Jag säger aldrig ifrån om Ica tar 10 kr/kg för appelsinerna när det skulle kostat 20. (Och som oftast säger jag heller inget om de tar för mycket.)
Hos den lokala brädgården kanske jag säger ifrån, men aldrig om jag säger nåt hos Byggmax/Bauhaus.
Hos den lokala brädgården kanske jag säger ifrån, men aldrig om jag säger nåt hos Byggmax/Bauhaus.
Är du säker på att allt är relativt?tille1 skrev:
Om du hittar en 20-lapp som någon tappat i parkeringshuset, springer du med den till polisen i så fall (förutsätter givetvis att man inte ser eller har någon aning om vem som tappat den, då ropar man ju eller kontaktar den personen)? All heder åt dig i så fall. Det låter ju iaf som om du skulle göra detHene skrev:
Om inte annat så befinner ju du dig också i en "gråzon" , om än att du om vi kan uttrycka oss med "är väldigt nära det vita". Men frågan är om någon helt och hållet kan befinna sig i det vita? Om vi målar upp en bild av att det är svart och vitt?Själv jag tror väldigt få människor skulle lämna in en upphittad 20-lapp. Och förmodligen är det ännu färre som går till polisen och frågar efter bortappad 20-lapp. Eller en 5-krona på marken, är den allmänngods? Om ja, är 20kr det också? Eller 1000kr? Var drar du gränsen i så fall för vad som är moraliskt korrekt?
[Edit]
Vill nu inte måla upp mig själv eller någon annan som en tjuv eller dålig människa med pengar eller dylikt här, men jag tycker "de upphittade pengarna" väl illustrerar det jag vill få fram med hur jag ser på det med "en gråzon". Och att man kan applicera samma tänk/modell i andra sammanhang som inte råkar röra just upphittade pengar.
Redigerat:
Jag rör normalt inte pengar som inte är mina. Pengar på marken brukar jag faktiskt låta ligga. Jag har aldrig hittat ett femhundring, möjligt att jag skulle lämna ner den på polisstationen, men mindre än så rör jag inte.mrVoodoo skrev:Om du hittar en 20-lapp som någon tappat i parkeringshuset, springer du med den till polisen i så fall (förutsätter givetvis att man inte ser eller har någon aning om vem som tappat den, då ropar man ju eller kontaktar den personen)? All heder åt dig i så fall. Det låter ju iaf som om du skulle göra det
Själv jag tror väldigt få människor skulle lämna in en upphittad 20-lapp. Och förmodligen är det ännu färre som går till polisen och frågar efter bortappad 20-lapp. Eller en 5-krona på marken, är den allmänngods? Om ja, är 20kr det också? Eller 1000kr? Var drar du gränsen i så fall för vad som är moraliskt korrekt?
Hade förresten en polare som hittade 9000 på marken en sommar. Lämnade in det till polisen, och fick behålla alltihop efter x-antal månader då ingen gjorde anspråk på dom.
Dilemmat vi upplever är kollisionen mellan vår västerländska moraluppfattning (att det finns absolut rätt och fel) och den dynamik som existerar i praktiken. Är den som gjort fel min mamma, Bauhaus eller Staten, en okänd på gatan? Moralen gör ingen skillnad, men i praktiken tillämpar vi den olika.
I kinesisk filosofi, exvis, finns inget absolut rätt eller fel på samma sätt. Allt är dynamiskt, flytande, och förhandlas ständigt beroende på de inbördes styrkerelationerna. Vad som är rätt eller fel anpassas därefter.
Det är nog det SOCKEPLAST är inne på.
I kinesisk filosofi, exvis, finns inget absolut rätt eller fel på samma sätt. Allt är dynamiskt, flytande, och förhandlas ständigt beroende på de inbördes styrkerelationerna. Vad som är rätt eller fel anpassas därefter.
Det är nog det SOCKEPLAST är inne på.
Den kinesika filosofin låter inte så dummycke_nu skrev:
Samt att det lät klok med just att vi tillämpar den olika. Jag ser det som ganska omöjligt att man som människa skulle kunna vara 100% objektiv i sin bedömning och ställningstagande hela livet. Så det som kändes rätt för 10 år sedan kanske känns helt fel idag, och sen känns helt rätt den 24 september 2017?Nu är vi i OT-tassemarkerna, men om allt är relativt, hur vet vi det? Vi kan ju inte slå fast någonting alls eftersom allt är relativt. Alltså kan vi inte heller slå fast att allt är relativt...mycke_nu skrev:
OM nu inte allt är relativt, dvs det FINNS vissa saker som ÄR och som transcenderar, ja då är moral heller inte något helt relativt.
Moral är väl godtyckligt eller?
Mja...blir jag feldebiterad hos min lokale bygghandlare i byn säger jag till. Är det nån stor drake, ja då vete fan, ärligt talat...
Alla här kan vara hur skenheliga dom vill men i grund och botten är alla människor mer eller mindre egoister och moralen är bara så hög som nöden kräver. Kolla närmsta dagstidning, tingsrätt eller alla diskussioner om hantverkares/kunders beteende på detta forum så har ni svaret.
Jag försöker själv vara sådär lagom godtrogen och lita på folk men man blir mest besviken över hur dom flesta bara bryr sig om sig själv och skiter i andra.
Varför har vi annars uteliggare, arbetslösa och fattiga i det här landet (och ännu värre i andra delar av världen)?
Ni snackar om 500-lappar på gatan som om det vore ett problem. Den som tappat den hade i alla fall en att tappa. Men hur agerrar Ni mot aluma-försäljare, den där illaluktande gubben på parkbänken eller mot kvinna i lägenheten bredvid som ni vet får stryk av sin man varje kväll?
Det var troligtvis inte riktigt så här djupt tråden skulle gå men snackar vi moral så får det bli hela kakan....
Jag försöker själv vara sådär lagom godtrogen och lita på folk men man blir mest besviken över hur dom flesta bara bryr sig om sig själv och skiter i andra.
Varför har vi annars uteliggare, arbetslösa och fattiga i det här landet (och ännu värre i andra delar av världen)?
Ni snackar om 500-lappar på gatan som om det vore ett problem. Den som tappat den hade i alla fall en att tappa. Men hur agerrar Ni mot aluma-försäljare, den där illaluktande gubben på parkbänken eller mot kvinna i lägenheten bredvid som ni vet får stryk av sin man varje kväll?
Det var troligtvis inte riktigt så här djupt tråden skulle gå men snackar vi moral så får det bli hela kakan....
Jag skulle aldrig kalla mig själv god. Jag vet att jag inte är det. Men jag försöker. Att försöka är inte skenheligt. För mig är det nödvändigt.RobZombie skrev:
Jag har hjälpt misshandlade kvinnor. Ringt polisen, och vittnat därefter. Skulle lätt göra det igen.
Håller med om vad några säger. Är det hos den lokala lilla bygghandlaren så tvekar jag inte på att säga till.
Om det skulle vara hos någon av de större rävarna (K-Rauta, Bauhaus, Hornbach etc) så finns det inte en chans att jag säger till, MEN om jag hade fått en excellent service hos dem så kanske... men det lär ju aldrig hända.
Om det skulle vara hos någon av de större rävarna (K-Rauta, Bauhaus, Hornbach etc) så finns det inte en chans att jag säger till, MEN om jag hade fått en excellent service hos dem så kanske... men det lär ju aldrig hända.
Beror på situationen: har jag sagt att jag ska ha 100, och de varit medo ch lastat upp 100, alternativt att jag står bredvid och säger "det är 100", då säger jag inget sedan, utan räknar med att de av nån anledning vill ge mig halva priset. Men har det varit lite mer flummigt, så ringer jag nog och frågar, nåt i stil med "jag har fått 100, men en räkning på 50, kommer det en räkning till senare eller?"
Jag tror det är rätt svårt att veta hur man handlar i förväg, man kan nog ha en övertygelse om något men handla emot den ibland. Som någon var inne på så kanske man inte har fått ett bra bemötande på ett företag och de kanske samtidigt debiterar dig för lite. I det fallet tror jag att de flesta går med gott samvete därifrån utan att påtala misstaget, även om personen i fråga har en rätt klar åsikt innan om att man inte gör så. Jag tror nog att den här tråden snart spårar ut
Kan nämnda att jag hittade en 100 lapp på gatan för några månader sedan. Eftersom jag inte såg att någon tappade den och att det inte såg ut som någon i närheten letade efter sedeln tog jag upp den och stoppade den i fickan. Det tyckte jag kändes väldigt fel och man kände sig nästan "smutsig" och som en tjuv för man var rädd för att någon såg en. Inte för det skulle varit mer försvarbart om ingen såg mig men det skulle nog påverkat lite.
Kan nämnda att jag hittade en 100 lapp på gatan för några månader sedan. Eftersom jag inte såg att någon tappade den och att det inte såg ut som någon i närheten letade efter sedeln tog jag upp den och stoppade den i fickan. Det tyckte jag kändes väldigt fel och man kände sig nästan "smutsig" och som en tjuv för man var rädd för att någon såg en. Inte för det skulle varit mer försvarbart om ingen såg mig men det skulle nog påverkat lite.