Idag begravdes en kusin 
Han bodde långt ner i Tyskland, så det var inte läge att bevista ceremonin.
Han opererades för tjocktarmscancer i oktober, men blev aldrig återställd.
Han bodde långt ner i Tyskland, så det var inte läge att bevista ceremonin.
Han opererades för tjocktarmscancer i oktober, men blev aldrig återställd.
Beklagar! Ta hand om varandra nu, ni två och den lille!AndersMalmgren skrev:
Renoverare
· Stockholm
· 18 309 inlägg
Tackar, ja det är alltid tråkigt, hon har kämpat i 15 år med sviterna av en hjärntumör så det var inte oväntad, men trist såklart :/
Här är lite läsning som kan vara läsvärd om man har sorg.
http://www.1177.se/Varmland/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Sorg/
http://www.1177.se/Varmland/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Sorg/
Medlem
· Norrbotten
· 100 inlägg
Trots mina relativt unga år så har redan samtliga farmor, farfar, mormor och morfar gått bort sedan en tid tillbaka, vissa i cancer och andra av stroke, de hade alla levt långa fulla spännande liv och även om det var sorgligt att de togs ifrån oss av en sjukdom så kunde jag ändå finna tröst i det.
I Mars i år var det 9 år sedan flickvännen gick bort i leukemi, hon blev bara 21 år gammal, hon var tio gånger bättre människa än mig och hade hela livet framför sig och jag kunde inte hitta någon tröst i att jag fortsatte leva och hon gått bort och inte fått se och uppleva allt hon ville.
Efter sin diagnos försökte hon ofta ha "om jag dör..." diskussionen och som vilken pojkvän somhelst så gjorde det för ont så ville inte höra och sa att allt blir bra, kämpa så löser vi det tillsammans, osv.
Efter hon gick bort fick jag bland de ägodelar hon ville jag skulle ha även ett brev med texten "If I die" (hon var Kanadensare) skriven på, bröt ihop när jag läste men fick den tröst jag sökte i det hon skrivit.
Så länge jag håller hennes minne vid liv är hon aldrig helt borta och att få haft privilegiet att känna henne gjorde mig till den person jag är men samtidigt har jag växt som person efter hon gick bort också och fått en helt ny syn på livet genom min hantering av hennes bortgång, det var hennes sista gåva till mig.
I Mars i år var det 9 år sedan flickvännen gick bort i leukemi, hon blev bara 21 år gammal, hon var tio gånger bättre människa än mig och hade hela livet framför sig och jag kunde inte hitta någon tröst i att jag fortsatte leva och hon gått bort och inte fått se och uppleva allt hon ville.
Efter sin diagnos försökte hon ofta ha "om jag dör..." diskussionen och som vilken pojkvän somhelst så gjorde det för ont så ville inte höra och sa att allt blir bra, kämpa så löser vi det tillsammans, osv.
Efter hon gick bort fick jag bland de ägodelar hon ville jag skulle ha även ett brev med texten "If I die" (hon var Kanadensare) skriven på, bröt ihop när jag läste men fick den tröst jag sökte i det hon skrivit.
Så länge jag håller hennes minne vid liv är hon aldrig helt borta och att få haft privilegiet att känna henne gjorde mig till den person jag är men samtidigt har jag växt som person efter hon gick bort också och fått en helt ny syn på livet genom min hantering av hennes bortgång, det var hennes sista gåva till mig.
Min mor gick bort i somras. Hon fick cancer för ca 6 år sedan och blev förklarad fri från sin cancer bara ett par månader innan hon gick bort. Dock hade kroppen tagit en del stryk både av cancern, men även av andra sjukdomar. Hon var bara 66 år gammal och hade ännu inte gått i pension. Även om jag en tid innan hade försökt förbereda mig på att hon snart skulle gå bort, så blev det ändå väldigt jobbigt när det verkligen skedde. Den första tiden gick det knappt tänka på något annat, men det är faktiskt som ordspråket säger: Att tiden läker alla sår. Saknaden är såklart fortfarande stor, och det kommer den säkert att förbli. Men det blir lättare och lättare att gå vidare i livet.
Som jag skrivit förut så har jag flera nära och kära som gått bort i cancer och jag vet att det inte är till någon tröst MEN jag vill även passa på att belysa alla dom som besegrat cancer också.
Min mor fick bröstcancer första gången på början av 90-talet och lever nu med metastaser på flera ställen i skelettet.
Säger bara det, vilken kämpe!
Min mor fick bröstcancer första gången på början av 90-talet och lever nu med metastaser på flera ställen i skelettet.
Säger bara det, vilken kämpe!
Jag lider med er alla, cancer är djävulens påfund!
Min mor gick bort hösten -13 i kronisk skelett och levercancer.
Hon fick cancer första gången -08 har jag för mig men då bröstcancer och fick då ena bröstet så gott som helt borttaget. Efter att hon blev friskförklarad (något hon tyckte var otroligt skönt) så åkte hon och pappa på MC-semester när det hade smällt till i bäckenet på henne.
Så in på sjukan igen och röntga och då hittade de att hon fått cancer på nytt. Detta hade kunnat hittats tidigare om sjukvården haft någon uppföljning efter att hon blivit friskförklarad.
Då jag studerade och bodde hemma när detta skedde så fick jag se allt close-up.
Under det året så såg jag min mor gå från en glad och social person till att bli fast i sitt egna hem då vi bodde relativt lantligt och bilen var ens enda transportkälla ut från huset i stort sett. Men tack vare sprickan i bäckenet så fick hon gå med rullator och stundtals även använda rullstol. Cellgifterna de gav henne påverkade även henne mycket, hon gick upp otroligt mycket i vikt, dels av cellgifterna men även pga en hel del tröstätande och hon tappade håret, allt detta slutade med att hon gick in i en depression och kände att hon inte ville leva längre och försökte vid flertalet tillfällen att överdosera sina tabletter bara för att få slut på eländet.
Att se henne må så dåligt gjorde att en själv gick ner sig fullständigt, studierna gick käpprätt åt skogen, motivationen fanns inte där eller något. Hela familjen hamnade i ett svart hål.
Jag älskar min mor och jag älskar att hon sista månaden i sitt liv ändå var så enveten och ville göra saker själv men inte kunde. En månad innan hon gick bort fick hon för sig att hon skulle ta tvätten, tappade lite på golvet och när hon skulle böja sig ner för att plocka upp det sa bäckenet ifrån. Detta resulterade i att hon ramlade och vred till armen och bröt denna.
Tack vare att hon hade sådana problem där hemma med att ta sig runt i huset (1.5 plans m. etage) så valde sjukvården att lägga in henne. Nu kom hon in i centrum, kunde röra sig friare och framförallt fick hon väldigt mycket besök. När kroppen väl sa stopp så var det faktiskt ingen av oss som räknade med det, hon var ju inlagd på grund av sin arm och inte pga sin sjukdom men jag tror att när hon fick komma dit och fick mer besök och allt sånt så kände hon sig nöjd och valde helt enkelt att ge upp.
Att sitta där och se hennes näst intill mekaniska andetag i slutet är och kommer förhoppningsvis förbli det värsta jag varit med om. Jag önskar ingen att behöva uppleva det för det är bland det värsta man kan utsättas för. Att veta att ens förälder kommer dö före en själv känns någonstans naturligt men inte såhär.
Min mor blev 47 år gammal och dog när jag var 23 år gammal.
Att det påverkar mitt liv kan man lugnt sagt säga. Jag har slutat ta saker för givet och gör det som känns rätt för mig i nuet.
Jag känner att sjukvården hon fick på slutet var top notch. Otroligt bra personal och fint och fräscht i en bra miljö. Att hennes vänner bemöda sig att komma till henne först när hon blev inlagd däremot visar bara deras true colours.
Idag har jag även frånsagt mig kontakten med flera av mina släktingar mest pga att jag inte anser att de är värda min uppmärksamhet då flera av dem inte ens kunde bemöda sig att en gång under ett helt år faktiskt komma att hälsa på. Samma gäller hennes vänner, de kom ytterst sällan på besök i mina ögon och har inte hört av sig en enda gång efter begravningen. Pinsamt i mina ögon och man borde skämmas.
Min mor gick bort hösten -13 i kronisk skelett och levercancer.
Hon fick cancer första gången -08 har jag för mig men då bröstcancer och fick då ena bröstet så gott som helt borttaget. Efter att hon blev friskförklarad (något hon tyckte var otroligt skönt) så åkte hon och pappa på MC-semester när det hade smällt till i bäckenet på henne.
Så in på sjukan igen och röntga och då hittade de att hon fått cancer på nytt. Detta hade kunnat hittats tidigare om sjukvården haft någon uppföljning efter att hon blivit friskförklarad.
Då jag studerade och bodde hemma när detta skedde så fick jag se allt close-up.
Under det året så såg jag min mor gå från en glad och social person till att bli fast i sitt egna hem då vi bodde relativt lantligt och bilen var ens enda transportkälla ut från huset i stort sett. Men tack vare sprickan i bäckenet så fick hon gå med rullator och stundtals även använda rullstol. Cellgifterna de gav henne påverkade även henne mycket, hon gick upp otroligt mycket i vikt, dels av cellgifterna men även pga en hel del tröstätande och hon tappade håret, allt detta slutade med att hon gick in i en depression och kände att hon inte ville leva längre och försökte vid flertalet tillfällen att överdosera sina tabletter bara för att få slut på eländet.
Att se henne må så dåligt gjorde att en själv gick ner sig fullständigt, studierna gick käpprätt åt skogen, motivationen fanns inte där eller något. Hela familjen hamnade i ett svart hål.
Jag älskar min mor och jag älskar att hon sista månaden i sitt liv ändå var så enveten och ville göra saker själv men inte kunde. En månad innan hon gick bort fick hon för sig att hon skulle ta tvätten, tappade lite på golvet och när hon skulle böja sig ner för att plocka upp det sa bäckenet ifrån. Detta resulterade i att hon ramlade och vred till armen och bröt denna.
Tack vare att hon hade sådana problem där hemma med att ta sig runt i huset (1.5 plans m. etage) så valde sjukvården att lägga in henne. Nu kom hon in i centrum, kunde röra sig friare och framförallt fick hon väldigt mycket besök. När kroppen väl sa stopp så var det faktiskt ingen av oss som räknade med det, hon var ju inlagd på grund av sin arm och inte pga sin sjukdom men jag tror att när hon fick komma dit och fick mer besök och allt sånt så kände hon sig nöjd och valde helt enkelt att ge upp.
Att sitta där och se hennes näst intill mekaniska andetag i slutet är och kommer förhoppningsvis förbli det värsta jag varit med om. Jag önskar ingen att behöva uppleva det för det är bland det värsta man kan utsättas för. Att veta att ens förälder kommer dö före en själv känns någonstans naturligt men inte såhär.
Min mor blev 47 år gammal och dog när jag var 23 år gammal.
Att det påverkar mitt liv kan man lugnt sagt säga. Jag har slutat ta saker för givet och gör det som känns rätt för mig i nuet.
Jag känner att sjukvården hon fick på slutet var top notch. Otroligt bra personal och fint och fräscht i en bra miljö. Att hennes vänner bemöda sig att komma till henne först när hon blev inlagd däremot visar bara deras true colours.
Idag har jag även frånsagt mig kontakten med flera av mina släktingar mest pga att jag inte anser att de är värda min uppmärksamhet då flera av dem inte ens kunde bemöda sig att en gång under ett helt år faktiskt komma att hälsa på. Samma gäller hennes vänner, de kom ytterst sällan på besök i mina ögon och har inte hört av sig en enda gång efter begravningen. Pinsamt i mina ögon och man borde skämmas.
Redigerat:
Tack för alla svar i tråden.Känner igen en del vad du skriver Jarlsgård.
Mamma hade en väninna sen 40 år som förlorade en son i cancern -05.
Hon var inte och besökte mamma en enda gång under denna tiden utan sa att
hon inte orkade för alla sina krämpor men att vara och handla och göra
andra ärenden gick bra.
Har man haft en så nära relation som dom hade så åker man och tar avsked.
Var och nämnde för henne att vill hon ta avsked av mor så bör hon göra detta snarast,
men ingen kom.Även om sonen gått bort 10 år tidigare
borde hon besökt mor på slutet tycker jag efter 40 års kontakt med varandra.
Håller med dej om att den sista delen av vakan var en fruktansvärd syn att sitta och titta på.
Hoppas också att jag aldrig mer behöver vara med om något sånt igen.
Mamma hade en väninna sen 40 år som förlorade en son i cancern -05.
Hon var inte och besökte mamma en enda gång under denna tiden utan sa att
hon inte orkade för alla sina krämpor men att vara och handla och göra
andra ärenden gick bra.
Har man haft en så nära relation som dom hade så åker man och tar avsked.
Var och nämnde för henne att vill hon ta avsked av mor så bör hon göra detta snarast,
men ingen kom.Även om sonen gått bort 10 år tidigare
borde hon besökt mor på slutet tycker jag efter 40 års kontakt med varandra.
Håller med dej om att den sista delen av vakan var en fruktansvärd syn att sitta och titta på.
Hoppas också att jag aldrig mer behöver vara med om något sånt igen.
Har förlorat farmor och morfar i alldeles för tidig ålder.
Själv kämpar jag för fullt och är mitt uppe i starka cellgiftsbehandlingar sen augusti.
Dock har ja enormt bra prognoser då tumören hittades väldigt tidigt och har förhoppningsvis
"bara" 6 antikroppsbehandlingar kvar innan stamcellstransplantation/högdosbehandling.
Det jag har märkt att det är tuffare för mina anhöriga än vad jag upplever det.
Sen har jag en enormt positiv livssyn och har hela tiden sett mig som frisk.
Trots jag tex vissa perioder vart isolerad pga obefintligt immunförsvar.
Sorry för ev OT.
Själv kämpar jag för fullt och är mitt uppe i starka cellgiftsbehandlingar sen augusti.
Dock har ja enormt bra prognoser då tumören hittades väldigt tidigt och har förhoppningsvis
"bara" 6 antikroppsbehandlingar kvar innan stamcellstransplantation/högdosbehandling.
Det jag har märkt att det är tuffare för mina anhöriga än vad jag upplever det.
Sen har jag en enormt positiv livssyn och har hela tiden sett mig som frisk.
Trots jag tex vissa perioder vart isolerad pga obefintligt immunförsvar.
Sorry för ev OT.
Välkommen i klubbenRilleRock skrev:
Jag opererades 1/10 2014 för cancer där nere, den vanligaste och dödligaste cancerformen.
Och har gått och tagit prover varje kvartal sedan dess. Nu blir det tydligen varje halvår några år framöver.
Verkar som att de nog fick bort all skit, men man vet ju inte, så oron fortfar att gnaga
Cancer är vår onda följeslagare, som drabbar och tyvärr dödar många.
Och cellgiftbehandlingen tar väldigt hårt på orken har jag förstått från dem, som får genomgå sådan.
Och OT eller inte, det är alltid bra att få "prata av sig".
Ibland kan det vara skönt att göra det så här lite anonymt,
i stället för att sitta öga mot öga med syskon, mostrar, barn och kusiner.
Till sist: Lycka till med behandlingen och transplantation!
Precis,det kan kännas bra att "prata av sej" lite mer anonymt.KnockOnWood skrev:
Sen kan det nog vara bra att prata med en kurator istället för
anhöriga om man känner för det,en kurator är ju ingen man
känner så det kan vara lättare att lyfta frågeställningar som man
kanske inte vill ta upp inför anhöriga.
Var själv och tog ett s.k PSA prov för en tid sen och värdet på
detta verkade ok då i alla fall,de sa att 3,0 var ett gränsvärde
då mer undersökning behövdes.
Lycka till ni båda i era behandlingar och provtagningar.
Tack för lyckönskningarna!galento skrev:
Men fortsätt du och ta prover varje eller vartannat år.
Rätt som det är sticker värdet iväg.
Mitt låg på ca 1 lång tid, men plötsligt var det 9, och då var det tydligen dags att göra något åt det.
Tack för tipset KnockOnWood,det var nåt år sen jag testade
mej.Får nog ta ett nytt prov och ta ett prov vartannat år som du
skriver.
Känner flera som har anhöriga som drabbats av prostata-
cancer men de vågar inte ta ett prov och få reda på vad det
visar.
mej.Får nog ta ett nytt prov och ta ett prov vartannat år som du
skriver.
Känner flera som har anhöriga som drabbats av prostata-
cancer men de vågar inte ta ett prov och få reda på vad det
visar.
Förlorat min mormor och två morbröder till cancer, och för några veckor sen visade det sig att sambons mamma har bröstcancer (första behandlingen idag).
Kändes nästan värst när de fnittrande valde ut löshår, men det var kanske deras sätt att hantera....skiten.
Kändes nästan värst när de fnittrande valde ut löshår, men det var kanske deras sätt att hantera....skiten.