Medlem
· Västernorrland
· 90 inlägg
Jag har tämligen god koll prismässigt på dom områden jag är intresserad av så när vissa objekt ligger kvar blir jag inte förvånad eftersom deras område/skick/storlek inte motiverar det priset. Det jag var ute efter var att jag hört från flera mäklare att marknaden (=köparna) är försiktiga just nu och därför är det inte lika många som kommer på visningarna och priset trissas sällan upp. Däremot prutas det ner titt som tätt. Har ni andra som är insatta antingen genom jobbet eller genom att ni ska sälja/köpa hus fått samma intryck?
för 3,4mkr finns det ett parhus till salu som är omnämnd i forumets Coola hus till salu tråd. Den borde man kunna få under 4 mkr
http://www.byggahus.se/forum/arkite...esign/new-post-74831-coola-hus-till-salu.html
http://www.byggahus.se/forum/arkite...esign/new-post-74831-coola-hus-till-salu.html
Jag har en känsla av att det är en "normalmarknad" nu. Det är inte samma hets som för 5 år sedan, och så länge priset är rätt säljs objekten inom en rimlig tid.
Bra att du är uppmärksamNyfniken skrev:
Poängen är att för 4 milj i Stockholms län så får man nog räkna med att det blir en bra bit ut om det inte ska vara ett riktigt "objekt"....men det behöver jag väl inte förklara för dej som redan bor där.....
Det beror på hus man definierar långt utanför, men om man kan tänkta dig att bo 20 km söder om stan med bussar som tar ca 20 minuter till Gullmarsplan och 5.minuterstrafik under rusningstid så finns det gott om hus som säljs för under 4 miljoner.Enk Projektet skrev:Bra att du är uppmärksam
Poängen är att för 4 milj i Stockholms län så får man nog räkna med att det blir en bra bit ut om det inte ska vara ett riktigt "objekt"....men det behöver jag väl inte förklara för dej som redan bor där.....
Om ett hus kostar 10mkr hur vet du då att det egentligen är värt 4mkr?
Jag uppfattar frågan i tråden lite som "är det läge att köpa nu, eller riskerar man att priset rasar just när man köpt".
Min erfarenhet är att just när man köper så är man alltid orolig att detta är den sämsta affär jag gör i livet.
Jag köpte mitt första boende 1984, en liten 2a. Den kostade 220 000, räntan då var 15,25% som var en normal ränta på den tiden. Det som oroade mig var att samma lägenhet hade gått att köpa för typ 75 000 år 1981. Jag kände att kan dte gå upp så, så borde det kunna rasa också. Just nu kan man köpa ungefär den lägenheten för drygt 2 milj.
Vi köpte vårt första hus, ett parhus för 1 275 000 år 1991 på våren. På hösten det året gick botten ur marknaden, bostäder i lite sämre områden sjönk med 100%, de var osäljbara, i bättre områden föll priserna med 30 - 50%. Och detta hände inom loppet av ett par månader. Många skänkte sina bostadsrätter tillbaka till föreningen (lägenheter som hade kostat 500 000 - 1 milj några månader tidigare). Föreningarna som enl. stadgarna är skyldig att ta emot, gick i konkurs när det inte kom in avgifter från de här lägenheterna.
Bankerna lånade i princip överhuvudtaget inte ut pengar till någonting, skulle du köpa en bostad så gällde under en tid 100% kontant. SE banken stoppade även inlåning de vägrade låta folk öppna sparkonton eller lönekonton i banken och motiverade det i TV med "vi vågar inte släppa in kunder som vi kan råka låna ut något till".
När det fria fallet hade stabiliserats lite så kunde vi konstatera att vårt hus hade rasat med ca 40% i värde.
På hösten 1992 var allt fortfarande nattsvart, då kom den berömda styrräntan på 500%, riksbanken försökte rädda den fasta växelkursen, räntan låg på 500% under någon vecka, höjdes sedan till 5000%, och efter något dygn på den nivån avbröt man, och kronan tilläts flyta (som den fortfarande gör).
I praktiken var det inga reela lån som fick så hög ränta, men bostadslånen var uppe i 30% under en tid.
Då kan man tycka att det var ju en himla otur att vi köpte vårt hus för 1 275 000, när det några månader senare skulle gått att få det för 700 000. Njaa. Dels skulel vi då tappat hela vår kontantinsats som byggde på att vi sålde var sin lägenhet. Dels hade vi inte fått låna, så det hade krävts 700 000 i kontanter för att köpa.
fortfarande 1993 när marknaden så smått hade börjat rulla igång igen så krävde bankerna 50% i kontantinsats. Dvs även om det då var billigt att handla så kunde de flesta inte handla.
1998 hade marknaden ungefär kommit tillbaka till nivån före kraschen, vi sålde med en mindre förlust, och köpte vår nuvarande hus för 2,37 milj. Och tänkte igen "detta blir vår ruin". Räntan hade då sjunkit till helt osannolika 6%, och jag tänkte att detta måste vara en tillfällig bubbla. Så låg ränta är ju omöjligt, den kommer att gå upp till normala 13 - 15% igen. Och då sjunker priserna.
Vad jag vill säga är att om man köper en bostad där man har för avsikt att bo, inte spekulera i värdeökning. Då är varje tid rätt för köp. För antingen köper man dyrt, och får överleva en krasch, eller så försöker man köpa efter kraschen, och då kanske man inte kan köpa. Man skall komma ihåg att en kollaps för huspriserna kan inte ske som en ensam händelse, det finns samband med ekonomin i stort. Så sannolikheten är hög att man själv inte kan eller inte vågar köpa när priserna är låga, det finns ett skäl att de är låga.
Min erfarenhet är att just när man köper så är man alltid orolig att detta är den sämsta affär jag gör i livet.
Jag köpte mitt första boende 1984, en liten 2a. Den kostade 220 000, räntan då var 15,25% som var en normal ränta på den tiden. Det som oroade mig var att samma lägenhet hade gått att köpa för typ 75 000 år 1981. Jag kände att kan dte gå upp så, så borde det kunna rasa också. Just nu kan man köpa ungefär den lägenheten för drygt 2 milj.
Vi köpte vårt första hus, ett parhus för 1 275 000 år 1991 på våren. På hösten det året gick botten ur marknaden, bostäder i lite sämre områden sjönk med 100%, de var osäljbara, i bättre områden föll priserna med 30 - 50%. Och detta hände inom loppet av ett par månader. Många skänkte sina bostadsrätter tillbaka till föreningen (lägenheter som hade kostat 500 000 - 1 milj några månader tidigare). Föreningarna som enl. stadgarna är skyldig att ta emot, gick i konkurs när det inte kom in avgifter från de här lägenheterna.
Bankerna lånade i princip överhuvudtaget inte ut pengar till någonting, skulle du köpa en bostad så gällde under en tid 100% kontant. SE banken stoppade även inlåning de vägrade låta folk öppna sparkonton eller lönekonton i banken och motiverade det i TV med "vi vågar inte släppa in kunder som vi kan råka låna ut något till".
När det fria fallet hade stabiliserats lite så kunde vi konstatera att vårt hus hade rasat med ca 40% i värde.
På hösten 1992 var allt fortfarande nattsvart, då kom den berömda styrräntan på 500%, riksbanken försökte rädda den fasta växelkursen, räntan låg på 500% under någon vecka, höjdes sedan till 5000%, och efter något dygn på den nivån avbröt man, och kronan tilläts flyta (som den fortfarande gör).
I praktiken var det inga reela lån som fick så hög ränta, men bostadslånen var uppe i 30% under en tid.
Då kan man tycka att det var ju en himla otur att vi köpte vårt hus för 1 275 000, när det några månader senare skulle gått att få det för 700 000. Njaa. Dels skulel vi då tappat hela vår kontantinsats som byggde på att vi sålde var sin lägenhet. Dels hade vi inte fått låna, så det hade krävts 700 000 i kontanter för att köpa.
fortfarande 1993 när marknaden så smått hade börjat rulla igång igen så krävde bankerna 50% i kontantinsats. Dvs även om det då var billigt att handla så kunde de flesta inte handla.
1998 hade marknaden ungefär kommit tillbaka till nivån före kraschen, vi sålde med en mindre förlust, och köpte vår nuvarande hus för 2,37 milj. Och tänkte igen "detta blir vår ruin". Räntan hade då sjunkit till helt osannolika 6%, och jag tänkte att detta måste vara en tillfällig bubbla. Så låg ränta är ju omöjligt, den kommer att gå upp till normala 13 - 15% igen. Och då sjunker priserna.
Vad jag vill säga är att om man köper en bostad där man har för avsikt att bo, inte spekulera i värdeökning. Då är varje tid rätt för köp. För antingen köper man dyrt, och får överleva en krasch, eller så försöker man köpa efter kraschen, och då kanske man inte kan köpa. Man skall komma ihåg att en kollaps för huspriserna kan inte ske som en ensam händelse, det finns samband med ekonomin i stort. Så sannolikheten är hög att man själv inte kan eller inte vågar köpa när priserna är låga, det finns ett skäl att de är låga.
Intressant berättelse, hempularen. Minns inte att det var så illa början 90-talet, men hade just börjat Chalmers då så huspriset och ekonomi var inte så intressant.
Men jag håller med dig, eftersom man när man köper är den som vill betala mest för en bostad när den andra tycker det är för dyrt, är det skulle jag tippa väldigt vanligt att man under några/något år efter köpet undrar vad man gett sig in på, samtidigt som släkt, vänner och bekanta säger "Oj, det var dyrt!". Den känslan har jag haft alla gånger i alla fall!.
Men jag håller med dig, eftersom man när man köper är den som vill betala mest för en bostad när den andra tycker det är för dyrt, är det skulle jag tippa väldigt vanligt att man under några/något år efter köpet undrar vad man gett sig in på, samtidigt som släkt, vänner och bekanta säger "Oj, det var dyrt!". Den känslan har jag haft alla gånger i alla fall!
.
Tycker oxå din berättelse var spännande, Hempularen!
Kan ju säga att 2,37 1998 var en HELVETES massa pengar. som du säger så hade iofs. räntan tokrasat till en nivå som man aldrig trodde man skulle få se igen.
När vi köpte -96, 21 och 22 år gamla så var det ju just den otroligt låga räntan -9,5% som gjorde att vi tyckte att vi kunde slå på stort och budgeterade med max 600k. Vi hittade ett för nästan 200k mindre. Resten är som man säger historia.
Och för att fylla på MH´s tes att det alltid är dyrt närhelst man köper så kommer man i sinom tid även häpna hur fantastigt billigt det var att köpa hus på den gamla goda tiden, exakt samma fastighet som ju var så dyrt när man köpte det.
Kan ju säga att 2,37 1998 var en HELVETES massa pengar. som du säger så hade iofs. räntan tokrasat till en nivå som man aldrig trodde man skulle få se igen.
När vi köpte -96, 21 och 22 år gamla så var det ju just den otroligt låga räntan -9,5% som gjorde att vi tyckte att vi kunde slå på stort och budgeterade med max 600k. Vi hittade ett för nästan 200k mindre. Resten är som man säger historia.
Och för att fylla på MH´s tes att det alltid är dyrt närhelst man köper så kommer man i sinom tid även häpna hur fantastigt billigt det var att köpa hus på den gamla goda tiden, exakt samma fastighet som ju var så dyrt när man köpte det.
Medlem
· Västernorrland
· 90 inlägg
Tack för ett intressant inlägg, Hempularen. Ska ha det i åtanke vid nästa husköp.
Har ju själv precis köpt hus i "stockholm" (närförort) och det är svårt att säga huruvida det är "köparens eller säljarens marknad". Spontant känns det senaste året (vi har letat läääänge ) som att det är liten aning mer köparens marknad än tidigare, men ganska marginellt. Vissa objekt går trögt emedan andra går till galna priser. Det är ett element av slump inblandat. Vill två budgivare med laddat läder ha objektet så drar det iväg vare sig det är värt det eller inte...marknaden bestämmer...
Det jag tycker mig ha märkt är att glappet mellan hus som är i behov av upprustning och redan färdigrenoverade hus ökat. Jag tror att det har att göra med 15% insats-kravet. Banken har inga problem att låna ut 85% av det du är villig att betala för huset, däremot vill dom inte gärna ge dig byggkreditiv etc. för att rusta upp ett hus du köpt -då måste du putta in en stor del av pengarna själv, vilket ger den märkliga effekten att det är "OK" att bjuda 1 miljon mer för ett hus som upprustats för 500000, än att bjuda en miljon mindre för ett likadant, oupprustat hus, för du får inte låna 500000 för att rusta upp det...
Vi har även sett en hel del hus som varit ute till vad vi (och, har det visat sig, "marknaden") tyckt varit ute till "lite för högt pris". En del verkar ha orimliga förväntningar, men en hel del säljare idag står ruskigt nära "kanten" och "måste" begära ett högt pris -dom har tagit 100% lån (ser man på uttagna pantbrev som ibland överskrider utgångspriset!) och sitter i en jäkligt knepig sits när marknaden anpassat sig till att man faktiskt måste putta in 15% själv.
Personligen tycker jag ungefär så här; Boende handlar om vad jag (vi, familjen) värderar mest. Ingen vill göra en dålig affär, men alla affärer är vanligtvis behäftade med någon form av risk. Vill man köpa hus för att tjäna pengar, eller för att bo där? Jag säger inte nej till att göra mig en hacka på lägenheter och hus, men jag köper primärt för livskvaliteten, inte för investeringen. Idag bor jag i lägenhet 20 meter från sandstranden och med panoramafönster mot vattnet. Nu flyttar jag norr om stan till tre ggr yta och halverad pendlingstid till jobbet. Vad är det värt för mig? Vad är utsikten värd idag jämfört med pendling och yta? Har jag inte extremt märkliga "cravings" när det gäller boende så kommer antagligen en hel del andra människor ha liknande cravings, och jag kommer antagligen få ett rätt OK pris om vi väljer att sälja om några år...
) som att det är liten aning mer köparens marknad än tidigare, men ganska marginellt. Vissa objekt går trögt emedan andra går till galna priser. Det är ett element av slump inblandat. Vill två budgivare med laddat läder ha objektet så drar det iväg vare sig det är värt det eller inte...marknaden bestämmer...Det jag tycker mig ha märkt är att glappet mellan hus som är i behov av upprustning och redan färdigrenoverade hus ökat. Jag tror att det har att göra med 15% insats-kravet. Banken har inga problem att låna ut 85% av det du är villig att betala för huset, däremot vill dom inte gärna ge dig byggkreditiv etc. för att rusta upp ett hus du köpt -då måste du putta in en stor del av pengarna själv, vilket ger den märkliga effekten att det är "OK" att bjuda 1 miljon mer för ett hus som upprustats för 500000, än att bjuda en miljon mindre för ett likadant, oupprustat hus, för du får inte låna 500000 för att rusta upp det...
Vi har även sett en hel del hus som varit ute till vad vi (och, har det visat sig, "marknaden") tyckt varit ute till "lite för högt pris". En del verkar ha orimliga förväntningar, men en hel del säljare idag står ruskigt nära "kanten" och "måste" begära ett högt pris -dom har tagit 100% lån (ser man på uttagna pantbrev som ibland överskrider utgångspriset!) och sitter i en jäkligt knepig sits när marknaden anpassat sig till att man faktiskt måste putta in 15% själv.
Personligen tycker jag ungefär så här; Boende handlar om vad jag (vi, familjen) värderar mest. Ingen vill göra en dålig affär, men alla affärer är vanligtvis behäftade med någon form av risk. Vill man köpa hus för att tjäna pengar, eller för att bo där? Jag säger inte nej till att göra mig en hacka på lägenheter och hus, men jag köper primärt för livskvaliteten, inte för investeringen. Idag bor jag i lägenhet 20 meter från sandstranden och med panoramafönster mot vattnet. Nu flyttar jag norr om stan till tre ggr yta och halverad pendlingstid till jobbet. Vad är det värt för mig? Vad är utsikten värd idag jämfört med pendling och yta? Har jag inte extremt märkliga "cravings" när det gäller boende så kommer antagligen en hel del andra människor ha liknande cravings, och jag kommer antagligen få ett rätt OK pris om vi väljer att sälja om några år...