När svensk rättvisa inte löser problem så händer detta....
Mitt förslag är att försöka söka kontakt med den människa som bor i huset...Hitta en lösning för denna Ersättningsbostad? ... köpa fastigheten...
Personen som kämpar sig kvar kanske inte har något alternativ och syskonen verkar ju bara intresserade av pengar?
Mitt förslag är att försöka söka kontakt med den människa som bor i huset...Hitta en lösning för denna Ersättningsbostad? ... köpa fastigheten...
Personen som kämpar sig kvar kanske inte har något alternativ och syskonen verkar ju bara intresserade av pengar?
Lite konspiratorisk tanke men kanske inte helt upp i det blå heller....thomasx skrev:
Om personen som bor i huset är lite driven och medvetet gör det svårt eller ointressant för någon annan att köpa huset så kan ju denne själv lägga ett lågt bud och på så sätt "blåsa" sina släktingar och bli ensam ägare till huset...
har inte läst tråden, men varit med vid ett liknande förfarande. Det man skulle se upp med där var att pantbreven fortfarande stog på huset.
De löstes inte vid försäljningen, därmed så köper du i praktiken förra ägarens lån. Farligt.....
De löstes inte vid försäljningen, därmed så köper du i praktiken förra ägarens lån. Farligt.....
Har varit med om en liknande situation. En oerhört lång, flera år, lång process. Inget att rekommendera, tär på både tid, pengar och energi.
I vårt fall slutade det med att polis och läkare var på plats, snickare bröt upp dörren (polisen bryter inte upp dörrar i dessa fall), läkare bedömde att mannen/delägare i dödsboet behövde psykiatrisk vård. Slutet blev gott, efter ett knappt års vård bor mannen i egen servicelägenhet, varmt och gott, tillsyn varje dag och middag i restaurangen. Stor skillnad mot rivningshuset där varken el, vatten eller avlopp fanns.
I vårt fall slutade det med att polis och läkare var på plats, snickare bröt upp dörren (polisen bryter inte upp dörrar i dessa fall), läkare bedömde att mannen/delägare i dödsboet behövde psykiatrisk vård. Slutet blev gott, efter ett knappt års vård bor mannen i egen servicelägenhet, varmt och gott, tillsyn varje dag och middag i restaurangen. Stor skillnad mot rivningshuset där varken el, vatten eller avlopp fanns.
Jag skulle kollat med kommunen om vad deras åsikt är om att få bygglov för ett till hus på tomten. Om allt annat fallerar så går det alltid att bygga nytt samtidigt som det bråkas om den befintliga byggnaden.
Fast då måste priset ligga inte så mycket högre än enbart tomtens värde.
Fast då måste priset ligga inte så mycket högre än enbart tomtens värde.
besittiningsrätt finns i princip inte om det gäller en privatvilla. Besittningsskyddet bryts om ägaren ex. vill riva och bygga ett nytt hus åt sig själv. Eller om ägaren vill sälja.
Men om man köper ett hus med en hyresgäst/ockupant så bör man vara medveten om att det kan ta lång tid att få ut hyresgästen. De fall jag har hört talas om har det gått på 3 - 6 månader, men jag är övertygad att om hyresgästen är lite proffsig på att fördröja en process så går det rätt lätt att dra ut på det i ett till två år.
Men om man köper ett hus med en hyresgäst/ockupant så bör man vara medveten om att det kan ta lång tid att få ut hyresgästen. De fall jag har hört talas om har det gått på 3 - 6 månader, men jag är övertygad att om hyresgästen är lite proffsig på att fördröja en process så går det rätt lätt att dra ut på det i ett till två år.
Och det gäller då alltså en privat villa som sålts efter domstolsbeslut, där hyresgästen är en av delägarna, som du menar rätt lätt kan dras ut till två år?hempularen skrev:
Domstolsbeslut brukar räcka rätt långt för fogden när det kommer till handräckning. Vilka metoder är det som du menar att hyresgästen kan ta till för att förhala det hela i två år? Även om motparten är en advokatfirma? Eller kanske snarare - Även om motparten är en privatperson? Det skulle ju gå enklare då, jag saknar ditt resonemang till det.
Redigerat:
OM det är en delägare som bor i huset, så tror jag att det är lättare att få ut vederbörande. Men om det är dödsboet som säljer (gissning från mig), så är inte den som bor i huset delägare oavsett om han är arvinge.
Alla beslut kan överklagas, och är man lite duktig på hur, så kan man alltid överklaga på sista dagen, och samtidigt begära anstånd med att komma in med kompletterande handlingar. Sedan blirdet i de flesta beslutsprocesser yttranden som man har rätt att besvara, då begär man anstånd med att besvara. En expertmetod är att begära anstånd utan att motivera varför man skall ha anstånd. Då kan räten inte ta ställning till om du har giltiga skäl till anstånd, och ger dig då anstånd med att motivera varför du skall ha anstånd i den ursprungliga frågan. Och sedna upprepas beteendet i de olika öveerklagande instanserna.
Vid varje överklagande kan man dessutom bifoga en lagom förvirrad berättelse, där man ex. påstår att boutredningsmannen (om det nu är i den rollen advokaten jobbar) gjort ett fel, gärna olagligt sådant. Då kommer nämligen den högre instansen att återremittera ärendet till den lägre instansen för utredning av denna bifråga, vilket i sig blir ett mål med anstånd med bevisinsamling, som kan överklagas osv.
Jag har varit med om det.
Sedan skall det i minst ett skede av ett sådant här mål till en delgivning, folk som vet hur man håller sig undan delgivning har inga problem att undvika att bli delgivna i flera år. Det inkluderar då att spärra myndighetens möjlighet att "spika". En delgivningsman kan efter ett viss antal misslyckade försök helt enkelt lägga handlingen i brevlådan hos den som skall delges, och han anses vara delgiven typ 2 veckor senare, kallas "spikning", förr spikades handlingen upp på dörren, därav namnet. MEN bara om det inte finns någon annan möjlighet.
Ett proffs på området ringer därför till polisens delgivnings avdelning med lagom mellanrum och uppger sig vara villig att bli delgiven, "men just nu är jag i Örebro", då överförs ärendet till Örebro, som efter ett givet antal misslyckanden återför ärendet, där måste då polisen upprepa försöken, och just när de skall spika så får de ett samtal om att vederbörande nu finns i Malmö, som övertar delgivningen, och efter ett par månader återförs ärendet osv.
Jag var med om ett sådant proffs för en massa år sedan. Polisen lyckades till slut delge personen, med lite tvivelaktiga metoder, det råkade vara så att just när de försökt delge honom och var på väg att köra därifrån, så fick SOS alarm in ett anonymt samtal om pågående inbrott i hans lägenhet. Delgivningsmännen som är poliser, svarade på larmet, eftersom de ju var på adressen (det råkade finnas en telefonkiosk halvvägs mellan lägenheten och där polisbilen var parkerad). De tog då kontakt med personens advokat och meddelade att det pågick inbrott i lägenheten, och när personen kom för att kolla så delgav de honom. Den delgivningen tog 1,5 år. jag var lite imponerad över "sammanträffandet". Poliserna beskrev att vederbörande hade blivit ett prioriterat fall eftersom högen med delgivningar till honom inte längre fick plats i deras bokhylla.
Alla beslut kan överklagas, och är man lite duktig på hur, så kan man alltid överklaga på sista dagen, och samtidigt begära anstånd med att komma in med kompletterande handlingar. Sedan blirdet i de flesta beslutsprocesser yttranden som man har rätt att besvara, då begär man anstånd med att besvara. En expertmetod är att begära anstånd utan att motivera varför man skall ha anstånd. Då kan räten inte ta ställning till om du har giltiga skäl till anstånd, och ger dig då anstånd med att motivera varför du skall ha anstånd i den ursprungliga frågan. Och sedna upprepas beteendet i de olika öveerklagande instanserna.
Vid varje överklagande kan man dessutom bifoga en lagom förvirrad berättelse, där man ex. påstår att boutredningsmannen (om det nu är i den rollen advokaten jobbar) gjort ett fel, gärna olagligt sådant. Då kommer nämligen den högre instansen att återremittera ärendet till den lägre instansen för utredning av denna bifråga, vilket i sig blir ett mål med anstånd med bevisinsamling, som kan överklagas osv.
Jag har varit med om det.
Sedan skall det i minst ett skede av ett sådant här mål till en delgivning, folk som vet hur man håller sig undan delgivning har inga problem att undvika att bli delgivna i flera år. Det inkluderar då att spärra myndighetens möjlighet att "spika". En delgivningsman kan efter ett viss antal misslyckade försök helt enkelt lägga handlingen i brevlådan hos den som skall delges, och han anses vara delgiven typ 2 veckor senare, kallas "spikning", förr spikades handlingen upp på dörren, därav namnet. MEN bara om det inte finns någon annan möjlighet.
Ett proffs på området ringer därför till polisens delgivnings avdelning med lagom mellanrum och uppger sig vara villig att bli delgiven, "men just nu är jag i Örebro", då överförs ärendet till Örebro, som efter ett givet antal misslyckanden återför ärendet, där måste då polisen upprepa försöken, och just när de skall spika så får de ett samtal om att vederbörande nu finns i Malmö, som övertar delgivningen, och efter ett par månader återförs ärendet osv.
Jag var med om ett sådant proffs för en massa år sedan. Polisen lyckades till slut delge personen, med lite tvivelaktiga metoder, det råkade vara så att just när de försökt delge honom och var på väg att köra därifrån, så fick SOS alarm in ett anonymt samtal om pågående inbrott i hans lägenhet. Delgivningsmännen som är poliser, svarade på larmet, eftersom de ju var på adressen (det råkade finnas en telefonkiosk halvvägs mellan lägenheten och där polisbilen var parkerad). De tog då kontakt med personens advokat och meddelade att det pågick inbrott i lägenheten, och när personen kom för att kolla så delgav de honom. Den delgivningen tog 1,5 år. jag var lite imponerad över "sammanträffandet". Poliserna beskrev att vederbörande hade blivit ett prioriterat fall eftersom högen med delgivningar till honom inte längre fick plats i deras bokhylla.
Att försäljning pågår betyder inte att det inte går att stoppa.
Jag har personligen erfarenhet av att låta en boutredningsman sälja. En arvinge hade egentligen ingen avvikande uppfattning. Men bara tvärvägrar att skriva på någonting överhuvudtaget. Och har även grundinställningen att jag och andra arvingar skall ha stulit stora värden ur dödsboet. Dock helt utan ngn. motivering eller beskrivning av vad som skulle vara stulet, eller när eller hur, eller om tillgångarna ifråga överhuvudtaget existerat (de har inte existerat).
Efter begäran till tingsrätten utsågs en boutredningsman, en sådan tar då som sagt full kontroll över förvaltningen. Och säljer de tillgångar som han anser bör säljas. Just fast egendom får han dock inte sälja utan samtliga dödsbodelägares tillstånd, lyckas han då inte få ett sådant tillstånd så måste han begära att tingsrätten godkänner försäljningen. Det tillståndet kan då inte ges förrän det finns ett undertecknat köpekontrakt (köpesumman ingår i bedömningen). I vårt fall var det inte auktion, utan en "vanlig" försäljning via mäklare, men med en klausul om att avtalet måste godkännas av rätten.
Och så kan överklagandecirkusen börja, ungefär som jag beskrev här ovan, det blev ca. 16 domstolsprocesser, en ända upp till HD (prövningstillstånd nekades redan i hovrätten)... Boutredningsmannen kunde slutligen göra ett arvskifte efter 5 års arbete. Jag var förvånad över hur snabba domstolarna trots allt var. Ex. så tog det bara 5 veckor för HD att neka prövningstillstånd, trots anstånd med motivering om varför de skulle bevilja anstånd... Jag trodde att det skulle ta flera år innan de överhuvudtaget tittade på ärendet. Alla processerna var dock inte relaterade till själva försäljningen, när jag tänker efter så var det nog bara 5 som avverkades innan avtalet vann laga kraft.
Ett annat effektivt sätt att fördröja är att byta advokat med jämna mellanrum, varje advokat måste ju få tid på sig att läsa in sig...
Jag har personligen erfarenhet av att låta en boutredningsman sälja. En arvinge hade egentligen ingen avvikande uppfattning. Men bara tvärvägrar att skriva på någonting överhuvudtaget. Och har även grundinställningen att jag och andra arvingar skall ha stulit stora värden ur dödsboet. Dock helt utan ngn. motivering eller beskrivning av vad som skulle vara stulet, eller när eller hur, eller om tillgångarna ifråga överhuvudtaget existerat (de har inte existerat).
Efter begäran till tingsrätten utsågs en boutredningsman, en sådan tar då som sagt full kontroll över förvaltningen. Och säljer de tillgångar som han anser bör säljas. Just fast egendom får han dock inte sälja utan samtliga dödsbodelägares tillstånd, lyckas han då inte få ett sådant tillstånd så måste han begära att tingsrätten godkänner försäljningen. Det tillståndet kan då inte ges förrän det finns ett undertecknat köpekontrakt (köpesumman ingår i bedömningen). I vårt fall var det inte auktion, utan en "vanlig" försäljning via mäklare, men med en klausul om att avtalet måste godkännas av rätten.
Och så kan överklagandecirkusen börja, ungefär som jag beskrev här ovan, det blev ca. 16 domstolsprocesser, en ända upp till HD (prövningstillstånd nekades redan i hovrätten)... Boutredningsmannen kunde slutligen göra ett arvskifte efter 5 års arbete. Jag var förvånad över hur snabba domstolarna trots allt var. Ex. så tog det bara 5 veckor för HD att neka prövningstillstånd, trots anstånd med motivering om varför de skulle bevilja anstånd... Jag trodde att det skulle ta flera år innan de överhuvudtaget tittade på ärendet. Alla processerna var dock inte relaterade till själva försäljningen, när jag tänker efter så var det nog bara 5 som avverkades innan avtalet vann laga kraft.
Ett annat effektivt sätt att fördröja är att byta advokat med jämna mellanrum, varje advokat måste ju få tid på sig att läsa in sig...