Detta är nog en definitionsfråga. En engelsk familjemedlem (som tillhör den engelska vänstern
) hävdar precis motsatt uppfattning om Sverige... vi är namligen ofattbart styrda av "överhetens regler" ... nästan helt utan personlig frihet ... och verkar inte vilja ta ansvar för våra egna liv... massmedia är både enkelspårigt och centralstyrt (de ser på svensk TV i England och tycker svenska TV-nyheter ofta är vinklade till rena skämtet) ... det vill säga vad som är basen för vad kallas frihet i andra länder... Vi enas till slut alltid om att vi har det mycket bra i Sverige, England och västvärlden (men nu lämnade jag väl ämnet ;D )
Jag är böjd att hålla med henne. Ju mer jag läser av utländska medier, ju mer ser jag de "sanningar" som (S)tatsmedia fyllt oss med i årtionden falla ihop som korthus. På något sätt tror jag att man kommer att titta tillbaka på den här tiden vi befinner oss i som enormt omvälvande, vilket är bra. Det är sådana tider som är de mest lukrativa.En engelsk familjemedlem (som tillhör den engelska vänstern
Samtidigt kan man tycka att det går på tok för långsamt.
mvh
David
Dagens bostadsområden skiljer ju sej en hel del mot de husområden Mejan räknade upp. Flertalen av de områden du nämnt styrdes av ett idéal där staden detaljkontrollerade varje bostad/fastighet så de hade rätt utseende, rätt storlek, rätt avstånd från gatan osv osv. Inte sällan höll staden i byggspaden på ett eller annat sätt.
Hur ser det ut idag då?
Om de större byggherrarna köper upp ett markområde blir oftast husen enhetliga arkitektoniskt - ja nästan stereotypa - för att byggfirman ska få rationaliseringseffekter av sitt bygge. Några ideal finns sällan - eller så döljer man sin extrema exploateringsvilja (2-300 kvm små villatomter) med ord som "Den nya trädgårdsstaden" och andra diffusa begrepp. Dessa går stadsbyggnadskontoren på stenhårt då de själva inte hinner med att bygga ut staden med några sammanhållande idéer.
Det finns ju andra områden där varje enskild fastighetsägare bygger sitt hus efter "eget huvud". Områdena är ofta gamla fritidshusområden där detaljplanen sätter de yttre ramarna (väldigt ofta är dessa ramar mycket generellt hållna). Där kan husen har olika takutformning, placering på tomten, fasadbeklädnad, färg, mm mm mm. Här kan man snacka om spretig och "rörig" bebyggelse.
Hur ser det ut idag då?
Om de större byggherrarna köper upp ett markområde blir oftast husen enhetliga arkitektoniskt - ja nästan stereotypa - för att byggfirman ska få rationaliseringseffekter av sitt bygge. Några ideal finns sällan - eller så döljer man sin extrema exploateringsvilja (2-300 kvm små villatomter) med ord som "Den nya trädgårdsstaden" och andra diffusa begrepp. Dessa går stadsbyggnadskontoren på stenhårt då de själva inte hinner med att bygga ut staden med några sammanhållande idéer.
Det finns ju andra områden där varje enskild fastighetsägare bygger sitt hus efter "eget huvud". Områdena är ofta gamla fritidshusområden där detaljplanen sätter de yttre ramarna (väldigt ofta är dessa ramar mycket generellt hållna). Där kan husen har olika takutformning, placering på tomten, fasadbeklädnad, färg, mm mm mm. Här kan man snacka om spretig och "rörig" bebyggelse.
Fasting:
Vi pratar egentligen om samma sak, fast på olika sätt. Privata markexploatörer fanns det gott om även under 1900-talets första hälft och även ännu tidigare. Extremfallen Djursholm och Saltsjöbaden till exempel. Henrik Palme, grundare av Villastaden i Stockholm, köpte in hela egendomen Djursholm och lät stycka upp och exploatera denna. Saltsjöbaden exploaterades av KA Wallenberg. För att få tillåtelse att bygga i dessa områden krävdes, förutom gott om pengar, att man höll sig till de många och hårda regler som dessa herrar satte upp. Dessa områden styrdes helt av något man skulle kunna kalla detaljplan, men som de privata exploatörena själva hade satt upp.
Stocksunds villastad kom till genom Stockby AB, bildat av en von Horn. Bolaget AB Lidingö Villastad var mycket framgångsrika med att stycka upp och sälja tomtmark på Lidingö.
Först en bit in på 1900-talet började staden att aktivt lägga sig i bostadsbyggandet. Staden förvärvade bl a egendomarna i Enskede och Bromma. Men även här medverkade privata exploatörer, AB Stockholms villastäder och AB Hem på landet.
Olofslund och Pungpinan är exempel på egnahemsbebyggelse där tomtägaren skulle bygga sitt hus själv, på stadens mark. Dock hade man bara två stugmodeller att välja på, sadeltak eller brutet tak...och där var stadplanen mycket strikt.
Älvsjö, Skälby, Tullinge och Barkarby är senare villasamhällen, exploaterade av ett privat bolag, AB Hem på landet, igen. AB Billiga Tomter byggde i Herrängen, Långsjö, Segeltorp, Bromsten m fl.
Så, dessa områden tillkom nästan alla på helt privata initiativ. Vissa planlades även av enskilda bolag. Några samhällsrådande idéer vet jag inte om det fanns så mycket av tidigare heller. Spekulationssyftet var oerhört stort bland de privata bolagen. De områden som staden styrde över var i princip kopior av engelska Garden Cities o dyl. Jag tror mer att det som uppfattas som ett samhälligt ideal i äldre bostadsområden, till stor del är en efterkonstruktion. Det tar tid för ett nytt ideal att mogna och sätta sig in i vårt medevtande, ett antal decennier minst. Innan det har skett är det inget ideal.
Sen så kan jag ju hålla med om att ett monotont villaområde, bestånde av enbart enplans, röda Älvsbyhus på 80 kvm med sadeltak, på exakt lika stora, plana, tomter inte är så roligt att vandra genom...
Vi pratar egentligen om samma sak, fast på olika sätt. Privata markexploatörer fanns det gott om även under 1900-talets första hälft och även ännu tidigare. Extremfallen Djursholm och Saltsjöbaden till exempel. Henrik Palme, grundare av Villastaden i Stockholm, köpte in hela egendomen Djursholm och lät stycka upp och exploatera denna. Saltsjöbaden exploaterades av KA Wallenberg. För att få tillåtelse att bygga i dessa områden krävdes, förutom gott om pengar, att man höll sig till de många och hårda regler som dessa herrar satte upp. Dessa områden styrdes helt av något man skulle kunna kalla detaljplan, men som de privata exploatörena själva hade satt upp.
Stocksunds villastad kom till genom Stockby AB, bildat av en von Horn. Bolaget AB Lidingö Villastad var mycket framgångsrika med att stycka upp och sälja tomtmark på Lidingö.
Först en bit in på 1900-talet började staden att aktivt lägga sig i bostadsbyggandet. Staden förvärvade bl a egendomarna i Enskede och Bromma. Men även här medverkade privata exploatörer, AB Stockholms villastäder och AB Hem på landet.
Olofslund och Pungpinan är exempel på egnahemsbebyggelse där tomtägaren skulle bygga sitt hus själv, på stadens mark. Dock hade man bara två stugmodeller att välja på, sadeltak eller brutet tak...och där var stadplanen mycket strikt.
Älvsjö, Skälby, Tullinge och Barkarby är senare villasamhällen, exploaterade av ett privat bolag, AB Hem på landet, igen. AB Billiga Tomter byggde i Herrängen, Långsjö, Segeltorp, Bromsten m fl.
Så, dessa områden tillkom nästan alla på helt privata initiativ. Vissa planlades även av enskilda bolag. Några samhällsrådande idéer vet jag inte om det fanns så mycket av tidigare heller. Spekulationssyftet var oerhört stort bland de privata bolagen. De områden som staden styrde över var i princip kopior av engelska Garden Cities o dyl. Jag tror mer att det som uppfattas som ett samhälligt ideal i äldre bostadsområden, till stor del är en efterkonstruktion. Det tar tid för ett nytt ideal att mogna och sätta sig in i vårt medevtande, ett antal decennier minst. Innan det har skett är det inget ideal.
Sen så kan jag ju hålla med om att ett monotont villaområde, bestånde av enbart enplans, röda Älvsbyhus på 80 kvm med sadeltak, på exakt lika stora, plana, tomter inte är så roligt att vandra genom...
Jag säger bara; tack gode gud för att jag flyttade till landet, här kan jag ha hästen i trädgården om jag vill och bygga och renovera utav hjärtans lust. Här klagar inga grannar på varandra utan vi bygger och rustar precis som det faller oss in. Skulle det komma någon kommunbyråkrat hit ut och klaga så är det inte säkert att någon skulle hitta honom igen. (I skogen kan ingen höra dig skrika). Nåja, skämt åsido, här skulle ingen komma på tanken att klaga utan vi får och ger inspiration till varandra istället.
