Det här absolut en lösning, men det är isf något jag vill lösa innan en osannolik skilsmässa. Att min fru löser halva lånet nu och resten skrivs över på endast mig har jag föreslagit. Min poäng är bara att jag hellre har en skuld till en extern aktör än till min fru, som i värsta fall vid en skilsmässa är min fiende.oceanis skrev:
För TS del handlar det om huruvida sambon är villig att stå i skuld till honom. Jag är det inte i motsvarande situation. Är hon det handlar det bara om att formulera skuldbrevet.
Om det blir en framtvingad bodelning så har man väl egentligen inte så mycket att säga till om. Antingen tilldelas den ena parten huset av någon anledning, eller säljs huset, och bägge parter har möjlighet att köpa det om de vill. Jag är inte insatt i dessa regler, men har fått intrycket att det är ungefär så det går till. Oavsett vad som händer med huset, så finns inga lån på huset, och det kan ju vara fördelaktigt i en separation. Det sannolika är väl att huset behålls av den som har medlen att behålla huset, givet att det är bara den ena av de två. Och att den andre ändå inte vill/kan behålla huset på egen hand. Annars finns sannolikt inte heller det inbördes skuldförhållandet mellan de två.D09 skrev:
Vad gäller arvet så kan det räknas som enskild egendom under vissa förutsättningar, och det som pengarna i arvet används kan också räknas som enskild egendom under vissa förutsättningar. Så det är egentligen ingenting konstigt med just den delen.
Fast vid en skilsmässa kommer den skulden att regleras vid bodelningen genom fördelning/försäljning av huset.bakterie skrev:
Det spelar ju ingen större roll om du har skulden till banken eller din fru, ni har huset gemensamt oavsett och det måste regleras, lånet ingår i regleringen och löses i samband med den, så du kommer inte att ha någon skuld till din ex-fru, snarare tvärtom. Hon är väl sannolikt den som övertar huset, och står i så fall med en skuld till dig för att köpa ut dig ur huset, det görs genom kvittning av skulden + överskjutande belopp som hon blir skydlig dig. I det fall att du tar över huset, så behöver ju du köpa ut henne, vilket då lär ske via ett banklån. Hur du än vrider och vänder på det kommer du inte att ha någon skuld till din exfru.
I slutändan, nej, men kan jag hålla skulden utanför bodelningen så gör jag hellre det. Den kommer vara jobig nog ändå.thomasx skrev:
För TS del skulle jag fundera på andra sätt att låta pengarna komma hela familjen till gagn, utan att du riskerar förlora dem. Köp en sommarstuga eller fjällstuga. Köp en annan fastighet och bli hyresvärd. Skänk dem till barnen. Köp lite skog. Att slutbetala ett lån skulle jag bara överväga om jag hade problem med räntan.
Under förutsättning att min likviditet inte blir för låg skulle jag omgående slutbetala lånet om jag inte har alternativa placeringar med bättre avkastning än räntekostnaden. Enkel matematik i min värld.bakterie skrev:
Lite för enkel matematik kanske. Du borde ta hänsyn till risken i din placering med. Lite bättre avkastning men stor risk är kanske inte det bästa alternativ. Generellt kan man säga att det är farligt att låna pengar för att investera i aktier (i alla fall om man personligen tar risken). Att inte avbetala lånet för att få bättre avkastning någon annanstans är lite samma sakAlfredo skrev:
lös lånen och sen upprätta ett skuldebrev på 50%, på så vis är sambon också med och delar på vinsten / förlusten vid eventuell försäljning är väl ett ok sätt.
Jag personligen hade behållit lånen pga räntan är så pass låg numera, och hade istället lagt dom 2,2 miljonerna på indexfonder, guld samt stabila aktier och fått en avkastning som vida överstiger räntekostnaden " oftast "
Tycker dock alltid att man skall se till så att vid en eventuell separation att det blir enkelt att dela på mitt och ditt utan tjafs. Har man problem med det så är det antagligen en " golddigger " man råkat ut för.
Jag personligen hade behållit lånen pga räntan är så pass låg numera, och hade istället lagt dom 2,2 miljonerna på indexfonder, guld samt stabila aktier och fått en avkastning som vida överstiger räntekostnaden " oftast "
Tycker dock alltid att man skall se till så att vid en eventuell separation att det blir enkelt att dela på mitt och ditt utan tjafs. Har man problem med det så är det antagligen en " golddigger " man råkat ut för.
Spännande synpunkter från alla! Jag tycker det är intressant att det finns personer som tycker diametralt olika om detta. Vissa är ok med att amortera till sin sambo, andra är helt emot det och tycker att räntekostnaden är en nödvändig kostnad för att bibehålla jämlikheten i förhållandet. Jag undrar om detta tänk hade bestått om vi levde i tider med högre ränta. Det är iallafall inte så överraskande. Vi är alla olika. Även min sambo och det får vara hon som har det slutliga ordet i denna fråga.
Rätt många har skrivit att jag borde investera pengarna i andra alternativ som kan ge bättre avkastning än det vi sparar in på låneräntan. Jag håller med. Långsiktigt, 5-30 år, är det inte alls svårt att få en bättre avkastning genom att välja t. ex. en bred indexfond. Det tar dock inte hänsyn till vissa saker.
Arvet täcker lånet och lite därtill. Jag har redan investerat en betydande summa i breda indexfonder. Att investera resterande pengar i samma investeringsalternativ är inte så klokt om man vill diversifiera tillgångarna. Dessutom är det inte säker att låneräntan är kvar på samma nivå för alltid. Då krymper skillnaden på den avkastning jag kan få från annat håll - om man tänker långsiktigt.
Slutligen finns det andra faktorer som gör det viktigt för mig att lösa lånet. Bl. a. tillkommer känslan av att vara helt skuldfri, jag diversifierar tillgångarna, och jag hjälper min sambo.
Rätt många har skrivit att jag borde investera pengarna i andra alternativ som kan ge bättre avkastning än det vi sparar in på låneräntan. Jag håller med. Långsiktigt, 5-30 år, är det inte alls svårt att få en bättre avkastning genom att välja t. ex. en bred indexfond. Det tar dock inte hänsyn till vissa saker.
Arvet täcker lånet och lite därtill. Jag har redan investerat en betydande summa i breda indexfonder. Att investera resterande pengar i samma investeringsalternativ är inte så klokt om man vill diversifiera tillgångarna. Dessutom är det inte säker att låneräntan är kvar på samma nivå för alltid. Då krymper skillnaden på den avkastning jag kan få från annat håll - om man tänker långsiktigt.
Slutligen finns det andra faktorer som gör det viktigt för mig att lösa lånet. Bl. a. tillkommer känslan av att vara helt skuldfri, jag diversifierar tillgångarna, och jag hjälper min sambo.
Nu när jag sitter vid ett någorlunda vettigt tangentbord ska jag utveckla en synvinkel på det här som jag inte tycker kommit fram riktigt i tråden även om flera inlägg berört det till viss del.
De rent rationellt ekonomiska och juridiska bitarna har redogjorts för tillräckligt i denna tråd, och där finns det väl inte så mycket att tillägga. Nu är det dock så att människan inte alltid är en rationell varelse, vilket t.ex. bevittnas av Daniel Kahnemans nobelpris i ekonomi 2002.
I det nedanstående kommer jag spetsa till det en hel del, men häng med ändå.
Du litar inte på att du och din sambo kommer vara tillsammans för alltid. Gott så, och du har nog både statistiken, och det faktum att man aldrig kan vara 100% säker på framtiden, på din sida. Du kanske bara är 99.99% säker, eller 80%, eller vad det nu må vara, men låt oss säga 99.99%.
Nu har du pengar som du inte vill förlora om din 0.01 procentiga misstro skulle förverkligas. Gott så, och säkert förnuftigt.
För att inte riskera förlora några pengar vill du följdaktligen manifestera denna misstro i ett dokument, kallat skuldebrev. Beroende hur detta formuleras kommer din sambo dessutom att få månatliga påminnelser om din misstro på ert förhållande, i form av amorteringar.
Beroende på hur din sambo är som person kommer det här att vara helt oproblematiskt, eller mer eller mindre jobbigt på olika sätt. Kanske vet hon inte själv i förväg. I slutändan kommer din sambo behöva väga de känslomässiga nackdelar det kan innebära för henne, mot de ekonomiska fördelar en skuld till dig skulle föra med sig. Och så får ni hoppas att hon vet tillräckligt mycket om sig själv för att på goda grunder kunna fatta detta beslut.
Det är bra att du vill bli skuldfri och samtidigt hjälpa din sambo, men glöm inte att det är DU som blir skuldfri, inte NI. Det finns ett potentiellt känslomässigt pris hon kommer få betala för att du ska bli skuldfri, så det är inte bara du som hjälper henne. Hon hjälper dig också.
(Dessutom är ni sannolikt solidariskt skyldiga till lånet i nuläget. Att splitta lånet 50/50 på något sätt kan sätta henne i en sämre position ur olika aspekter, iaf om det är stor skillnad i intäkter och tillgångar mellan er. Se Hemmakattens inlägg i början av tråden.)
Själv har jag kommit till slutsatsen att jag inte vill stå i skuld till min fru, och agerar därefter. Är känslan av att vara skuldfri så viktig för henne, så hjälper jag henne genom att ta ett externt lån på det vi kommer överens om är min del, istället. I mitt fall är jag säker på att jag inte kommer förlora nämnvärt ekonomiskt på det, men andra har såklart andra förutsättningar.
Det finns dock andra saker att göra med pengarna som fortfarande gör dem till dina, och som inte är associerade med de problem jag beskrivit. I alla fall inte för mig. De ger dig dock inte känslan av att vara skuldfri. Kanske kan du byta önskan om den känslan mot känslan av att enkelt och snabbt kunna bli skuldfri om det skulle behövas?
Jag skrev några förslag i ett annat inlägg, men jag upprepar mig för tydligen tycker jag inte att jag skrivit långt nog än.
Köp en sommarstuga eller fjällstuga. Köp en fastighet du kan hyra ut. Köp lite skog. Eller var tråkig och köp fonder, aktier, eller kapitalförsäkring. Det finns massor med saker du kan göra som inte inbegriper en potentiell känslomässig kostnad för din sambo.
Tack för din uppmärksamhet.
De rent rationellt ekonomiska och juridiska bitarna har redogjorts för tillräckligt i denna tråd, och där finns det väl inte så mycket att tillägga. Nu är det dock så att människan inte alltid är en rationell varelse, vilket t.ex. bevittnas av Daniel Kahnemans nobelpris i ekonomi 2002.
I det nedanstående kommer jag spetsa till det en hel del, men häng med ändå.
Du litar inte på att du och din sambo kommer vara tillsammans för alltid. Gott så, och du har nog både statistiken, och det faktum att man aldrig kan vara 100% säker på framtiden, på din sida. Du kanske bara är 99.99% säker, eller 80%, eller vad det nu må vara, men låt oss säga 99.99%.
Nu har du pengar som du inte vill förlora om din 0.01 procentiga misstro skulle förverkligas. Gott så, och säkert förnuftigt.
För att inte riskera förlora några pengar vill du följdaktligen manifestera denna misstro i ett dokument, kallat skuldebrev. Beroende hur detta formuleras kommer din sambo dessutom att få månatliga påminnelser om din misstro på ert förhållande, i form av amorteringar.
Beroende på hur din sambo är som person kommer det här att vara helt oproblematiskt, eller mer eller mindre jobbigt på olika sätt. Kanske vet hon inte själv i förväg. I slutändan kommer din sambo behöva väga de känslomässiga nackdelar det kan innebära för henne, mot de ekonomiska fördelar en skuld till dig skulle föra med sig. Och så får ni hoppas att hon vet tillräckligt mycket om sig själv för att på goda grunder kunna fatta detta beslut.
Det är bra att du vill bli skuldfri och samtidigt hjälpa din sambo, men glöm inte att det är DU som blir skuldfri, inte NI. Det finns ett potentiellt känslomässigt pris hon kommer få betala för att du ska bli skuldfri, så det är inte bara du som hjälper henne. Hon hjälper dig också.
(Dessutom är ni sannolikt solidariskt skyldiga till lånet i nuläget. Att splitta lånet 50/50 på något sätt kan sätta henne i en sämre position ur olika aspekter, iaf om det är stor skillnad i intäkter och tillgångar mellan er. Se Hemmakattens inlägg i början av tråden.)
Själv har jag kommit till slutsatsen att jag inte vill stå i skuld till min fru, och agerar därefter. Är känslan av att vara skuldfri så viktig för henne, så hjälper jag henne genom att ta ett externt lån på det vi kommer överens om är min del, istället. I mitt fall är jag säker på att jag inte kommer förlora nämnvärt ekonomiskt på det, men andra har såklart andra förutsättningar.
Det finns dock andra saker att göra med pengarna som fortfarande gör dem till dina, och som inte är associerade med de problem jag beskrivit. I alla fall inte för mig. De ger dig dock inte känslan av att vara skuldfri. Kanske kan du byta önskan om den känslan mot känslan av att enkelt och snabbt kunna bli skuldfri om det skulle behövas?
Jag skrev några förslag i ett annat inlägg, men jag upprepar mig för tydligen tycker jag inte att jag skrivit långt nog än.
Köp en sommarstuga eller fjällstuga. Köp en fastighet du kan hyra ut. Köp lite skog. Eller var tråkig och köp fonder, aktier, eller kapitalförsäkring. Det finns massor med saker du kan göra som inte inbegriper en potentiell känslomässig kostnad för din sambo.
Tack för din uppmärksamhet.
Nu är jag inte riktigt i samma sits som dig, då jag är gift och har barn. I början av vårat förhållande körde vi med separata bankkort, gemensamt konto där räkningar procentuellt betalades av respektives inkomster. Men sakta men säkert efter ett antal år kände vi båda att den uppdelningen kändes onaturlig i ett förhållande där man delar allt annat. Det finns såklart olika typer av förhållanden, från de där man verkligen lever "tillsammans" till de där man har sina egna konton, och gärna ett hemligt konto där man smusslar undan lite ytterligare pengar genom t.ex. att arbetsgivaren drar lite mer skatt än vad som behövs osv.
Nu gör vi helt enkelt så att vi har ett konto för räkningar, och ett sparkonto på avanza som jag förvaltar i samråd med frugan. Sen har vi ett gemensamt kort som vi båda handlar från. Vill någon köpa något dyrt eller så, ja då sätter vi oss ner och diskuterar igenom det hela, för det är *vår* framtid och *våra* pengar, inte ditt och mitt. Jag tjänar två gånger så mycket som frun och det hade känts konstigt om jag hade levt loppan med dessa pengar medans frun sitter hemma och petar i nudlarna och på sin höjd har råd med en resa till söderköping medans jag kan åka till bahamas två gånger om året. Det hade inte fungerat rent praktiskt helt enkelt. Nu senast fick jag kvarskatt på 8000 kr medans hon fick återbäring 6000 kr. Det löste vi som så att vi kvittade de båda och tog 2000 kr från sparpengarna till resten. Det var aldrig tal om att hon skulle unna sig massa lyx för sin återbäring.
Om liknande scenario med större arv (säg 300000) från någon släkting hade inträffat hos oss (ingen risk då bådas släkter är fattiga som kyrkråttor) hade dessa pengar antagligen gått direkt in på "tidigpensions-kontot" (utdelningsportfölj), med kanske 20000 till årets resekonto och 40000 kr till barnsparandet).
Mitt tips är att då och då i ett förhållande ta en funderare på om det inte hade varit bättre att närma er varandra mer och mer gällande det ekonomiska. Visst, om skiljsmässan skulle inträffa någon gång kanske det hade varit enklare med en massa avtal och papper, men förmodligen skulle det vara väldigt mycket mer gnissel på vägen.
Bara mina två cent... förhållanden är en komplex fråga redan innan man blandar in ekonomin. Den mest friktionsfria vägen är ju att var och en kör sitt helt egna race, men då kanske man ska fundera på varför man bor ihop under samma tak egentligen?
/S
Nu gör vi helt enkelt så att vi har ett konto för räkningar, och ett sparkonto på avanza som jag förvaltar i samråd med frugan. Sen har vi ett gemensamt kort som vi båda handlar från. Vill någon köpa något dyrt eller så, ja då sätter vi oss ner och diskuterar igenom det hela, för det är *vår* framtid och *våra* pengar, inte ditt och mitt. Jag tjänar två gånger så mycket som frun och det hade känts konstigt om jag hade levt loppan med dessa pengar medans frun sitter hemma och petar i nudlarna och på sin höjd har råd med en resa till söderköping medans jag kan åka till bahamas två gånger om året. Det hade inte fungerat rent praktiskt helt enkelt. Nu senast fick jag kvarskatt på 8000 kr medans hon fick återbäring 6000 kr. Det löste vi som så att vi kvittade de båda och tog 2000 kr från sparpengarna till resten. Det var aldrig tal om att hon skulle unna sig massa lyx för sin återbäring.
Om liknande scenario med större arv (säg 300000) från någon släkting hade inträffat hos oss (ingen risk då bådas släkter är fattiga som kyrkråttor) hade dessa pengar antagligen gått direkt in på "tidigpensions-kontot" (utdelningsportfölj), med kanske 20000 till årets resekonto och 40000 kr till barnsparandet).
Mitt tips är att då och då i ett förhållande ta en funderare på om det inte hade varit bättre att närma er varandra mer och mer gällande det ekonomiska. Visst, om skiljsmässan skulle inträffa någon gång kanske det hade varit enklare med en massa avtal och papper, men förmodligen skulle det vara väldigt mycket mer gnissel på vägen.
Bara mina två cent... förhållanden är en komplex fråga redan innan man blandar in ekonomin. Den mest friktionsfria vägen är ju att var och en kör sitt helt egna race, men då kanske man ska fundera på varför man bor ihop under samma tak egentligen?
/S
Jag skulle aldrig gjort som några föreslår, att lösa lånet åt din sambo genom. Skriv skuldebrev istället, din pappas arv har han jobbat ihop hela livet, är övertygad om att han ville att du skulle få hela arvet. Fast det är klart, fick du 10 millar i arv så känns det som en annan diskussion..
Cyniskt javisst, men oddsen är mkt. Låga på att ni kommer att göra slut, precis som alla andra i dagens samhälle.
Cyniskt javisst, men oddsen är mkt. Låga på att ni kommer att göra slut, precis som alla andra i dagens samhälle.
Redigerat:
