Tycker nog att man skall undvika limning, inte för att det inte funkar, eftersom du minskar renoverbarheten. Att undvika inskjutningen är något som passar bättre ju slätare foder man har och det kan i exempel som i bilden, med helsläta foder se bra ut. Man får då leva med att ljusinsläppet skapar en illusion av en större skarv än vad det nödvändigtvis är. Detta undviks när man sätter fodret med inskjutning. Men rätt, fel eller mode i ett förhållandevis nytt hus? Ja, säg det, men följ den ordning som råder i huset så blir det bra.
Det ovan säger jag för att det vore synd om det gick sönder sköra, elegant tunt hyvlade gamla 1600-1700-talsfoder på grund av limning. De är svåra nog att ta ned ändå...
(Trots allt den delen av forumet där vi utgår från bevarande)
(Trots allt den delen av forumet där vi utgår från bevarande)
Redigerat:
Färdiga smygar har en liten avrundning, så att sätta kant i kant blir inte så bra då. Sen att sätta foder 1cm ut blir oxå svårt om man inte har 20mm tjocka smygar. Blir för lite att spika i annars.
Vi sätter inte en cm, snarare ett par mm. Men det stämmer bäst med den profil som vi har. Tror att det är profilen som traditionellt har avgjort. Har roat mig med att titta på detta och det skiftar hejvillt. Det är sällan kant i kant, men i mina föräldrars hur från 1926 sitter de enklare (jättefina) dörrfoder som är kvar kant i kant. De mer arbetade har däremot större avstånd.
Jag tycker själv att det kan se lite illa ut med kant-i-kant passning, dels rent estetiskt, men även p.g.a att smygen inte alltid är 100% rak. Ibland är inte heller foderlisten helt rak heller... detta spelar mindre roll med ett, förhållandevis, smalt 54mm foder. Det går ju tvinga till att följa smygen. Men lite värre med ett 120mm foder. :-/