Cancer!
Hur ska jag orka och stå ut?! Var och tog bort ett födelsemärke på vc för ett par veckor sen. Fick svaret i tisdags. Malignt melanom. Visserligen ytligt, men det pratades aldrig om hur tjock tumören var. Och jag var väl i chock och bara satt och grät. Har förstått att tjockleken är ganska betydande för utgången. Nu väntar jag på remiss till kirurgen där de ska ta bort ytterligare en bit som ska skickas till patologen. Alltså ännu längre väntan. Är så himla rädd och har sån dödsångest. Vad vill jag med detta?! Ingen aning, bara skriva av mig antar jag. FUCK CANCER!!!
Det var inte kul att höra 
Jag hoppas allt går bra för dig
Jag hoppas allt går bra för dig
Medlem
· Blekinge
· 10 203 inlägg
Och i Sverige går allt så himla långsamt! Har du möjlighet att söka vård utomlands? Kanske har du en speciell sjukförsäkring genom jobbet?
Håll humöret uppe!
Sånt där klarar de ofta bra, bara man inte blundat för utvecklingen och kommer in försent.
Jag vet hur det känns, fick indikation på den vanligaste, och dödligaste, cancern för 3½ år sedan.
Efter tre månader var skiten bortopererad och vi kontrollerar nu halvårsvis via blodprov.
Inga tecken på att det spridit eller växt till sig och mår nu som en (iofs ålderstigen) prins.
Så ge inte upp! Du har säkert många fina år framför dig
Sånt där klarar de ofta bra, bara man inte blundat för utvecklingen och kommer in försent.
Jag vet hur det känns, fick indikation på den vanligaste, och dödligaste, cancern för 3½ år sedan.
Efter tre månader var skiten bortopererad och vi kontrollerar nu halvårsvis via blodprov.
Inga tecken på att det spridit eller växt till sig och mår nu som en (iofs ålderstigen) prins.
Så ge inte upp! Du har säkert många fina år framför dig
Tack. Vad skönt att det gått så bra för dig. Är också ”till åren” blir 60 i maj. Men hade tänkt hänga med länge tillKnockOnWood skrev:
Håll humöret uppe!
Sånt där klarar de ofta bra, bara man inte blundat för utvecklingen och kommer in försent.
Jag vet hur det känns, fick indikation på den vanligaste, och dödligaste, cancern för 3½ år sedan.
Efter tre månader var skiten bortopererad och vi kontrollerar nu halvårsvis via blodprov.
Inga tecken på att det spridit eller växt till sig och mår nu som en (iofs ålderstigen) prins.
Så ge inte upp! Du har säkert många fina år framför dig
Det har hänt otroligt mycket inom cancervården! Det som var en bister diagnos för 10 år sedan behöver inte vara det idag. Jag har flera närstående som haft malignt melanom och blivit fullt friska (15 år eller mer sedan friskförklaring). Det här fixar du!
Har lite akut tagit bort en liknande för några år sedan. Vid besök på vårdcentralen för intyg vid körtkortsförnyelse fick de även kolla på ett märke på ryggen och fick då en remiss till Hud. Där såg man direkt att det var ett "troligt malignt melanom" så jag fick lägga mig på en brits och så tog man bort en del på 3 cm i diameter och så skulle det skickas in för provtagning. Provsvaret kom och för att vara säkra ville man ta lite mera då det även för mig låg det i de yttre hudskikten. Så nu får jag besöka Hud en gång om året så kollar de mina märken, men det är mera min egen önskan och tar max 5 minuter.
Själv är jag inte orolig så jag har inte påverkats och det fanns även en viss förvåning hos läkaren hur jag reagerade. Det var t.o.m. så att när de tog bort den första delen lite akut så pratade sköterskan och jag om ett visst fritidsnintresse att läkeran bad oss vara lite mera koncentrerade
Men jag förstår fullt ut din oro, men på din beskrivning att det är ytligt så ska du se positivt på att det upptäcktes nu.
Själv är jag inte orolig så jag har inte påverkats och det fanns även en viss förvåning hos läkaren hur jag reagerade. Det var t.o.m. så att när de tog bort den första delen lite akut så pratade sköterskan och jag om ett visst fritidsnintresse att läkeran bad oss vara lite mera koncentrerade
Men jag förstår fullt ut din oro, men på din beskrivning att det är ytligt så ska du se positivt på att det upptäcktes nu.
Bättre att försöka tänka positivt. Framförallt, låt inte rädslan för cancer döda dig, hur svårt det än är. Du måste försöka, dessutom är jag av den åsikten att det är större chans att man klarar det mesta så länge man inte deppar ihop. Du måste nu gräva fram lite jävlar anamma! Nu behöver du det!
Sen kom ihåg, du är inte cancer. Du har cancer.
Så ryck upp dig! Du kommer att gå vinnande ur detta!
(som tur är har jag ingen egen erfarenhet av cancer. Jag vet att det är lätt att säga ryck upp dig men svårt att göra)
Sen kom ihåg, du är inte cancer. Du har cancer.
Så ryck upp dig! Du kommer att gå vinnande ur detta!
(som tur är har jag ingen egen erfarenhet av cancer. Jag vet att det är lätt att säga ryck upp dig men svårt att göra)
Spelar nog ingen roll om du får en dödlig cancer diagnos,har sett det på nära håll.B Byggdjuret skrev:
Men som andra skriver Neta58 var det väl ändå bra att det upptäcktes nu och inte längre fram så du har mkt bättre chanser till att komma över detta . Nu får vi hoppas på ett positivt besked längre fram. Cyberkramar till dej
Den åsikten delar jag inte och utifrån samma erfarenhet som dig då begreppet cancer har så otroligt många former och tidsrymder. Att våga leva och fortsätta att njuta av varje dag påverkar dig både fysiskt och psykiskt positivt. Sedan har jag full förståelse för att vi som människor har olika läggning och kraft att hantera de här svåra situationerna, men även hur anhöriga och vänner hanterar situationen.galento skrev:
Min mamma dog av malignt melanom när jag var 28. På den den tiden fanns det inga specifika läkemedel mot just den typen av hudcancer utan hon fick ingå i en experimentell immunstimulerande behandling (interferon/interleukiner) som trots allt höll henne vid liv i nästan fem år.
Det största problemet för henne själv och omgivningen var att hon från dag ett tog det som en dödsdom och slutade leva normalt, var i princip omöjligt att umgås med henne på ett vettigt sätt under tiden efter sjukdomsbeskedet. Då var hon ändå helt utan symptom i två år, innan det vaknade igen.
Idag finns det riktade behandlingar som är mycket, mycket bättre än då och möjligheten till permament bot många gånger större, speciellt om det är ett ytligt melanom.
Mitt bästa råd både för dig själv och för familjen är att du gör ditt yttersta för att leva ett så normalt liv som möjligt och inte låter en sjukdom förändra vem du är.
Det största problemet för henne själv och omgivningen var att hon från dag ett tog det som en dödsdom och slutade leva normalt, var i princip omöjligt att umgås med henne på ett vettigt sätt under tiden efter sjukdomsbeskedet. Då var hon ändå helt utan symptom i två år, innan det vaknade igen.
Idag finns det riktade behandlingar som är mycket, mycket bättre än då och möjligheten till permament bot många gånger större, speciellt om det är ett ytligt melanom.
Mitt bästa råd både för dig själv och för familjen är att du gör ditt yttersta för att leva ett så normalt liv som möjligt och inte låter en sjukdom förändra vem du är.
Jo cancer finns ju många former och den drabbades ålder/fysik spelar ju säkert också roll. Men om cancer läkarna ger besked att de ingenting kan göra,ger en ungefärlig tid kvar att leva och metastaser sprider sig i organen tror jag inte den mest positiva människa orkar övervinna sjukdomen.A AndersS skrev:
Efter att ha sett hur cancer kan påverka och fullständigt bryta ned en människa med både livsglädje och bra fysik så har jag ändrat mej vad gäller s.k "dödshjälp" och tycker detta vore en befrielse för den sjuke att få somna in
på ett stilla och värdigt sätt istället för motsatsen som är en fruktansvärd upplevelse att uppleva för anhöriga och även att den sjuke själv ber om hjälp att få dö och ingenting kan göras i laglig mening.
Men man får i alla fall välja själv om man vill avsluta medicinerna för att livet ska avslutas "snabbare" .
Många svåra frågor , man får vara tacksam så länge hälsan är någorlunda.