ute och tassar utanför ditt kompetensområde?
Det jobbigaste tror jag är vänner och bekanta, som när de får reda på det problematiska förhållandet, drar sig för att uppehålla kontakten.B Byggdjuret skrev:
Att märka när vänner sviker, telefonen tystnar och man plötsligt står ensam med sin dödsångest är nog det värsta som kan hända.
Nej, fortsätt att hålla kontakten, ring och småprata, ses över en kopp kaffe osv.
Det är mycket det som hjälper oss att hålla livsglädjen uppe!
Och À propos det, skall jag gå och ringa några samtal nu
Olsson H, Backe H, Sörensen S, Ånestrand S. Humorologi : vetenskapligaKnockOnWood skrev:
perspektiv på humor och skratt. Stockholm: Liber; 2003.
Vill du att jag letar fram lite flera artiklar från pub med, eller kan du tänka dig att antingen söka själv eller tro mig då jag berättar att jag både varit på föreläsningar (på SU om det spelar roll) och läst avhandlingar i ämnet? Det är nämligen ett ämne som berört mig mycket och som jag engagerat mig mycket i innan jag bytte inriktning inom omvårdnaden.