Är brottet ringa kan talan ogillas enligt åklagaren. Mig slår det att detta även torde komma att gälla vid de flesta fall av hemfridsbrott där en utomstående tränger in i yttre delen av den hemfridszon som definieras av fri sikt men utanför det som länsstyrelsen definierar som tomt. Följden blir att det är utomordentligt svårt för en enskild att få sin hemfridszon definierad genom ett rättsligt förfarande. Det brukar sägas att allemansrätten definieras motsatsvis till det som är förbjudet enligt brottsbalken, nämligen hemfridsbrott och tagande av olovlig väg. Men om sådana överträdelelser befinnes vara bagatellartade finns ingen motsatsvis definition av allemansrätten. Förhållandet blir det omvända, allemansrätten definierar hemfridszonen.
Låt oss återigen se till definitionen av allemansrätten, här uttryckt i en i tråden tidigare nämnd finsk proposition:
Utnyttjandet av allemansrätten relaterar till markinnehav, skydd av egendom, besittningsrätt och hemfrid. Allemansrätten beskrivs allmänt som en traditionell, sekelgammal sedvanerätt som närmast indirekt regleras i lag. Allemansrätten kan beskrivas som begränsningar av äganderätten, i synnerhet när det gäller markägande. Begränsningarna gäller inte kärnan i äganderätten, d.v.s. de sätt på vilka marken kan utnyttjas ekonomiskt eller i övrigt i större omfattning, utan det rör sig om tillåtelse till ett slags kompletterande användning eller månganvändning.
Denna definition torde stämma väl överens med hur svensk rätt ser på allemansrätten. Problemet för svensk del blir att det i själva verket är allemansrätten som genom myndighetsreglering begränsar de motstående rättigherna enligt ovan, dvs besittning, hemfrid, äganderätt, markinnehav och skydd av egendom. Genom att allemansrätten inte är definierad blir inte heller gränserna för den enskildes rättigheter definierade. Allt hamnar i ett rättsligt limbo. Detta är också avsikten. Lagstiftaren har utttryckligen valt att inte lagfästa allemansrätten eftersom detta skulle kunna hämma dennas sedvanerättsliga utveckling. Avsikten härmed är rätt entydigt att man ser framför sig att allemansrätten ska stärkas ytterligare på den enskildes bekostnad. Detta är ett prima exempel på funktionssocialisering i sann sjuttiotalsanda. Parollen är: Med allemansrätten tar vi över - förfogandet över mark, hemfrid, skydd av egendom osv. Proportionalitetsprincipen tillåts den enskilde inte åberopa för hans intressen är definitionsmässigt kortsiktiga medan det allmännas intressen är långsiktiga och därmed är avvägningen redan gjord, se motiven till MB 7:26 i miljöbalkspropositionen. Klipper Alf Svensson gräset på sin fastighet på "fel" ställe (enligt myndighetens ensidiga bedömning) hotas han med böter eller fängelse i upp till två år. Inte tal om bagatell där. Men går jag femton meter från hans köksfönster när han sitter där är mitt brott förmodligen att betrakta som ringa och det kan till slut bli sedvana eftersom det går opåtalt. Den slutsats medborgaren ska dra är att han inget har att sätta upp mot allemansrätten. Han har blott att foga sig i att länsstyrelsen drar åt snaran i takt med att allmänheten inser att det i stort sett är fritt fram.
Det kan nämnas, att man i Finland avstod från att införa strandskydd enligt svensk modell eftersom det ansågs i allt för hög grad inkräkta på den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Istället reglerar man ett hårt exploateringstryck vid stränder genom planförfarande.
Låt oss återigen se till definitionen av allemansrätten, här uttryckt i en i tråden tidigare nämnd finsk proposition:
Utnyttjandet av allemansrätten relaterar till markinnehav, skydd av egendom, besittningsrätt och hemfrid. Allemansrätten beskrivs allmänt som en traditionell, sekelgammal sedvanerätt som närmast indirekt regleras i lag. Allemansrätten kan beskrivas som begränsningar av äganderätten, i synnerhet när det gäller markägande. Begränsningarna gäller inte kärnan i äganderätten, d.v.s. de sätt på vilka marken kan utnyttjas ekonomiskt eller i övrigt i större omfattning, utan det rör sig om tillåtelse till ett slags kompletterande användning eller månganvändning.
Denna definition torde stämma väl överens med hur svensk rätt ser på allemansrätten. Problemet för svensk del blir att det i själva verket är allemansrätten som genom myndighetsreglering begränsar de motstående rättigherna enligt ovan, dvs besittning, hemfrid, äganderätt, markinnehav och skydd av egendom. Genom att allemansrätten inte är definierad blir inte heller gränserna för den enskildes rättigheter definierade. Allt hamnar i ett rättsligt limbo. Detta är också avsikten. Lagstiftaren har utttryckligen valt att inte lagfästa allemansrätten eftersom detta skulle kunna hämma dennas sedvanerättsliga utveckling. Avsikten härmed är rätt entydigt att man ser framför sig att allemansrätten ska stärkas ytterligare på den enskildes bekostnad. Detta är ett prima exempel på funktionssocialisering i sann sjuttiotalsanda. Parollen är: Med allemansrätten tar vi över - förfogandet över mark, hemfrid, skydd av egendom osv. Proportionalitetsprincipen tillåts den enskilde inte åberopa för hans intressen är definitionsmässigt kortsiktiga medan det allmännas intressen är långsiktiga och därmed är avvägningen redan gjord, se motiven till MB 7:26 i miljöbalkspropositionen. Klipper Alf Svensson gräset på sin fastighet på "fel" ställe (enligt myndighetens ensidiga bedömning) hotas han med böter eller fängelse i upp till två år. Inte tal om bagatell där. Men går jag femton meter från hans köksfönster när han sitter där är mitt brott förmodligen att betrakta som ringa och det kan till slut bli sedvana eftersom det går opåtalt. Den slutsats medborgaren ska dra är att han inget har att sätta upp mot allemansrätten. Han har blott att foga sig i att länsstyrelsen drar åt snaran i takt med att allmänheten inser att det i stort sett är fritt fram.
Det kan nämnas, att man i Finland avstod från att införa strandskydd enligt svensk modell eftersom det ansågs i allt för hög grad inkräkta på den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Istället reglerar man ett hårt exploateringstryck vid stränder genom planförfarande.
Redigerat:
Det finns ett par frågetecken med anledning av Lantmäteriets yttrande. Det första gäller invändningen att tomtmark beläggs med strandskyddsrestriktioner.Detta har dock varit lagstiftarens avsikt. Följande citat är hämtat ur rättsfallrefereratet från Miljööverdomstolen MÖD 2004:53
https://lagen.nu/dom/mod/2004:53
"Miljödomstolen gör följande bedömning.
I målet har ifrågasatts huruvida strandskydd råder på det aktuella området.
Bortsett från 1950 års provisoriska lag om tillfälligt byggnadsförbud infördes - till skydd för allmänhetens tillgång till stränderna i enlighet med allemansrätten - genom 1952 års strandlag nybyggnadsförbud m.m. inom av länsstyrelsen särskilt förordnat strandområde. I propositionen (1952:187 s. 49 f.) till strandlagen uttalade departementschefen bl.a. följande.
Såsom jag redan nämnt, har strandutredningen endast syftat till att allemansrätten skall kunna bevaras inom de strandområden, där nämnda rätt för närvarande kan utövas, varemot utredningen icke avsett att allemansrätten skall kunna utsträckas till områden, vilka allmänheten för närvarande icke äger fritt beträda. Under remissbehandlingen har från några håll, gjorts gällande att utredningen handlat i strid mot dessa sina egna utgångspunkter, när den föreslagit att bebyggelsekontrollen skulle kunna omfatta även områden av sistnämnda slag. Jag kan emellertid icke finna nämnda kritik berättigad. När utredningen föreslagit, att bebyggelsekontrollen skall kunna avse även redan existerande »tomter» med vilket uttryck i detta sammanhang förstås den del av jordägarens mark som ligger inom nära syn och hörhåll från hans bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse icke får fritt beträdas har utredningen nämligen icke tänkt sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas, utan den har endast syftat till att förhindra en sådan utveckling, att jordägaren genom en okontrollerad bebyggelse i utkanterna av en befintlig tomtplats skulle kunna utvidga denna till områden, där allmänheten nu äger fritt färdas. En sådan kontroll, vars praktiska betydelse synes, mig uppenbar, kan enligt min uppfattning icke anses gå utöver lagstiftningens syfte att bevara allemansrätten. Man måste hålla i minnet, att ett förordnande om bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten skall inom det område som beröres av förordnandet äga taga olovlig väg över tomt eller plantering eller annan äga som kan skadas därav och att förordnandet icke heller innebär att allmänheten eljest skall äga vistas inom området eller utnyttja det i vidare mån än som följer av lag eller av allmänt vedertagna sedvanerättsliga grundsatser."
Strandskyddsområde kan alltså även inkludera tomtplatser (utanför detaljplanelagt område) och har då verkan av bebyggelsekontroll. När strandskyddsområdet enligt förslag dessutom förses med naturreservatsregler uppstår nya effekter. Länsstyrelsen strävad tydligen efter att ha kontroll över alla yttre åtgärder inom tomtplats, även sådana som inte är dispenspliktiga enligt strandskyddsreglerna enbart. Det hade varit värdefullt om Lantmäteriet hade kommenterat vad detta kan komma att innebära för den enskilde. Möjligen hade LM rätt fast de hade fel.
Vidare förordar Lantmäteriet att strandskyddsområdets början nära stranden inte ska utgå från en variabel strandlinje utan från fasta punkter i terrängen. Detta förefaller rationellt men det är förmodligen lagens bokstav som gäller. Strandlinjen är ingen streck på kartan utan en strandkant. Skåningar vars tomter delvis berörs av strandskyddets ytterkant bör bygga innan landsänkning och erosion i södra Sverige gör att skyddsområdet flyttas uppåt land. Det kanske man inte tänker på när det är 300 meter till havet.
Det ska bli intressant att se hur och ens om Lst Gotland bemöter kritiken.
Det finns skäl att stanna till vid följande passus i departementschefens uttalande:
"... har utredningen nämligen icke tänkt sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas"
Av uttalandet i övrigt framgår att det var hemfridszonen som definierade tomtplatsen. I den mån en tomtplats bestäms så avgränsas den. (Jag skrev fel i på ett ställe i ett tidigare inlägg i tråden där jag tog upp Nynäshamns kommuns skrivning att tomtplatsen skulle begränsas, ibland utöver vad som normalt vore en skälig hemfridszon. Det i ett försök till citat från Naturvårdsverket om tomtplatsbestämning, där skrev jag begränsas, det skulle vara avgränsas. Det går inte att redigera inlägg i långt i efterhand). Dock är den semantiska skillnaden mellan orden avgränsa och begränsa väsentlig. En avgränsning av en areal innebär inte med nödvändighet att den reduceras. Begränsas den så skärs den ned. Det som har hänt under det halvsekel som gått är en avsevärd "mission creep" från myndigheternas sida. Jämför resonemang i referatet MÖD 2009:35. Nu har avgränsning blivit liktydigt med begränsning och det är myndighetens för tillfället gällande policy som tillämpas. I senare tid talas allt oftare om en hemfridszon på 10-15 meter från bostadshus som norm för "avgränsning" av tomtplats, annars blir tomtplatsen större än den påbjudna normen 1500/2000 kvm. Nynäshamns kommun råkade bara vara lite tafatta i hanteringen av orwellianskt nyspråk då de oförblommerat skrev begränsa - eller så behövs inget överskylande språk längre.
PS jag erinrar om Billy Bavers inlägg om ofredande på första sidan. Ofredande kan ske även om förövaren befinner sig utanför hemfridszonen. Man kan förmoda att detta ytterligare minskar möjligheten att f¨å reda på hur långt hemfridszonen sträcker sig. Det torde vara svårt att åklagare att väcka talan om ett hemfridsbrott som inte också innebär ofredande.
https://lagen.nu/dom/mod/2004:53
"Miljödomstolen gör följande bedömning.
I målet har ifrågasatts huruvida strandskydd råder på det aktuella området.
Bortsett från 1950 års provisoriska lag om tillfälligt byggnadsförbud infördes - till skydd för allmänhetens tillgång till stränderna i enlighet med allemansrätten - genom 1952 års strandlag nybyggnadsförbud m.m. inom av länsstyrelsen särskilt förordnat strandområde. I propositionen (1952:187 s. 49 f.) till strandlagen uttalade departementschefen bl.a. följande.
Såsom jag redan nämnt, har strandutredningen endast syftat till att allemansrätten skall kunna bevaras inom de strandområden, där nämnda rätt för närvarande kan utövas, varemot utredningen icke avsett att allemansrätten skall kunna utsträckas till områden, vilka allmänheten för närvarande icke äger fritt beträda. Under remissbehandlingen har från några håll, gjorts gällande att utredningen handlat i strid mot dessa sina egna utgångspunkter, när den föreslagit att bebyggelsekontrollen skulle kunna omfatta även områden av sistnämnda slag. Jag kan emellertid icke finna nämnda kritik berättigad. När utredningen föreslagit, att bebyggelsekontrollen skall kunna avse även redan existerande »tomter» med vilket uttryck i detta sammanhang förstås den del av jordägarens mark som ligger inom nära syn och hörhåll från hans bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse icke får fritt beträdas har utredningen nämligen icke tänkt sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas, utan den har endast syftat till att förhindra en sådan utveckling, att jordägaren genom en okontrollerad bebyggelse i utkanterna av en befintlig tomtplats skulle kunna utvidga denna till områden, där allmänheten nu äger fritt färdas. En sådan kontroll, vars praktiska betydelse synes, mig uppenbar, kan enligt min uppfattning icke anses gå utöver lagstiftningens syfte att bevara allemansrätten. Man måste hålla i minnet, att ett förordnande om bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten skall inom det område som beröres av förordnandet äga taga olovlig väg över tomt eller plantering eller annan äga som kan skadas därav och att förordnandet icke heller innebär att allmänheten eljest skall äga vistas inom området eller utnyttja det i vidare mån än som följer av lag eller av allmänt vedertagna sedvanerättsliga grundsatser."
Strandskyddsområde kan alltså även inkludera tomtplatser (utanför detaljplanelagt område) och har då verkan av bebyggelsekontroll. När strandskyddsområdet enligt förslag dessutom förses med naturreservatsregler uppstår nya effekter. Länsstyrelsen strävad tydligen efter att ha kontroll över alla yttre åtgärder inom tomtplats, även sådana som inte är dispenspliktiga enligt strandskyddsreglerna enbart. Det hade varit värdefullt om Lantmäteriet hade kommenterat vad detta kan komma att innebära för den enskilde. Möjligen hade LM rätt fast de hade fel.
Vidare förordar Lantmäteriet att strandskyddsområdets början nära stranden inte ska utgå från en variabel strandlinje utan från fasta punkter i terrängen. Detta förefaller rationellt men det är förmodligen lagens bokstav som gäller. Strandlinjen är ingen streck på kartan utan en strandkant. Skåningar vars tomter delvis berörs av strandskyddets ytterkant bör bygga innan landsänkning och erosion i södra Sverige gör att skyddsområdet flyttas uppåt land. Det kanske man inte tänker på när det är 300 meter till havet.
Det ska bli intressant att se hur och ens om Lst Gotland bemöter kritiken.
Det finns skäl att stanna till vid följande passus i departementschefens uttalande:
"... har utredningen nämligen icke tänkt sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas"
Av uttalandet i övrigt framgår att det var hemfridszonen som definierade tomtplatsen. I den mån en tomtplats bestäms så avgränsas den. (Jag skrev fel i på ett ställe i ett tidigare inlägg i tråden där jag tog upp Nynäshamns kommuns skrivning att tomtplatsen skulle begränsas, ibland utöver vad som normalt vore en skälig hemfridszon. Det i ett försök till citat från Naturvårdsverket om tomtplatsbestämning, där skrev jag begränsas, det skulle vara avgränsas. Det går inte att redigera inlägg i långt i efterhand). Dock är den semantiska skillnaden mellan orden avgränsa och begränsa väsentlig. En avgränsning av en areal innebär inte med nödvändighet att den reduceras. Begränsas den så skärs den ned. Det som har hänt under det halvsekel som gått är en avsevärd "mission creep" från myndigheternas sida. Jämför resonemang i referatet MÖD 2009:35. Nu har avgränsning blivit liktydigt med begränsning och det är myndighetens för tillfället gällande policy som tillämpas. I senare tid talas allt oftare om en hemfridszon på 10-15 meter från bostadshus som norm för "avgränsning" av tomtplats, annars blir tomtplatsen större än den påbjudna normen 1500/2000 kvm. Nynäshamns kommun råkade bara vara lite tafatta i hanteringen av orwellianskt nyspråk då de oförblommerat skrev begränsa - eller så behövs inget överskylande språk längre.
PS jag erinrar om Billy Bavers inlägg om ofredande på första sidan. Ofredande kan ske även om förövaren befinner sig utanför hemfridszonen. Man kan förmoda att detta ytterligare minskar möjligheten att f¨å reda på hur långt hemfridszonen sträcker sig. Det torde vara svårt att åklagare att väcka talan om ett hemfridsbrott som inte också innebär ofredande.
Redigerat:
Jämförelse med finsk rätt är givande. I Finland är hemfridsbrott ett av flera målsägandebrott medan det i Sverige endast är förolämpning som utgör målsägandebrott. Den finska polisen förklarar på sin hemsida:
Brott som hör under allmänt åtal och målsägandebrott
De flesta brotten hör under s.k. allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffyrkanden.
Polisen kan inleda en undersökning av målsägandebrott – till exempel hemfridsbrott eller ärekränkning – endast om målsäganden har meddelat polisen eller åklagaren om att han yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffyrkande medan förundersökningen pågår avslutar polisen undersökningen.
Också i vissa målsägandebrott – till exempel då det gäller familjevåld – får åklagaren väcka åtal när allmänt intresse förutsätter det, även i sådant fall då målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Det förekommer också fall där målsäganden behöver bevis på att ett brott begåtts, för att en åtgärd skall kunna vidtas eller en förmån bestå. I dylika fall görs en förundersökning också om målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig.
Bestämmelser om målsägandebrott finns i /den finska/ strafflagen.
Slut citat. I vad gäller gränsdragningen mellan hemfrid och allemansrätt kan ägaren ha intresse av att få fastslaget om ett intrång förelegat. Kan detta ske utan att straff yrkas (vilket inte bekräftats) sänks tröskeln för reaktion avsevärt. Får ägaren fastställt att hemfridszonen kränkts kan han stängsla eller skylta utan att begå brott mot områdesskyddet eftersom sådant brott ej kan föreligga om allemansrätten är utsläckt genom hemfridszon (obs här avses ej tomt), detta även om marken ligger inom formellt strandskyddsområde (se HR 1542-10, Västra Sverige).
Att hemfrid är upptagen i finsk grundlag utgör således inte den enda skillnad mellan de gamla rikshalvorna som är av intresse då allemansrätten diskuteras. I Sverige kan åklagaren avstå från att väcka åtal för intrång i hemfridszonen om han - och endast han - finner förseelsen ringa. I Finland avgör målsäganden detta och har därmed en avsevärt starkare ställning.
Kort referat av målet i Hovrätten:
Hovrätten för Västra Sverige 2010-10-21, mål nr B 1542-10. En fastighetsägare åtalades för att ha tagit bort en häck, klippt gräs, anlagt en båtupptagningsramp samt satt upp en staketliknande anläggning inom strandskyddsområde på fastigheten. Tingsrätten dömde fastighetsägaren till ansvar men hovrätten fann att fastighetens hemfridszon sträckte sig ända ner till den angränsande ån/bortom den låga häck som Lst ansåg avgränsade tomten, min anm./. Miljöbalkens straffbestämmelse var därmed inte tillämplig och åtalet ogillades.
Brott som hör under allmänt åtal och målsägandebrott
De flesta brotten hör under s.k. allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffyrkanden.
Polisen kan inleda en undersökning av målsägandebrott – till exempel hemfridsbrott eller ärekränkning – endast om målsäganden har meddelat polisen eller åklagaren om att han yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffyrkande medan förundersökningen pågår avslutar polisen undersökningen.
Också i vissa målsägandebrott – till exempel då det gäller familjevåld – får åklagaren väcka åtal när allmänt intresse förutsätter det, även i sådant fall då målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Det förekommer också fall där målsäganden behöver bevis på att ett brott begåtts, för att en åtgärd skall kunna vidtas eller en förmån bestå. I dylika fall görs en förundersökning också om målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig.
Bestämmelser om målsägandebrott finns i /den finska/ strafflagen.
Slut citat. I vad gäller gränsdragningen mellan hemfrid och allemansrätt kan ägaren ha intresse av att få fastslaget om ett intrång förelegat. Kan detta ske utan att straff yrkas (vilket inte bekräftats) sänks tröskeln för reaktion avsevärt. Får ägaren fastställt att hemfridszonen kränkts kan han stängsla eller skylta utan att begå brott mot områdesskyddet eftersom sådant brott ej kan föreligga om allemansrätten är utsläckt genom hemfridszon (obs här avses ej tomt), detta även om marken ligger inom formellt strandskyddsområde (se HR 1542-10, Västra Sverige).
Att hemfrid är upptagen i finsk grundlag utgör således inte den enda skillnad mellan de gamla rikshalvorna som är av intresse då allemansrätten diskuteras. I Sverige kan åklagaren avstå från att väcka åtal för intrång i hemfridszonen om han - och endast han - finner förseelsen ringa. I Finland avgör målsäganden detta och har därmed en avsevärt starkare ställning.
Kort referat av målet i Hovrätten:
Hovrätten för Västra Sverige 2010-10-21, mål nr B 1542-10. En fastighetsägare åtalades för att ha tagit bort en häck, klippt gräs, anlagt en båtupptagningsramp samt satt upp en staketliknande anläggning inom strandskyddsområde på fastigheten. Tingsrätten dömde fastighetsägaren till ansvar men hovrätten fann att fastighetens hemfridszon sträckte sig ända ner till den angränsande ån/bortom den låga häck som Lst ansåg avgränsade tomten, min anm./. Miljöbalkens straffbestämmelse var därmed inte tillämplig och åtalet ogillades.
Redigerat:
Detta är ju ytterst intressant. Tolkar jag det rätt om jag antar att jag inte behöver ta hänsyn till MBs förbud mot ändrad användning av byggnader inom hemfridszonen?gråsten skrev:
Edit: Kan ju förklara varför LST här på senare tid lagt ner en del fall där fastighetsägare tidigare sagts bryta mot strandskyddsbestämmelserna på sin egen tomt.
Redigerat:
Hoppas inte för mycket. Remsan utanför den nedtagna häcken var en meter bred. Hovrätten konstaterade bara att häcken varit så låg att förbipasserande hade direkt insyn till husets altan som låg bara tio meter bort. Den insynen ansåg HR innebära att hemfriden kränktes, ergo rådde inte allemansrätt i remsan och de vidtagna åtgärderna sted därför inte mot områdesskyddets straffbestämmelser.
Lst hävdade att den nedtagna häcken utgjort en markering för vad som var ianspråktagen mark. I Lst bedömning kunde således ingen hemfridszon föreligga utanför den mark som de ansåg vara ianspråktagen mark.
HR: För att de åtgärder som åklagaren påstått att NN har vidtagit ska vara
straffbara fordras även att dessa hindrat eller avhållit allmänheten från att beträda ett
område där den annars skulle ha fått färdas fritt (7 kap. 16 § 4 miljöbalken, i dess lydelse
före den 1 januari 2007). För straffbarhet krävs alltså att allemansrätten har påverkats
av åtgärderna.
Allemansrätten innebär en rätt för allmänheten att passera och uppehålla sig utanför
tomtmark. När det gäller att bestämma tomtmarkens avgränsning kring ett bostadshus
brukar man normalt se till ägarnas hemfridsintresse, dvs. de boendes rimliga krav på
ostördhet och hemfrid. Var gränsen går måste avgöras från fall till fall. Inte minst husets
placering i terrängen kan få betydelse. Vid öppna stränder sträcker sig tomten kanske
70 meter från bostadsbyggnaden, någon gång längre. Är sikten skymd av bergknallar
eller buskage blir tomten mindre, men närmare än 20-30 meter från huset får man
nog inte passera, om man inte går på en väg som fortsätter på andra sidan. För att trygga
allmänhetens möjligheter att utöva allemansrätt utanför tomtområden innebär
strandskyddet ett förbud att utan tillstånd uppföra byggnad och vidta andra åtgärder
som utvidgar tomten. (Se Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, s. 7:40 ff)
I målet är klarlagt att NNs fastighet omfattar marken ända ner till
Stockån. Frågan är emellertid hur långt hans tomt, och därmed hans hemfridsintresse,
sträckte sig vid tiden för de av åklagaren påstådda åtgärderna.
Åklagaren har gjort gällande att NNs tomt fram till någon gång under
år 2005 inte sträckte sig längre än till den häck som löpte längs med Stockån, och som
NN då tog bort, samt att det på andra sidan om häcken fanns en av allmänheten
nyttjad promenadväg. NN har häremot hävdat att tomten omfattade
hela fastigheten och att det inte fanns någon allmän promenadväg nedanför
häcken.
Mot vad åklagaren hävdat har NN uppgett att ändamålet med häcken
var att hindra barn som lekte på tomten från att ta sig ner till ån, att häcken, som var
cirka en meter hög, blev dålig med tiden och inte längre behövdes samt att andra personers
promenader över fastigheten inte var mer omfattande än att en och annan granne ”genade” över den för att komma till den gångbro som finns på östra sidan av fastigheten.
Av särskild betydelse vid prövningen av frågan om allemansrätt förelegat är som
framgått ovan bostadshusets placering i terrängen. NNs fastighet är
ungefär 1 300 kvm. Huset är beläget cirka 15-20 meter från ån, och mellan husets altan
och ån är det bara cirka 10 meter. Av fotografierna från platsen framgår att de personer
som passerade längs med ån måste ha gått mycket nära bostadshuset. Till detta ska
läggas att häcken såvitt framkommit gav ett endast begränsat insynsskydd för de boende.
Med hänsyn till anförda omständigheter finner hovrätten att de personer som ändå
promenerat över fastigheten utan fog har passerat så nära bostadshuset att de, redan
innan häcken togs ner, stört NNs och hans familjs hemfrid i betydande
utsträckning. Följaktligen ska den del av fastigheten som fanns på andra sidan häcken
inte anses ha utgjort ett sådant område där allmänheten hade rätt att färdas fritt. Området
får i stället anses som tomtmark. Straffbestämmelsen i miljöbalken blir därmed inte
tillämplig och åtalet ska alltså ogillas.
Slut citat hovrätten
Lst hade i tingsrätten bl a anfört: Skylten var riktad på sådant sätt att remsan utmed ån
kom att uppfattas som privat. Vidare klipptes gräset ända ner till åkanten, vilket gav
intrycket att marken utgjorde privat trädgård och att man inte skulle gå där. Enligt
länsstyrelsens bedömning skulle remsan utmed ån vara tillgänglig för allmänheten,
eftersom remsan inte hade utgjort trädgård. De åtgärder som vidtagits skulle ha
krävt strandskyddsdispens....Lst säger också: .Om ett område
utgjorde privat trädgård då strandskyddsbestämmelserna ursprungligen infördes,
förelåg inte allemansrätt inom det området. Men här ansåg alltså LSt att gränsen gick vid häcken.
Tingsrättens bedömning:
Tidigare gällde enligt 29 kap. 8 § första stycket 5 miljöbalken att den som med uppsåt
eller av oaktsamhet bröt mot förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny
byggnad eller vidta annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 § miljöbalken dömdes till
böter eller fängelse i högst två år. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari
2007 och som kom att gälla till den 1 juli 2009 föreskrevs i 29 kap. 2 § första
stycket 2 miljöbalken att den som med uppsåt eller av oaktsamhet i ett strandskyddsområde
uppförde en byggnad eller vidtog någon annan åtgärd som var förbjuden
enligt 7 kap. 16 § miljöbalken skulle dömas för brott mot områdesskydd till
böter eller fängelse i högst två år. I 7 kap. 16 § miljöbalken i dess lydelse före
den 1 juli 2009 föreskrevs, såvitt är av intresse i förevarande mål, att det inom
strandskyddsområde inte fick utföras anläggningar eller anordningar som hindrade
eller avhöll allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått
färdas fritt.
En grundläggande förutsättning för straffansvar i enlighet med de stadganden
i 29 kap. miljöbalken som är aktuella i målet utgörs av att angivna åtgärder ska ha
företagits inom strandskyddsområde för tiden före den 1 juli 2007 och i ett strandskyddsområde
för tiden därefter. Enligt tingsrättens uppfattning föreligger ingen
saklig skillnad i de båda uttryckssätten. Av avgörande betydelse är således var någonstans
den åtgärd som är under bedömning har vidtagits. Har en viss åtgärd vidtagits
utanför, eller med ett annat ord utom, ett strandskyddsområde kan den som utfört åtgärden inte drabbas av straffansvar i nu aktuellt avseende. Som en jämförelse
kan i sammanhanget pekas på bestämmelsen rörande s.k. stängselgenombrott
i 26 kap. 11 § miljöbalken. Enligt den bestämmelsen kan en tillsynsmyndighet i
vissa fall meddela föreläggande om att ta bort ett stängsel i ett område av betydelse
för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område. Sålunda kan ett sådant föreläggande
träffa åtgärder såväl inom som utom ett strandskyddsområde. Lagstiftaren
kunde ha valt att utforma även ett straffstadgande på ett sådant i rummet mer utvidgat
sätt men så har således inte blivit fallet
-----
Strandskyddet syftar till att trygga bl.a. förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv.
Av tidiga förarbeten framgår att avsikten varit att bevara den möjlighet att bedriva
friluftsliv som allmänheten har enligt allemansrätten (se NJA II 1952 s. 167).
Att strandskyddet utgår från allemansrätten framgick inte tidigare uttryckligen av
lagtext. Så är dock inte fallet längre. Genom lagstiftning som trädde ikraft den 1 juli
2009 följer av 7 kap. 13 § miljöbalken att strandskyddet ska syfta till att långsiktigt
trygga förutsättningarna för bl.a. allemansrättslig tillgång till strandområden.
Det förhållandet att strandskyddet utgår från allemansrätten gör att betydelsen av
begreppen tomt och hemfridszon måste tas under beaktande. Det som kan anses
utgöra fastighetsägarens tomt eller hemfridszon utgörs av det område som är ianspråktaget
av fastighetsägaren inom vilket han eller hon kan hävda en privat zon
som han eller hon bestämmer över.
Begreppet tomt har ingen vedertagen definition. I plan- och bygglagen (1987:10;
PBL) avses med tomt mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör
den mark som upptas av bebyggelsen och mark som ligger i direkt anslutning till
denna och används eller behövs för att bebyggelsen ska kunna användas för avsett
ändamål, t.ex. friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor m.m. (se Karnov,
kommentaren till 3 kap. 15 § PBL). I 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:
1152) avses med tomtmark sådan mark som upptas av bl.a. småhus samt trädgård
m.m. som ligger i anslutning till sådan byggnad. Enligt Bertil Bengtsson är det svårt
att precisera betydelsen av det för allemansrätten centrala begreppet tomt (Allemansrätten
Vad säger lagen?, Naturvårdsverket, 2004, s. 17). I stort sett blir det,
anför Bengtsson, utslagsgivande hur långt markägarens hemfridsintresse rimligen
kan anses gå. På det området är markägaren skyddad från allemansrättsligt intrång.
Tomt finns i princip bara kring byggnader och hur långt skyddet når från byggnaderna
varierar med hänsyn till omständigheterna, särskilt terrängförhållandena. Om
terrängförhållandena är sådana att de hindrar insyn mot bostadshus kan passage
tillåtas ganska nära huset, sällan dock närmare än 10-15 meter. Är insynen fri får
man hålla sig på längre avstånd (a.a. s. 18). Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd
(1997:1) om strandskydd anges att med tomt avses i naturvårdslagen, i vilken
strandskyddsbestämmelserna återfanns före miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari
1999, den zon kring en byggnad eller anläggning där allemansrätten är utsläckt (s. 9). Vidare anges i de allmänna råden att för det fall tomt inte har bestämts genom
tomtplatsbestämning varierar hemfridszonen beroende på typen av byggnad och var
byggnaden ligger (s. 10). I förarbetena till 1952 års strandlag förstås med uttrycket
tomt den del av jordägarens mark som ligger inom nära syn- och hörhåll från hans
bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse icke får fritt beträdas
(se NJA II 1952 s. 169).
Fortsättning nästa post
Lst hävdade att den nedtagna häcken utgjort en markering för vad som var ianspråktagen mark. I Lst bedömning kunde således ingen hemfridszon föreligga utanför den mark som de ansåg vara ianspråktagen mark.
HR: För att de åtgärder som åklagaren påstått att NN har vidtagit ska vara
straffbara fordras även att dessa hindrat eller avhållit allmänheten från att beträda ett
område där den annars skulle ha fått färdas fritt (7 kap. 16 § 4 miljöbalken, i dess lydelse
före den 1 januari 2007). För straffbarhet krävs alltså att allemansrätten har påverkats
av åtgärderna.
Allemansrätten innebär en rätt för allmänheten att passera och uppehålla sig utanför
tomtmark. När det gäller att bestämma tomtmarkens avgränsning kring ett bostadshus
brukar man normalt se till ägarnas hemfridsintresse, dvs. de boendes rimliga krav på
ostördhet och hemfrid. Var gränsen går måste avgöras från fall till fall. Inte minst husets
placering i terrängen kan få betydelse. Vid öppna stränder sträcker sig tomten kanske
70 meter från bostadsbyggnaden, någon gång längre. Är sikten skymd av bergknallar
eller buskage blir tomten mindre, men närmare än 20-30 meter från huset får man
nog inte passera, om man inte går på en väg som fortsätter på andra sidan. För att trygga
allmänhetens möjligheter att utöva allemansrätt utanför tomtområden innebär
strandskyddet ett förbud att utan tillstånd uppföra byggnad och vidta andra åtgärder
som utvidgar tomten. (Se Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, s. 7:40 ff)
I målet är klarlagt att NNs fastighet omfattar marken ända ner till
Stockån. Frågan är emellertid hur långt hans tomt, och därmed hans hemfridsintresse,
sträckte sig vid tiden för de av åklagaren påstådda åtgärderna.
Åklagaren har gjort gällande att NNs tomt fram till någon gång under
år 2005 inte sträckte sig längre än till den häck som löpte längs med Stockån, och som
NN då tog bort, samt att det på andra sidan om häcken fanns en av allmänheten
nyttjad promenadväg. NN har häremot hävdat att tomten omfattade
hela fastigheten och att det inte fanns någon allmän promenadväg nedanför
häcken.
Mot vad åklagaren hävdat har NN uppgett att ändamålet med häcken
var att hindra barn som lekte på tomten från att ta sig ner till ån, att häcken, som var
cirka en meter hög, blev dålig med tiden och inte längre behövdes samt att andra personers
promenader över fastigheten inte var mer omfattande än att en och annan granne ”genade” över den för att komma till den gångbro som finns på östra sidan av fastigheten.
Av särskild betydelse vid prövningen av frågan om allemansrätt förelegat är som
framgått ovan bostadshusets placering i terrängen. NNs fastighet är
ungefär 1 300 kvm. Huset är beläget cirka 15-20 meter från ån, och mellan husets altan
och ån är det bara cirka 10 meter. Av fotografierna från platsen framgår att de personer
som passerade längs med ån måste ha gått mycket nära bostadshuset. Till detta ska
läggas att häcken såvitt framkommit gav ett endast begränsat insynsskydd för de boende.
Med hänsyn till anförda omständigheter finner hovrätten att de personer som ändå
promenerat över fastigheten utan fog har passerat så nära bostadshuset att de, redan
innan häcken togs ner, stört NNs och hans familjs hemfrid i betydande
utsträckning. Följaktligen ska den del av fastigheten som fanns på andra sidan häcken
inte anses ha utgjort ett sådant område där allmänheten hade rätt att färdas fritt. Området
får i stället anses som tomtmark. Straffbestämmelsen i miljöbalken blir därmed inte
tillämplig och åtalet ska alltså ogillas.
Slut citat hovrätten
Lst hade i tingsrätten bl a anfört: Skylten var riktad på sådant sätt att remsan utmed ån
kom att uppfattas som privat. Vidare klipptes gräset ända ner till åkanten, vilket gav
intrycket att marken utgjorde privat trädgård och att man inte skulle gå där. Enligt
länsstyrelsens bedömning skulle remsan utmed ån vara tillgänglig för allmänheten,
eftersom remsan inte hade utgjort trädgård. De åtgärder som vidtagits skulle ha
krävt strandskyddsdispens....Lst säger också: .Om ett område
utgjorde privat trädgård då strandskyddsbestämmelserna ursprungligen infördes,
förelåg inte allemansrätt inom det området. Men här ansåg alltså LSt att gränsen gick vid häcken.
Tingsrättens bedömning:
Tidigare gällde enligt 29 kap. 8 § första stycket 5 miljöbalken att den som med uppsåt
eller av oaktsamhet bröt mot förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny
byggnad eller vidta annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 § miljöbalken dömdes till
böter eller fängelse i högst två år. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari
2007 och som kom att gälla till den 1 juli 2009 föreskrevs i 29 kap. 2 § första
stycket 2 miljöbalken att den som med uppsåt eller av oaktsamhet i ett strandskyddsområde
uppförde en byggnad eller vidtog någon annan åtgärd som var förbjuden
enligt 7 kap. 16 § miljöbalken skulle dömas för brott mot områdesskydd till
böter eller fängelse i högst två år. I 7 kap. 16 § miljöbalken i dess lydelse före
den 1 juli 2009 föreskrevs, såvitt är av intresse i förevarande mål, att det inom
strandskyddsområde inte fick utföras anläggningar eller anordningar som hindrade
eller avhöll allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått
färdas fritt.
En grundläggande förutsättning för straffansvar i enlighet med de stadganden
i 29 kap. miljöbalken som är aktuella i målet utgörs av att angivna åtgärder ska ha
företagits inom strandskyddsområde för tiden före den 1 juli 2007 och i ett strandskyddsområde
för tiden därefter. Enligt tingsrättens uppfattning föreligger ingen
saklig skillnad i de båda uttryckssätten. Av avgörande betydelse är således var någonstans
den åtgärd som är under bedömning har vidtagits. Har en viss åtgärd vidtagits
utanför, eller med ett annat ord utom, ett strandskyddsområde kan den som utfört åtgärden inte drabbas av straffansvar i nu aktuellt avseende. Som en jämförelse
kan i sammanhanget pekas på bestämmelsen rörande s.k. stängselgenombrott
i 26 kap. 11 § miljöbalken. Enligt den bestämmelsen kan en tillsynsmyndighet i
vissa fall meddela föreläggande om att ta bort ett stängsel i ett område av betydelse
för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område. Sålunda kan ett sådant föreläggande
träffa åtgärder såväl inom som utom ett strandskyddsområde. Lagstiftaren
kunde ha valt att utforma även ett straffstadgande på ett sådant i rummet mer utvidgat
sätt men så har således inte blivit fallet
-----
Strandskyddet syftar till att trygga bl.a. förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv.
Av tidiga förarbeten framgår att avsikten varit att bevara den möjlighet att bedriva
friluftsliv som allmänheten har enligt allemansrätten (se NJA II 1952 s. 167).
Att strandskyddet utgår från allemansrätten framgick inte tidigare uttryckligen av
lagtext. Så är dock inte fallet längre. Genom lagstiftning som trädde ikraft den 1 juli
2009 följer av 7 kap. 13 § miljöbalken att strandskyddet ska syfta till att långsiktigt
trygga förutsättningarna för bl.a. allemansrättslig tillgång till strandområden.
Det förhållandet att strandskyddet utgår från allemansrätten gör att betydelsen av
begreppen tomt och hemfridszon måste tas under beaktande. Det som kan anses
utgöra fastighetsägarens tomt eller hemfridszon utgörs av det område som är ianspråktaget
av fastighetsägaren inom vilket han eller hon kan hävda en privat zon
som han eller hon bestämmer över.
Begreppet tomt har ingen vedertagen definition. I plan- och bygglagen (1987:10;
PBL) avses med tomt mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör
den mark som upptas av bebyggelsen och mark som ligger i direkt anslutning till
denna och används eller behövs för att bebyggelsen ska kunna användas för avsett
ändamål, t.ex. friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor m.m. (se Karnov,
kommentaren till 3 kap. 15 § PBL). I 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:
1152) avses med tomtmark sådan mark som upptas av bl.a. småhus samt trädgård
m.m. som ligger i anslutning till sådan byggnad. Enligt Bertil Bengtsson är det svårt
att precisera betydelsen av det för allemansrätten centrala begreppet tomt (Allemansrätten
Vad säger lagen?, Naturvårdsverket, 2004, s. 17). I stort sett blir det,
anför Bengtsson, utslagsgivande hur långt markägarens hemfridsintresse rimligen
kan anses gå. På det området är markägaren skyddad från allemansrättsligt intrång.
Tomt finns i princip bara kring byggnader och hur långt skyddet når från byggnaderna
varierar med hänsyn till omständigheterna, särskilt terrängförhållandena. Om
terrängförhållandena är sådana att de hindrar insyn mot bostadshus kan passage
tillåtas ganska nära huset, sällan dock närmare än 10-15 meter. Är insynen fri får
man hålla sig på längre avstånd (a.a. s. 18). Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd
(1997:1) om strandskydd anges att med tomt avses i naturvårdslagen, i vilken
strandskyddsbestämmelserna återfanns före miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari
1999, den zon kring en byggnad eller anläggning där allemansrätten är utsläckt (s. 9). Vidare anges i de allmänna råden att för det fall tomt inte har bestämts genom
tomtplatsbestämning varierar hemfridszonen beroende på typen av byggnad och var
byggnaden ligger (s. 10). I förarbetena till 1952 års strandlag förstås med uttrycket
tomt den del av jordägarens mark som ligger inom nära syn- och hörhåll från hans
bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse icke får fritt beträdas
(se NJA II 1952 s. 169).
Fortsättning nästa post
Sedan för TR ett resonemang om att även om hela ytan ned till ån någon gång varit ianspråktagen som tomt så innebar häcken och det faktum att folk gick utmed ån att ianspråktagandet i den delen upphört och att marken där blivit allemansrättsligt tillgänglig: " Användningen av stigen kan –
med hänsyn till att häcken utgjort en naturlig avskärmning och avgränsning mot
bostadshuset och tillhörande trädgård – inte anses ha inkräktat på NNs
hemfridsintresse eller ha medfört skada på fastigheten. Med beaktande härav
har landremsan utanför häcken fallit utanför NNs tomt och hemfridszon.
Det anförda leder till den sammanfattande slutsatsen att NNs åtgärder
att ta bort häcken, att klippa gräs ända ned till Stockån, att placera ut en båtupptagningsramp, samt att sätta upp en staketliknande anläggning i form av en tvärslå har vidtagits inom strandskyddsområde. De vidtagna åtgärderna är att anse som sådana anordningar som hindrat eller i vart fall avhållit allmänheten från att beträda området och därigenom förhindrat en fri passage längs fastighetens södra kant närmast Stockån. Därmed föreligger de objektiva förutsättningarna för brott. När det gäller frågan om de subjektiva förutsättningarna kan det inte anses visat att NN uppsåtligen brutit mot de aktuella bestämmelserna. Emellertid har han
genom att inte med tillräcklig grad av säkerhet försäkra sig om gällande bestämmelser i vart fall förfarit oaktsamt.
Gärningarna, som inte är att bedöma som ringa, ska för tiden före den 1 juli 2007
rubriceras som brott mot miljöbalken och för tiden därefter som brott mot områdesskydd."
Slut citat TR.
Mycket enkelt uttryckt kan skillnaden i HR och TR bedömning sägas ligga i att HR beaktar hemfridszonen enligt Bertil Bengtssons definition medan TR beaktar tomtbegreppet utifrån naturvårdsverkets definition. En intressant fråga är vad som hade hänt om tomten tidigare hade avgränsats i samband med dispensgivning. Hade den vidare hemfridszonen då inte kunnat åberopas även om de praktiska förhållandena varit desamma?
Fastighetsägaren kan bara dra den slutsatsen att lagstiftaren inte velat förse lagen med klara definitioner, detta för att undvika att allemansrättens fortsatta utveckling stöter på hinder. Det har noterats att åklagaren inte överklagade till HD. Det har vidare spekulerats i att detta kan ha berott på att man ville undvika sådana principuttalanden som HD är mer benägen att göra än hovrätt. Hellre förlora i ett mål än riskera att tomt och hemfridszon definieras.
För att återgå till frågan på Gotland. Tja, du kan väl testa att ändra användning och åberopa hemfridszon. Eftersom det handlar om ett brottmål räcker det inte med att backa åtgärderna, redan att de en gång företagits innebär ju brott. Det verkar alltså vara så absurt att ägaren kan vinna mer på att få saken prövad som brottmål än att söka dispens, dock med ett risktagande om straff. I dispensfallet avgörs ett överklagande av miljödomstol och den struntar i europakonvention, hemfrid och sådant tjafs. Där är det bara naturvårdsverkets rekommendationer som gäller som lagens bokstav. I brottmålet talar oklarhet om tomt och hemfridszon till den enskildes fördel, i miljömålet till hans nackdel.
Jag vill än en gång understryka att jag inte är jurist utan bara intresserad av principfrågorna. Det refererade målet är av allmänt intresse men inte fritt tillgängligt på nätet
med hänsyn till att häcken utgjort en naturlig avskärmning och avgränsning mot
bostadshuset och tillhörande trädgård – inte anses ha inkräktat på NNs
hemfridsintresse eller ha medfört skada på fastigheten. Med beaktande härav
har landremsan utanför häcken fallit utanför NNs tomt och hemfridszon.
Det anförda leder till den sammanfattande slutsatsen att NNs åtgärder
att ta bort häcken, att klippa gräs ända ned till Stockån, att placera ut en båtupptagningsramp, samt att sätta upp en staketliknande anläggning i form av en tvärslå har vidtagits inom strandskyddsområde. De vidtagna åtgärderna är att anse som sådana anordningar som hindrat eller i vart fall avhållit allmänheten från att beträda området och därigenom förhindrat en fri passage längs fastighetens södra kant närmast Stockån. Därmed föreligger de objektiva förutsättningarna för brott. När det gäller frågan om de subjektiva förutsättningarna kan det inte anses visat att NN uppsåtligen brutit mot de aktuella bestämmelserna. Emellertid har han
genom att inte med tillräcklig grad av säkerhet försäkra sig om gällande bestämmelser i vart fall förfarit oaktsamt.
Gärningarna, som inte är att bedöma som ringa, ska för tiden före den 1 juli 2007
rubriceras som brott mot miljöbalken och för tiden därefter som brott mot områdesskydd."
Slut citat TR.
Mycket enkelt uttryckt kan skillnaden i HR och TR bedömning sägas ligga i att HR beaktar hemfridszonen enligt Bertil Bengtssons definition medan TR beaktar tomtbegreppet utifrån naturvårdsverkets definition. En intressant fråga är vad som hade hänt om tomten tidigare hade avgränsats i samband med dispensgivning. Hade den vidare hemfridszonen då inte kunnat åberopas även om de praktiska förhållandena varit desamma?
Fastighetsägaren kan bara dra den slutsatsen att lagstiftaren inte velat förse lagen med klara definitioner, detta för att undvika att allemansrättens fortsatta utveckling stöter på hinder. Det har noterats att åklagaren inte överklagade till HD. Det har vidare spekulerats i att detta kan ha berott på att man ville undvika sådana principuttalanden som HD är mer benägen att göra än hovrätt. Hellre förlora i ett mål än riskera att tomt och hemfridszon definieras.
För att återgå till frågan på Gotland. Tja, du kan väl testa att ändra användning och åberopa hemfridszon. Eftersom det handlar om ett brottmål räcker det inte med att backa åtgärderna, redan att de en gång företagits innebär ju brott. Det verkar alltså vara så absurt att ägaren kan vinna mer på att få saken prövad som brottmål än att söka dispens, dock med ett risktagande om straff. I dispensfallet avgörs ett överklagande av miljödomstol och den struntar i europakonvention, hemfrid och sådant tjafs. Där är det bara naturvårdsverkets rekommendationer som gäller som lagens bokstav. I brottmålet talar oklarhet om tomt och hemfridszon till den enskildes fördel, i miljömålet till hans nackdel.
Jag vill än en gång understryka att jag inte är jurist utan bara intresserad av principfrågorna. Det refererade målet är av allmänt intresse men inte fritt tillgängligt på nätet
Redigerat:
Jag måste börja med att söka bygglov för att ändra användningen, men då kan man ju alltid hävda att det inte krävs strandskyddsdispens eftersom byggnaden ligger på sedan länge inhägnat område i anslutning till andra ekonomibyggnader.
Sedan får man se hur det går. Känns som om det skulle kunna vandra hela vägen upp till någon förvaltningsdomstol om kommunen propsar på en strandskyddsdispens.
I alla händelser har du gjort ett utmärkt arbete gråsten, och jag har fått en helt annan syn på vilka möjligheter det finns att komma till rätta med Länsstyrelsens godtyckliga påfund.
Sedan får man se hur det går. Känns som om det skulle kunna vandra hela vägen upp till någon förvaltningsdomstol om kommunen propsar på en strandskyddsdispens.
I alla händelser har du gjort ett utmärkt arbete gråsten, och jag har fått en helt annan syn på vilka möjligheter det finns att komma till rätta med Länsstyrelsens godtyckliga påfund.
Mycke_nu
Du skrev: Tolkar jag det rätt om jag antar att jag inte behöver ta hänsyn till MBs förbud mot ändrad användning av byggnader inom hemfridszonen?
Jag tror att man undvikit att nämna ordet hemfridszon i miljöbalken eftersom det begreppet kan konkurrera med tomtbegreppet. Däremot finns det väl lite vagt surr i propositionen och det är det som naturvårdsverket sedan skriver i sina rekommendationer och som miljödomstolarna sedan använder som om det vore lag.
Åtgärden att ändra användning är dispenspliktig om du går den civilrättsliga vägen. Är du säker på att ändrad användning kräver bygglov? Ändrar du användning utan att söka bygglov och dispens klarar du möjligen en brottmålsrättegång om dispensplikten, eftersom den ändrade användningen bör falla i samma kategori som NNs åtgärder med skyltar osv. Men jag är ytterst osäker hur det går med den uteblivna bygglovsansökan. Kravet på bygglov är inte kopplat till strandskydd utan torde framgå av PBL. Att allmänheten inte äger tillträde påverkar inte en bygglovsplikt för ändrad användning.
Du borde börja med någon åtgärd som inte i sig är bygglovspliktig men bara kräver dispens. Skylta, sätt staket, och anmäl dig själv för miljöbrott och se om du kan få den sålunda utstakade hemfridszonen fastställd i brottmålsrättegång. Med utgångspunkt från den hemfridszonen så borde du i den bästa av världar kunna hävda att ändrad användning inom hemfridszonen ska godtas och att den tomtavgränsning som inte kan undvikas ska omfatta den sålunda definierade hemfridszonen. ..Insh'allah
Du skrev: Tolkar jag det rätt om jag antar att jag inte behöver ta hänsyn till MBs förbud mot ändrad användning av byggnader inom hemfridszonen?
Jag tror att man undvikit att nämna ordet hemfridszon i miljöbalken eftersom det begreppet kan konkurrera med tomtbegreppet. Däremot finns det väl lite vagt surr i propositionen och det är det som naturvårdsverket sedan skriver i sina rekommendationer och som miljödomstolarna sedan använder som om det vore lag.
Åtgärden att ändra användning är dispenspliktig om du går den civilrättsliga vägen. Är du säker på att ändrad användning kräver bygglov? Ändrar du användning utan att söka bygglov och dispens klarar du möjligen en brottmålsrättegång om dispensplikten, eftersom den ändrade användningen bör falla i samma kategori som NNs åtgärder med skyltar osv. Men jag är ytterst osäker hur det går med den uteblivna bygglovsansökan. Kravet på bygglov är inte kopplat till strandskydd utan torde framgå av PBL. Att allmänheten inte äger tillträde påverkar inte en bygglovsplikt för ändrad användning.
Du borde börja med någon åtgärd som inte i sig är bygglovspliktig men bara kräver dispens. Skylta, sätt staket, och anmäl dig själv för miljöbrott och se om du kan få den sålunda utstakade hemfridszonen fastställd i brottmålsrättegång. Med utgångspunkt från den hemfridszonen så borde du i den bästa av världar kunna hävda att ändrad användning inom hemfridszonen ska godtas och att den tomtavgränsning som inte kan undvikas ska omfatta den sålunda definierade hemfridszonen. ..Insh'allah
Begreppet "hemfridszon" riskerar att lösa upp brottsbalksbegreppet "hemfridsbrott". Om man (faktiskt) stör någons hemfrid och samtidigt befinner sig utanför en fixerad "zon" skulle brottet inte längre bli möjligt att lagföra.
Ytterst relevant. Hade talan kunnat föras mot en person som gick utmed ån hos NN sedan HR fastställt att brott mot områdesskyddet ej förelåg? Det är inte säkert att åklagaren utgått från samma begrepp i det sammanhanget som det hovrätten använt vid sin prövning.
Hur har zonen "fixerats"?
Den väsentliga frågan är om en "fixerad" hemfridszon alltid överensstämmer med den tomtplats som avgränsats vid dispens. Dessutom kvarstår frågan om vad som utgör hemfridszon i det fall ingen avgränsning gjorts.
I ett aktuellt fall har kommunen vid dispens "föreslagit" en tomtavgränsning som bara sträcker sig 12 meter från en superkändis (Abba) skärgårdsställes bostadsbyggnad i Värmdö kommun trots att fri sikt råder runt om. Bastun och bryggan lígger utanför. Fritt fram således för nyfikna och paparazzi att på ringa avstånd delta i kändispartyn om det är så som billy_baver antyder. Fastigheten omfattar 11000 kvm men den medgivna tomtplatsen endast 2500 kvm och den är dessutom förskjuten i förhållande till byggnaden så att tomtplatsen/den fixerade hemfridszonen minimeras åt sjösidan, bastun och bryggan.
.
Hur har zonen "fixerats"?
Den väsentliga frågan är om en "fixerad" hemfridszon alltid överensstämmer med den tomtplats som avgränsats vid dispens. Dessutom kvarstår frågan om vad som utgör hemfridszon i det fall ingen avgränsning gjorts.
I ett aktuellt fall har kommunen vid dispens "föreslagit" en tomtavgränsning som bara sträcker sig 12 meter från en superkändis (Abba) skärgårdsställes bostadsbyggnad i Värmdö kommun trots att fri sikt råder runt om. Bastun och bryggan lígger utanför. Fritt fram således för nyfikna och paparazzi att på ringa avstånd delta i kändispartyn om det är så som billy_baver antyder. Fastigheten omfattar 11000 kvm men den medgivna tomtplatsen endast 2500 kvm och den är dessutom förskjuten i förhållande till byggnaden så att tomtplatsen/den fixerade hemfridszonen minimeras åt sjösidan, bastun och bryggan.
.
Eftersom det handlar om att konvertera en ekonomibyggnad till bostad så krävs bygglov. För att få bygglov måste man först kunna visa upp en strandskyddsdispens.gråsten skrev:
Jag måste missat något i ditt resonemang beträffande utsläckning av strandskyddet. Kan man inte i detta sammanhang argumentera att strandskyddet är utsläckt (tomtplats och hemfridszon) och att det därför inte krävs dispens?
Nä, dispens krävs även för ändrad användning inom tomtplats. Byggnaden kan ligga nära tomt(plats)gränsen och synbar bostadsanvändning kan då göra att den försynta allmänheten undviker att gå så nära som den annars skulle ha gjort. Därmed riskerar allemansrätten att påverkas och då bestämmer storebror att du inte får göra så utan att dispensprövning. Ställer din tillfälliga hyresgäst ut en stol utanför en ekonomibyggnad så markerar det hemfridszon och det är alltså förbjudet. Du ska också tillhålla barnen att inte låta bollar och andra leksaker ligga så att allmänheten kan råka hysa tvekan om sin rätt till tillträde. Det är straffbart.
Kravet på dispens för åtgärd inom tomtplats framgick av det uttalande av departementschefen som jag citerade innan. Dessutom är det inte fråga om någon intresseavvägning där ditt intresse av åtgärden vägs mot den förmodligen ringa påverkan på allemansrätten. Ditt intresse ska inte beaktas. Detta strider visserligen mot Europakonvention och grundlagens bestämmelser om proportionalitet men professor Westerlund har talat om varför och miljödomstolarna påpekar att strandskyddets, dvs allemansrättens intressen inte får påverkas negativt i något avseende. Detta enligt miljöbalkspropositionens motiv till stopp-paragrafen 7:26, tillkommen efter att regeringsrätten tillämpade en proportionalitetsbedömning i bl a RÅ 1996:44.
Frågan är naturligtvis hur det skulle betraktas om du låter folk sova i ekonomibyggnaden utan att ändra dess yttre. Jag gjorde gästrum i stallet men behöll dörrar osv. Nu ligger stallet i och för sig i en sk götisk gårdsformation (vanlig gårdsfyrkant) och dörrarna öppnas in mot dennas gårdsplan så där får den förmodat försynta allmänheten ändå inte uppehålla sig. Kanske. Skulle man köra riktigt hårt på naturvårdsverkets linje kan man väl hävda att allmänheten har rätt att gå in på fädelen av gårdsplanen även inom en mindre bondgård, detta åtminstone om det finns någon avgränsning som ursprungligen hindrat korna från att gå fram till bostadshuset. Visserligen syns allmänheten från bostadshuset men bostadstomten är avgränsad från fädelen och därför kan fägården inte utgöra hemfridszon. Dessutom råder knappast hemfrid inom ladugård eller stall så där får du inte säga år obehöriga att de inte får uppehålla sig när du inte själv är där. Du ska inte tro att du har några rättigheter. Du äger och betalar skatt, men din bestämmanderätt har skalats av i flertalets intresse.
Kravet på dispens för åtgärd inom tomtplats framgick av det uttalande av departementschefen som jag citerade innan. Dessutom är det inte fråga om någon intresseavvägning där ditt intresse av åtgärden vägs mot den förmodligen ringa påverkan på allemansrätten. Ditt intresse ska inte beaktas. Detta strider visserligen mot Europakonvention och grundlagens bestämmelser om proportionalitet men professor Westerlund har talat om varför och miljödomstolarna påpekar att strandskyddets, dvs allemansrättens intressen inte får påverkas negativt i något avseende. Detta enligt miljöbalkspropositionens motiv till stopp-paragrafen 7:26, tillkommen efter att regeringsrätten tillämpade en proportionalitetsbedömning i bl a RÅ 1996:44.
Frågan är naturligtvis hur det skulle betraktas om du låter folk sova i ekonomibyggnaden utan att ändra dess yttre. Jag gjorde gästrum i stallet men behöll dörrar osv. Nu ligger stallet i och för sig i en sk götisk gårdsformation (vanlig gårdsfyrkant) och dörrarna öppnas in mot dennas gårdsplan så där får den förmodat försynta allmänheten ändå inte uppehålla sig. Kanske. Skulle man köra riktigt hårt på naturvårdsverkets linje kan man väl hävda att allmänheten har rätt att gå in på fädelen av gårdsplanen även inom en mindre bondgård, detta åtminstone om det finns någon avgränsning som ursprungligen hindrat korna från att gå fram till bostadshuset. Visserligen syns allmänheten från bostadshuset men bostadstomten är avgränsad från fädelen och därför kan fägården inte utgöra hemfridszon. Dessutom råder knappast hemfrid inom ladugård eller stall så där får du inte säga år obehöriga att de inte får uppehålla sig när du inte själv är där. Du ska inte tro att du har några rättigheter. Du äger och betalar skatt, men din bestämmanderätt har skalats av i flertalets intresse.
Redigerat:
Jag har fått följande kommentar från annat håll till min fråga om talan hade kunnat föras mot en person som gick utmed ån sedan hovrätten funnit att brott mot områdesskyddet ej förelåg:
Bertil Bengtsson skriver i Miljöbalken, en kommentar:
Man skulle kunna tänka sig att ägarens anspråk på hemfrid går något längre inom den egna fastigheten än själva den mark som får tas i anspråk eller användas för visst ändamål [läs som tomt] och sannolikt får i varje fall inte allmänheten rasta eller tälta så nära huset. Som huvudregel gäller ju allemansrätten oberoende av myndigheternas beslut om marken. Ett staket bör dock markera gränsen för tillåten passage, och under alla förhållanden bör det var tillåtet att bada och passera utanför tomtplatsen; annars skulle ju beslutet om tomtplats vara ganska meningslös.”
Alltså, om myndigheterna gjort en tomtplatsavgränsning så är det strafftitt att passera utanför gränsen.
Billy_baver har således stöd för sin förmodan att talan om hemfridsbrott inte kan föras mot någon som stör utanför fixerad hemfridszon.
Den nyfikne kan begära kopior på dispensbeslut med tomtavgränsning och roa sig i sommar. Tror jag ska öppna en Facebook sida om häftig hemma-hos sightseeing hos kändisar. Hur nära kan vi tälta vid Göran Perssons torp? Har han sjönära fastighet och tomtavgränsning efter dispens? Har han för stor gräsmatta och gårdsplan? Har eventuella securitasvakter rätt att mota bort oss? Får jag använda min laseravståndsmätare mot huset för att hålla koll på att jag befinner mig på tillbörligt avstånd? Hur ska ägaren kunna dokumentera om jag är straxt innanför, på eller straxt utanför tomavgränsningen om han inte har satt upp staket som Bengtsson förutsätter? Kan ägaren över huvud taget åberopa hemfridsbrott om inget staket finns? Och slutligen - hur vistas man tolv meter från boningshuset på en stor skärgårdsfastighet med fri sikt runt omkring när familjen sitter ute och äter en sommardag utan att störa? Parollen inte störa, inte förstöra har förlorat all mening i och med naturvårdsverkets normativa "rekommendationer".
Bertil Bengtsson skriver i Miljöbalken, en kommentar:
Man skulle kunna tänka sig att ägarens anspråk på hemfrid går något längre inom den egna fastigheten än själva den mark som får tas i anspråk eller användas för visst ändamål [läs som tomt] och sannolikt får i varje fall inte allmänheten rasta eller tälta så nära huset. Som huvudregel gäller ju allemansrätten oberoende av myndigheternas beslut om marken. Ett staket bör dock markera gränsen för tillåten passage, och under alla förhållanden bör det var tillåtet att bada och passera utanför tomtplatsen; annars skulle ju beslutet om tomtplats vara ganska meningslös.”
Alltså, om myndigheterna gjort en tomtplatsavgränsning så är det strafftitt att passera utanför gränsen.
Billy_baver har således stöd för sin förmodan att talan om hemfridsbrott inte kan föras mot någon som stör utanför fixerad hemfridszon.
Den nyfikne kan begära kopior på dispensbeslut med tomtavgränsning och roa sig i sommar. Tror jag ska öppna en Facebook sida om häftig hemma-hos sightseeing hos kändisar. Hur nära kan vi tälta vid Göran Perssons torp? Har han sjönära fastighet och tomtavgränsning efter dispens? Har han för stor gräsmatta och gårdsplan? Har eventuella securitasvakter rätt att mota bort oss? Får jag använda min laseravståndsmätare mot huset för att hålla koll på att jag befinner mig på tillbörligt avstånd? Hur ska ägaren kunna dokumentera om jag är straxt innanför, på eller straxt utanför tomavgränsningen om han inte har satt upp staket som Bengtsson förutsätter? Kan ägaren över huvud taget åberopa hemfridsbrott om inget staket finns? Och slutligen - hur vistas man tolv meter från boningshuset på en stor skärgårdsfastighet med fri sikt runt omkring när familjen sitter ute och äter en sommardag utan att störa? Parollen inte störa, inte förstöra har förlorat all mening i och med naturvårdsverkets normativa "rekommendationer".
Redigerat:
Vad jag menade är snarast motsatsen; nämligen svårigheten att beivra allvarligt menade kränkningar på distans: Folk som ställer sig på kanske hundra eller två hundra meters håll och skränar glåpord med megafon. Att människor passerar förbi någons bostad på tolv meters avstånd kan inte automatiskt jämställas med hemfridsbrott. Därför tror jag begreppet "hemfridzon" skulle bli en björntjänst mot hemfriden.gråsten skrev: