Hur vet man om man är redo att flytta??
Jag har sån ångest över detta. Min sambo köpte ett hus för fem år sedan och eftersom jag inte såg någon anledning till att bo kvar hos mina föräldrar flyttade jag hit. Vi har renoverat huset inifrån och ut, många långa turer och fel som inte visade sig förrän lite för sent.
Så långt inga problem. Saken är att huset har ett ganska taskigt läge, vid en stor väg och helt öppet runt omkring. Vi känner inte en enda av grannarna och tycker inte att byn är så vidare värst trevlig. Det funkar, men vi har från början sagt att detta bara är en mellanlandning, vi ska flytta förr eller senare.
Nu har vi hittat en gård som är till salu. Den ligger i en trevligare omgivning, dock lite för långt bort från mina hemtrakter, men fortfarande i sambons kända omgivningar. Gården har potential, men kräver enormt mycket jobb.
Jag pluggar och har inga pengar. Därför skulle min sambo ensam få stå för fiolerna om vi skulle köpa gården. Jag tycker dt känns fel, vi har gjort så en gång, men det rä väl dags att vi gör något tillsammans nu.
Jag har väldigt svårt att känna mig hemma någonstans, det tog flera år innan jag kände att det här faktiskt var mitt hem. Nu funkar det bra, jag har mitt växthus osv här.
Allt i mitt liv är ganska osäkert just nu. Jag håller på med ett examensarbete i min utbildning som är slut till sommaren, det innebär ganska stor press och stress. Till hösten kommer jag förmodligen fortsätta plugga, men jag är stressad för att jag inte vet vad, hur eller var jag ska söka. Jag har ett extrajobb som jag avskyr, men behöver för att överleva ekonomiskt.
Jag vill inte bo kvar här resten av livet, men jag orkar inte ta allt vad det innebär med att flytta nu. Dessutom tycker jag gården är lite väl dyr.
Vad ska jag göra? Jag är olycklig, sambon är olycklig. Hela mitt jag skriker NEJ till att flytta till den här gården. Det känns som att då kommer jag vara fast här för evigt. I en del av landet där jag inte känner mig det minsta hemma.
Jag vet inte hur ni skulle kunna hjälpa mig med detta, kanske ser det enkelt ut utifrån. Kanske är det bara jag som kan säga vad jag vill.
Så långt inga problem. Saken är att huset har ett ganska taskigt läge, vid en stor väg och helt öppet runt omkring. Vi känner inte en enda av grannarna och tycker inte att byn är så vidare värst trevlig. Det funkar, men vi har från början sagt att detta bara är en mellanlandning, vi ska flytta förr eller senare.
Nu har vi hittat en gård som är till salu. Den ligger i en trevligare omgivning, dock lite för långt bort från mina hemtrakter, men fortfarande i sambons kända omgivningar. Gården har potential, men kräver enormt mycket jobb.
Jag pluggar och har inga pengar. Därför skulle min sambo ensam få stå för fiolerna om vi skulle köpa gården. Jag tycker dt känns fel, vi har gjort så en gång, men det rä väl dags att vi gör något tillsammans nu.
Jag har väldigt svårt att känna mig hemma någonstans, det tog flera år innan jag kände att det här faktiskt var mitt hem. Nu funkar det bra, jag har mitt växthus osv här.
Allt i mitt liv är ganska osäkert just nu. Jag håller på med ett examensarbete i min utbildning som är slut till sommaren, det innebär ganska stor press och stress. Till hösten kommer jag förmodligen fortsätta plugga, men jag är stressad för att jag inte vet vad, hur eller var jag ska söka. Jag har ett extrajobb som jag avskyr, men behöver för att överleva ekonomiskt.
Jag vill inte bo kvar här resten av livet, men jag orkar inte ta allt vad det innebär med att flytta nu. Dessutom tycker jag gården är lite väl dyr.
Vad ska jag göra? Jag är olycklig, sambon är olycklig. Hela mitt jag skriker NEJ till att flytta till den här gården. Det känns som att då kommer jag vara fast här för evigt. I en del av landet där jag inte känner mig det minsta hemma.
Jag vet inte hur ni skulle kunna hjälpa mig med detta, kanske ser det enkelt ut utifrån. Kanske är det bara jag som kan säga vad jag vill.
Planera din framtid som dom flesta brukar göra : avklara dina studier först, skaffa jobb du trivs med, gift dej, köp ett hus, skaffa barn 
.
No ja, så enkelt är det inte och det är inte alltid allt går enligt planerna.
Hur än du gör så fortsätt med att studera för det är det bästa investering du kan göra. Kunskap är en sak som ingen kan ta ifrån dej .
Investera i kunskap i stället för en ny renoveringsobjekt. Gamla gårdar kan vänta medan du studerar i lugn och ro i ett par år till. Flytta ditt du hittar din utbildning och ta en studielån om så behövs.
Lycka till!!!
gaia
.No ja, så enkelt är det inte och det är inte alltid allt går enligt planerna.
Hur än du gör så fortsätt med att studera för det är det bästa investering du kan göra. Kunskap är en sak som ingen kan ta ifrån dej .
Investera i kunskap i stället för en ny renoveringsobjekt
. Gamla gårdar kan vänta medan du studerar i lugn och ro i ett par år till. Flytta ditt du hittar din utbildning och ta en studielån om så behövs. Lycka till!!!
gaia
Skitlätt när man står utanför och kommer med goda råd, svårare att själv göra när man står där å glor som ett fån :S Men "gaia" har helt rätt. Flytta inte till en gård som Du inte vill bo i, gör klart dina studier! Det känns lika rätt när det ÄR rätt som det känns fel nu. Är sambon rätt så fattar han å väntar på rätt tillfälle.
Ja e så gammal så jag kan säga att det finns ett oräkneligt antal bonngårdar med renoveringsbehov, en sån går alltid att hitta. Och faktiskt finns det gott om potentiella sambos också
Ja e så gammal så jag kan säga att det finns ett oräkneligt antal bonngårdar med renoveringsbehov, en sån går alltid att hitta. Och faktiskt finns det gott om potentiella sambos också
Folk tänker för sällan på sig själva och i slutändan mår man sämst själv. Säg stopp och berätta det du berättar här för något säger mig att ni inte kommunicerar ordentligt. Om du mår dåligt så kvittar det var ni bor. Börja i er själva och resten som boplats det löser sig alltid. Fokus.
Plugga lönar sig oftast så tänk att ni troligen får ett betydligt bättre boende senare. Jag ökade min lön med över 100% efter 3 års ingenjörsstudier. Bra investering
Plugga lönar sig oftast så tänk att ni troligen får ett betydligt bättre boende senare. Jag ökade min lön med över 100% efter 3 års ingenjörsstudier. Bra investering
Redigerat:
Mest orolig blir man när man läser om dina studier vilka inte verkar leda fram till något där det finns jobb, eller något du vill jobba med.
Se till att få ett jobb du trivs med och som du kan försörja dej på. Krävs det mer studier så ta studielån och extraknäck inte parallellt. Du måste fokusera på studierna för din framtida försörjning. När du har en egen inkomst kommer du att finna din egen röst och boendet löser sig.
Det finns, som redan påpekat ovan, många gårdar. Gör saker i rätt ordning.
Se till att få ett jobb du trivs med och som du kan försörja dej på. Krävs det mer studier så ta studielån och extraknäck inte parallellt. Du måste fokusera på studierna för din framtida försörjning. När du har en egen inkomst kommer du att finna din egen röst och boendet löser sig.
Det finns, som redan påpekat ovan, många gårdar. Gör saker i rätt ordning.
Att köpa hus (alt. lägenhet) och flytta känns som stora steg när man står inför det, eller funderar på att göra det. Man vill (ev.) hitta stället där man blir kvar tills man trillar av pinn, eller åtminstone så länge som möjligt. Vi har haft den känslan ett antal gånger, men av olika anledningar så bor man där 5-6 år, kanske 10, sedan letar man efter nytt boende igen. Självklart gäller det inte alla men jag tror att det gäller för en hel del av oss.
Det jag vill ha sagt är att du inte behöver tro att bara för att ni flyttar till gården så blir ni fast och hamnar i en återvändsgränd som ni inte tar er ur. Det kan också vara en lärdom, varje boende lär en något nytt som man kan ta med sig till sitt nästa.
Det jag vill ha sagt är att du inte behöver tro att bara för att ni flyttar till gården så blir ni fast och hamnar i en återvändsgränd som ni inte tar er ur. Det kan också vara en lärdom, varje boende lär en något nytt som man kan ta med sig till sitt nästa.
Tack för att ni försöker hjälpa mig att tänka klart i den här soppan. Även om ni bara säger saker som jag egentligen vet om hjälper det att läsa det.
Nu har jag inte fullt så mycket panik längre. Jag är tveksam till det mesta. Jag vet inte vad jag vill. Men det ordnar sig nog. Har vi tur blir det budgivning på gården, då blir det alldeles för dyrt och vi slipper över huvud taget fundera på om det är något för oss eller inte.
Sambon lyssnar på mig och förstår vad jag säger. I hans ögon är gården perfekt, men han har ändå sagt att vi kan släppa det om jag absolut inte vill dit. Så honom behåller jag ett tag till!
Nu har jag inte fullt så mycket panik längre. Jag är tveksam till det mesta. Jag vet inte vad jag vill. Men det ordnar sig nog. Har vi tur blir det budgivning på gården, då blir det alldeles för dyrt och vi slipper över huvud taget fundera på om det är något för oss eller inte.
Sambon lyssnar på mig och förstår vad jag säger. I hans ögon är gården perfekt, men han har ändå sagt att vi kan släppa det om jag absolut inte vill dit. Så honom behåller jag ett tag till!
Som så många andra verkar ni också ha så bråttom...exempel, vanligt är att blir man gravid skaffar man ett jättetungt projekt ett stort gammalt hus!! som dessutom behöver renoveras...är man inte gravid då skaffar man också ett hus.... ett jätteprojekt som behöver sin omskötsel..sedan skaffar man snabbt ett par barn... och mitt i detta verkar många ha tio projekt till.....sedan går åren och det stora projektet är plötsligt för stort....för två personer. suck!
Idag med facit i hand skulle jag välja att bo i hyresrätt medans barnen är små, man studerar osv...skaffa ett hus först när dom är någorlunda självgående och ett lagomt hus. Du ska nog i första hand prata med din sambo om hur ni vill leva tillsammans. Vad vill ni ha ut av livet...för ett projekt tar på förhållandet man måste vara målmedvetna, ha den goda viljan...tillsammans och ekonomi. Lycka till!
Idag med facit i hand skulle jag välja att bo i hyresrätt medans barnen är små, man studerar osv...skaffa ett hus först när dom är någorlunda självgående och ett lagomt hus. Du ska nog i första hand prata med din sambo om hur ni vill leva tillsammans. Vad vill ni ha ut av livet...för ett projekt tar på förhållandet man måste vara målmedvetna, ha den goda viljan...tillsammans och ekonomi. Lycka till!
Måste ni ha ett hus? Ni kanske ska köpa en lägenhet istället. Tycker det låter som att du vill flytta men inte ha ett så stort projekt. Och det är inte alls hemskt att bo i lägenhet framförallt inte om man äger den så att man kan renovera den till att bli som man vill.
Tack igen alla som läser och engagerar sig.
Efter en veckas funderingar känns det inte helt fel längre. Mitt i början massiva motstånd har vänt till försiktig förväntan.
Jag ser ju vilka potential gården har. Det är mycket som behöver göras, men inte akut, utan det kan vi ta med tiden. Vis av erfarenhet vet jag också att det brukar bli bäst om man hinner bo in sig i ett hus innan man planerar eventuella om- eller tillbyggnader, eftersom man då vet bättre vad det är man saknar och hur man vill ha det.
I det här huset där vi bor nu har vi gjort det vi har kunnat, med vissa problem på vägen. Men som jag tidigare skrivit var det från början endast tänkt som en mellanlandning. Nu är vi klara här och jag klättrar på väggarna för att jag inte har något att göra. Vi är båda väldigt pyssliga av oss och har svårt att sitta still. Jag har tidigare alltid haft något projekt på gång här, vilket jag trivs med.
Gården som vi eventuellt vill köpa ligger bara 15 km från där vi bor nu. Närmare den större ort där jag jobbar och varifrån det finns bra kommunikationer till närliggande städer. Jag kommer inte att flytta för att plugga, det finns en hel del inom pendlingsavstånd och distans är också ett alternativ. Så jag kommer fortfarande att verka på hemmaplan.
Barn är ingenting som är aktuellt nu. Jag ska som sagt plugga i ett par år till, sedan vill jag ha ett bra jobb som jag trivs med. Med jobb kommer förhoppningsvis pengar, större ombyggnader blir möjliga, man kanske får råd att skaffa häst eller andra betesdjur att ha på sin egen mark. Sedan är det dags för barn, men det ligger åtminstone tre år framåt, säkert mer.
Lägenhet är totalt omöjligt, jag mår psykiskt dåligt i lägenhet då jag känner mig instängd och inte har någon egen plats utomhus. Den här gården är precis vad vi behöver, båda två.
Jag var väldigt avig mot detta i början, det vet jag, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Nu väntar vi besked från banken om vi får något lånelöfte eller inte. Sedan är det andra frågor som ska lösas på vägen, så det är långt ifrån klart än.
Gården i fråga har varit till salu i ett halvår och säljarna börjar bli smått desperata, så jag tror att vi kanske kan få den billigare än det pris som fanns från början. Då känns inte heller det omöjligt. Men för att inte bli besviken om allt går i stöpet låter jag mig själv fortfarande tro att det inte kommer bli något. Det finns fortfarande många hinder på vägen...
Efter en veckas funderingar känns det inte helt fel längre. Mitt i början massiva motstånd har vänt till försiktig förväntan.
Jag ser ju vilka potential gården har. Det är mycket som behöver göras, men inte akut, utan det kan vi ta med tiden. Vis av erfarenhet vet jag också att det brukar bli bäst om man hinner bo in sig i ett hus innan man planerar eventuella om- eller tillbyggnader, eftersom man då vet bättre vad det är man saknar och hur man vill ha det.
I det här huset där vi bor nu har vi gjort det vi har kunnat, med vissa problem på vägen. Men som jag tidigare skrivit var det från början endast tänkt som en mellanlandning. Nu är vi klara här och jag klättrar på väggarna för att jag inte har något att göra. Vi är båda väldigt pyssliga av oss och har svårt att sitta still. Jag har tidigare alltid haft något projekt på gång här, vilket jag trivs med.
Gården som vi eventuellt vill köpa ligger bara 15 km från där vi bor nu. Närmare den större ort där jag jobbar och varifrån det finns bra kommunikationer till närliggande städer. Jag kommer inte att flytta för att plugga, det finns en hel del inom pendlingsavstånd och distans är också ett alternativ. Så jag kommer fortfarande att verka på hemmaplan.
Barn är ingenting som är aktuellt nu. Jag ska som sagt plugga i ett par år till, sedan vill jag ha ett bra jobb som jag trivs med. Med jobb kommer förhoppningsvis pengar, större ombyggnader blir möjliga, man kanske får råd att skaffa häst eller andra betesdjur att ha på sin egen mark. Sedan är det dags för barn, men det ligger åtminstone tre år framåt, säkert mer.
Lägenhet är totalt omöjligt, jag mår psykiskt dåligt i lägenhet då jag känner mig instängd och inte har någon egen plats utomhus. Den här gården är precis vad vi behöver, båda två.
Jag var väldigt avig mot detta i början, det vet jag, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Nu väntar vi besked från banken om vi får något lånelöfte eller inte. Sedan är det andra frågor som ska lösas på vägen, så det är långt ifrån klart än.
Gården i fråga har varit till salu i ett halvår och säljarna börjar bli smått desperata, så jag tror att vi kanske kan få den billigare än det pris som fanns från början. Då känns inte heller det omöjligt. Men för att inte bli besviken om allt går i stöpet låter jag mig själv fortfarande tro att det inte kommer bli något. Det finns fortfarande många hinder på vägen...
Redigerat:
läs sambolagen så du vet vilka rättigheter du har till gården om ni köper den.Majjijann skrev:
Som det är nu så verkar det att din sambo äger huset och om det händer honom något så har du inget rätt till hans hus. Vill du ha det så?
Nu ska du kanske engagera dej i nästa renovering och det vore ju mer rättvist om ni båda ägde gården som ni tillsammans rustar upp. Det går också bra att skriva testamente ... tråkiga tankar men nog så viktiga för att du inte ska en dag gå tomhänt ifrån allt om det värsta inträffar.
Eller gift er innan köpet så blir det hela mycket enklare
. Det tar bara 10 minuter i rådhuset gaia
Sambolagen låter väl inte helt fel att kika lite på. Det ska jag göra. Men något ploppar upp i min hjärna redan nu. Finns det inte inskrivet i sambolagen något som säger att bostad som är inköpt för gemensamt boende delas lika vid eventuell delning, eller nåt liknande...?
Kommer inte ihåg riktigt hur det är formulerat, men det är skillnad om jag köper en lägenhet för att bo där själv och min partner senare flyttar in, eller om jag köper en lägenhet för att vi båda ska bo där. Även om det är samma person som betalar i båda fallen.
Så klart ska vi om det blir något av vara noggranna med att skriva in hur det blir vid eventuell delning, hur jag senare ska köpa min del av gården osv.
Kommer inte ihåg riktigt hur det är formulerat, men det är skillnad om jag köper en lägenhet för att bo där själv och min partner senare flyttar in, eller om jag köper en lägenhet för att vi båda ska bo där. Även om det är samma person som betalar i båda fallen.
Så klart ska vi om det blir något av vara noggranna med att skriva in hur det blir vid eventuell delning, hur jag senare ska köpa min del av gården osv.
Blir lite fundersam över din psykiska ohälsa, i just lägenhet
...när det finns så många människor som inget hellre vill, än att bo tillsammans med sin familj, i ett alldeles eget hus med liten täppa, men som inte har ekonomi till det.
Ett litet råd på vägen...slopa alla "dina hinder" och försök se möjligheterna istället
Önskar er ett stort lycka till!
...när det finns så många människor som inget hellre vill, än att bo tillsammans med sin familj, i ett alldeles eget hus med liten täppa, men som inte har ekonomi till det.
Ett litet råd på vägen...slopa alla "dina hinder" och försök se möjligheterna istället
Önskar er ett stort lycka till!
Redigerat:
Tack Lundgren, det värmer.
Jag är väl lite lätt klaustrofobisk, fast på ett litet annorlunda sätt. Jag är inte rädd för hissar och trånga utrymmen, utan för människor som tränger sig på. Kalla det social fobi kanske?
Jag är väl lite lätt cynisk som person, ser problemen och inte möjligheterna. Tror det värsta om människor (jag arbetar på McDonalds, vilket jag hatar, och där ser man mest människors dåliga sidor). Mest för att skydda mig själv tror jag, annars blir man så lätt vansinnigt besviken och det tycker jag itne om.
När läget är som nu, stressat av olika anledningar, är det ännu lättare att bara se det nattsvart. Men tänker jag efter så finns ju möjligheterna där och de växer för var dag, dock mycket långsamt.
Väntar svar från banken idag huruvida det blir något lånelöfte eller inte.
Jag är väl lite lätt klaustrofobisk, fast på ett litet annorlunda sätt. Jag är inte rädd för hissar och trånga utrymmen, utan för människor som tränger sig på. Kalla det social fobi kanske?
Jag är väl lite lätt cynisk som person, ser problemen och inte möjligheterna. Tror det värsta om människor (jag arbetar på McDonalds, vilket jag hatar, och där ser man mest människors dåliga sidor). Mest för att skydda mig själv tror jag, annars blir man så lätt vansinnigt besviken och det tycker jag itne om.
När läget är som nu, stressat av olika anledningar, är det ännu lättare att bara se det nattsvart. Men tänker jag efter så finns ju möjligheterna där och de växer för var dag, dock mycket långsamt.
Väntar svar från banken idag huruvida det blir något lånelöfte eller inte.
Redigerat: