Rättvis uppdelning kostnader
Vi är ett par som ska flytta till hus och jag får ut ungefär det dubbla i lön jämfört med min partner. Hur gör ni andra för att undvika de jobbiga diskussionerna eller kommer man inte undan? Jag vill givetvis investera men hon kan ju aldrig komma i närheten vad jag kan tänka mig och det blir lätt obalans samtidigt som jag kan tycka det är jobbigt att inte kunna unna mig själv i samma utsträckning.
Hur gör ni par med olika stora inkomster med kostnader för hus, bil etc?
Hur gör ni par med olika stora inkomster med kostnader för hus, bil etc?
Jag tror dock det är vilktigt att kunna känna att "nu har jag jobbat häcken av mig denna månad" och nu vill jag kunna unna mig något eget och kanske inte en ny spis. Men eftersom jag drar största inkomsten så blir det ju just dit mina pengar går medans andra halvan kan skaffa kläder etc vilket också givetvis är något man behöver men det blir ju till en själv då.Fasting65 skrev:
Bara jag kanske?
Visst har du rätt i det. Jag tycker ni ska tala om detta INNAN ni flyttar. Hur ser ni på det faktum att ni tjänar olika. Hur undviker man gräl om pengar? Det är säkerligen så att din partner också funderat i dessa banor. Din partner kanske har enorm ångest och känner att denne utnyttjar dej. Sätt er ner och diskutera förutsättningslöst.
Precis så är det. Men det känns som vi båda sitter fast i att komma vidare med en bra lösning för båda. Även om jag skulle säga "ingen fara jag betalar det, det och det" så blir det underläge. Men det kanske man slipper med ett gemensamt konto då det blir en stor klump bara. Problemet då kanske mer blir att man ska redovisa sina inköp. Man tappar ju endel "frihet" men kanske den är värd att släppa för att få en bättre tvåsamhet. Pengar... usch.Fasting65 skrev:
Prova att slänga in lönerna på ett gemensamt konto. Plocka undan för räkningar till ett separat konto. Sätt av pengar till ett matkonto (typ ica) Dela sedan upp pengarna som är kvar. Utvärdera om någon månad. Det är mitt tips just nu.
Det där om hur man är rättvis i ett förhållande är en evig diskussion och det finns inga rätt elelr fel svar. Men du är inne på rätt spår när du tänker att ni ska kolla upp detta innan ni köper hus ihop.
Det finns ju några grundprinciper, dessa går sedan att variera "in absurdum":
1. Allt ditt är mitt och tvärtom. Gemensamt lönekonto dit lönen går in.
2. Hälften var. Båda betalar hälften av alla kostnader och får behålla det som eventuellt blir över.
3. Proportionellt. Du som har dubbel lön betalar också dubbelt av alla gemensamma kostnader. Det som blir över behåller ni själva.
4. Lika kvar. Alla kostnader betalas, det som blir kvar får man hälften var av.
Vilket som är rättvist beror ju mycket på vilka val man gjort och vad man för med sig. Jag och min man kör på princip 1, förutom att jag har en summa egna pengar jag ärvt på banken. Han tjänar ca 50% mer än mig, men vi har samma utbildning och likartde jobb, så att jag har mindre än honom beror på att jag jobbat ett par år mindre, att jag har varit barnledig/gravid några år,samt det vanliga att jag är kvinna. Därför borde vi egentligen ha samma lön och därmed delar vi lönen lika.
När vi vill köpa nåt eget oavsett om det är som belöning för att vi jobbat hårt elelr av nån annan anledning gör vi det, men resonerar förståss med partnern om det är nån dyrare grej. Det är dock inte ofta jag vill köpa nåt "privat" som inte berör nån annan i familjen. Denna senare del av vår överenskommelse bygger förståss på att det regelbundet finns pengar över somi nte går in i hushållskassan/semestersparandet.
I princip 2 och 3 kan man råka ut för det intressanta förhållandet att parten med lägre lön måste låna av den andra för att ha råd med den där spisen eller kanske rent av går back varje månad, medan den andra kan dra iväg på resor, köpa dyra hobbyprylar mm. Det kan ju vara okej, men är det sällan. Anta att killen har ett välavlönat fabriksarbete på skift, som han började på direkt efter gymnasiet, medan hon lagt ner sig, tagit studielån och pluggat flera år till något hon verkligen vill vara men som inte ger mer än 15 000 i ingångslön och 25 000 i slutlön 30 år senare. Är det då "fair play" att han behåller en större del än henne och hon dessutom tvingas betala sina studielån (som rimligtvis är en privat kostnad).
Man kommer också att råka ut för att hamna i diskussioner om att den ena tycker att det är okej att satsa lite extra på kvalitet medan den andra faktiskt inte har råd. Att då säga "jag bjuder på det" får ofta den med lägre lön att må rätt dåligt.
Den sista varianten ger ju inte det problemet, men då kan istället den med högre lön känna att den ger mer. Å andra sidan är det vanligt i variant nummer tåv attden med lägre lön verkilgen inte har råd att unna sig något någonsin om inte den rikare bjuder.
Slutsatsen är att jag personligen tycker det är bäst att INTE säga "mina pengar och dina pengar" utan våra pengar, iallfall när man kommit så långt att man skaffar hus eller barn ihop.
Men ni måste diskutera hur ni vill ha det och komma fram till ett svar som ni båda är nöjda med. Räkna gärna på vad huset kommer att kosta, alla driftkostnader, lån, avsättning för underhåll, saker till trädgården, möbler etc, så ser ni vilka varianter som överhuvudtaget är möjliga.
Det finns ju några grundprinciper, dessa går sedan att variera "in absurdum":
1. Allt ditt är mitt och tvärtom. Gemensamt lönekonto dit lönen går in.
2. Hälften var. Båda betalar hälften av alla kostnader och får behålla det som eventuellt blir över.
3. Proportionellt. Du som har dubbel lön betalar också dubbelt av alla gemensamma kostnader. Det som blir över behåller ni själva.
4. Lika kvar. Alla kostnader betalas, det som blir kvar får man hälften var av.
Vilket som är rättvist beror ju mycket på vilka val man gjort och vad man för med sig. Jag och min man kör på princip 1, förutom att jag har en summa egna pengar jag ärvt på banken. Han tjänar ca 50% mer än mig, men vi har samma utbildning och likartde jobb, så att jag har mindre än honom beror på att jag jobbat ett par år mindre, att jag har varit barnledig/gravid några år,samt det vanliga att jag är kvinna. Därför borde vi egentligen ha samma lön och därmed delar vi lönen lika.
När vi vill köpa nåt eget oavsett om det är som belöning för att vi jobbat hårt elelr av nån annan anledning gör vi det, men resonerar förståss med partnern om det är nån dyrare grej. Det är dock inte ofta jag vill köpa nåt "privat" som inte berör nån annan i familjen. Denna senare del av vår överenskommelse bygger förståss på att det regelbundet finns pengar över somi nte går in i hushållskassan/semestersparandet.
I princip 2 och 3 kan man råka ut för det intressanta förhållandet att parten med lägre lön måste låna av den andra för att ha råd med den där spisen eller kanske rent av går back varje månad, medan den andra kan dra iväg på resor, köpa dyra hobbyprylar mm. Det kan ju vara okej, men är det sällan. Anta att killen har ett välavlönat fabriksarbete på skift, som han började på direkt efter gymnasiet, medan hon lagt ner sig, tagit studielån och pluggat flera år till något hon verkligen vill vara men som inte ger mer än 15 000 i ingångslön och 25 000 i slutlön 30 år senare. Är det då "fair play" att han behåller en större del än henne och hon dessutom tvingas betala sina studielån (som rimligtvis är en privat kostnad).
Man kommer också att råka ut för att hamna i diskussioner om att den ena tycker att det är okej att satsa lite extra på kvalitet medan den andra faktiskt inte har råd. Att då säga "jag bjuder på det" får ofta den med lägre lön att må rätt dåligt.
Den sista varianten ger ju inte det problemet, men då kan istället den med högre lön känna att den ger mer. Å andra sidan är det vanligt i variant nummer tåv attden med lägre lön verkilgen inte har råd att unna sig något någonsin om inte den rikare bjuder.
Slutsatsen är att jag personligen tycker det är bäst att INTE säga "mina pengar och dina pengar" utan våra pengar, iallfall när man kommit så långt att man skaffar hus eller barn ihop.
Men ni måste diskutera hur ni vill ha det och komma fram till ett svar som ni båda är nöjda med. Räkna gärna på vad huset kommer att kosta, alla driftkostnader, lån, avsättning för underhåll, saker till trädgården, möbler etc, så ser ni vilka varianter som överhuvudtaget är möjliga.
Jag tjänar bättre än min fru men vi båda är rätt välavlönade vilket gör att det blir pengar över varje månad.
Vi lägger lika mycket till ett gemensamt konto varje månad. därifrån dras alla gemensamma utgifter såsom mat och lån mm.
Resten förfogar vi över själva. Jag har valt att åka dyr bil med avbetalning medan hennes är betald och kostar väldigt lite.
Min hobby kostar pengar medan hennes drar in pengar.
Så funkar det för oss men det kanske inte är modellen för allla?
Vi lägger lika mycket till ett gemensamt konto varje månad. därifrån dras alla gemensamma utgifter såsom mat och lån mm.
Resten förfogar vi över själva. Jag har valt att åka dyr bil med avbetalning medan hennes är betald och kostar väldigt lite.
Min hobby kostar pengar medan hennes drar in pengar.
Så funkar det för oss men det kanske inte är modellen för allla?
Jag tror det kan funka bra om båda har att röra sig med efter alla utgifter. Men om den ena har liten inkomst och väldigt lite kvar varje månad så är det tärande tror jag då jag kan unna mig massor och den andra i stort sett inget.styrman1 skrev:
Vi har liknande fördelning på inkomstsidan.
Jag har från dag 1 (innan vi bodde ihop) kört enl . principen att allt är gemensamt. Och när jag betalat mer så har jag varit väldigt noga med att JAG bjuder inte, VI har råd med det här. Det är inte kul att känna att man lever på någon annans inkomst, det gäller att verkligen hålla fast vid principen att inkomsterna är gemensamma.
Detta blir mer naturligt när man sedan får hus, barn osv. Det är inga problem att unna sig själv lite mer lyx, när VI har råd med det. Jag skulle ha svårt att unna mig själv en weekend i London om inte frun har råd att följa med.
Det hindrar inte att man bör ha avtal som reglerar hur man skall fördela kapitalet om det spricker, med avseende på hur mycket man hade med sig in i förhållandet, inte med avseende på vem som dragit in pengar till räntor, amorteringar osv under tiden.
Jag har från dag 1 (innan vi bodde ihop) kört enl . principen att allt är gemensamt. Och när jag betalat mer så har jag varit väldigt noga med att JAG bjuder inte, VI har råd med det här. Det är inte kul att känna att man lever på någon annans inkomst, det gäller att verkligen hålla fast vid principen att inkomsterna är gemensamma.
Detta blir mer naturligt när man sedan får hus, barn osv. Det är inga problem att unna sig själv lite mer lyx, när VI har råd med det. Jag skulle ha svårt att unna mig själv en weekend i London om inte frun har råd att följa med.
Det hindrar inte att man bör ha avtal som reglerar hur man skall fördela kapitalet om det spricker, med avseende på hur mycket man hade med sig in i förhållandet, inte med avseende på vem som dragit in pengar till räntor, amorteringar osv under tiden.
Som flera har varit inne på är det svårt att säga vad som objektivt är rätt och fel, bra och dåligt i det här. Människor är olika och relationer är olika. En princip som är en stöttepelare i ett förhållande kan vara gift för ett annat.
Min fru och jag har inga gemensamma pengar. Vi har våra fasta räkningar sådär ungefär proportionellt uppdelade mellan oss. Även annat är uppdelat efter vissa mönster. Just nu ser det ut så här:
- Frun får sin lön och barnbidragen, betalar tele/tv, dagis och några andra småräkningar, köper barnkläder och ungefär hälften av dagligvarorna samt står för familjens buffert- och semestersparande.
- Jag får min lön, betalar bolånen, el, sophämtning och några andra småräkningar, köper ungefär hälften av dagligvarorna och betalar de löpande renoveringskostnaderna.
Äldsta dotterns specialutgifter - hon är den enda som hunnit upp i åldrarna där det kommer stora extragrejor som ridläger o dyl - hamnar på den som duckar långsammast.
Det som blir över gör man vad man vill med. Får någon ont om pengar en månad (vilket bara har hänt mig i modern tid) får man av den andra. Dyker det upp något lite större diskuterar vi det, typ:
Jag: "Det där skulle man ta hit elektrikern för att fixa till, jag tror det kan gå på sådär xx 000. Fast det har jag inte just nu men det kan vänta ett par månader."
Hustrun: "Nej kör på, jag kan ta det." (eller: "Kan vi ta det efter sommaren när vi vet vad semestern gick på?")
Det här är absolut ingen modell jag vill propagera för, för den skulle knappast funka för alla och kan säkert ställa till med jättegräl i fel sammanhang. Att just vi håller fast vid den tror jag beror på att vi båda är väldigt mycket "ad hoc"-personer och skattar flexibilitet och frihet väldigt högt och millimeterrättvisa väldigt lågt. Däremot har vi mycket "ge och ta" i vår relation, när det gäller pengar såväl som annat (VAB t ex). Och mycket har vi grälat om men aldrig pengar.
Poängen är: Detta är inget dygdemönster men det passar just oss, som individer och som par.
Om vi skulle känna behov av att formalisera det mer tror jag att vi skulle budgetera en pool för gemensamma utgifter (boende- och andra fasta kostnader, mat, barnkläder, buffert- och semestersparande) som vi båda betalar in till enligt någon fördelning, som vi säkert kan komma överens om, och behåller resten för oss själva. Typ.
Min fru och jag har inga gemensamma pengar. Vi har våra fasta räkningar sådär ungefär proportionellt uppdelade mellan oss. Även annat är uppdelat efter vissa mönster. Just nu ser det ut så här:
- Frun får sin lön och barnbidragen, betalar tele/tv, dagis och några andra småräkningar, köper barnkläder och ungefär hälften av dagligvarorna samt står för familjens buffert- och semestersparande.
- Jag får min lön, betalar bolånen, el, sophämtning och några andra småräkningar, köper ungefär hälften av dagligvarorna och betalar de löpande renoveringskostnaderna.
Äldsta dotterns specialutgifter - hon är den enda som hunnit upp i åldrarna där det kommer stora extragrejor som ridläger o dyl - hamnar på den som duckar långsammast.
Det som blir över gör man vad man vill med. Får någon ont om pengar en månad (vilket bara har hänt mig i modern tid) får man av den andra. Dyker det upp något lite större diskuterar vi det, typ:
Jag: "Det där skulle man ta hit elektrikern för att fixa till, jag tror det kan gå på sådär xx 000. Fast det har jag inte just nu men det kan vänta ett par månader."
Hustrun: "Nej kör på, jag kan ta det." (eller: "Kan vi ta det efter sommaren när vi vet vad semestern gick på?")
Det här är absolut ingen modell jag vill propagera för, för den skulle knappast funka för alla och kan säkert ställa till med jättegräl i fel sammanhang. Att just vi håller fast vid den tror jag beror på att vi båda är väldigt mycket "ad hoc"-personer och skattar flexibilitet och frihet väldigt högt och millimeterrättvisa väldigt lågt. Däremot har vi mycket "ge och ta" i vår relation, när det gäller pengar såväl som annat (VAB t ex). Och mycket har vi grälat om men aldrig pengar.
Poängen är: Detta är inget dygdemönster men det passar just oss, som individer och som par.
Om vi skulle känna behov av att formalisera det mer tror jag att vi skulle budgetera en pool för gemensamma utgifter (boende- och andra fasta kostnader, mat, barnkläder, buffert- och semestersparande) som vi båda betalar in till enligt någon fördelning, som vi säkert kan komma överens om, och behåller resten för oss själva. Typ.
Hej.
Vi gör som så att alla inkomster, lön och barnbidrag, går in på ett gemensamt konto. Där sparas det ca 15 000 till mat, bensin och annat "löpande". En summa sätts av till lån, hus och CSN. Vi sätter över ca 2000 till personliga "lekkonton" och det som blir över sätts till ett "huskonto" det använder vi till att betala räkningar och renovera för.
Vi har bra inkomster och gör inte av med det som kommer in så det går att spara undan till resor, större poster i renovering etc. Det skiljer mellan 0 och 100 % i lön mellan oss då mitt jobb har en prestationsrelaterad lön.
Våra personliga lekkonton är just för lek, inte klader osv.
Detta upplägg funkar bra för oss.
En tanke som slår mig är att det spelar väl ganska stor roll om man är sambo eller gift?
Vi gör som så att alla inkomster, lön och barnbidrag, går in på ett gemensamt konto. Där sparas det ca 15 000 till mat, bensin och annat "löpande". En summa sätts av till lån, hus och CSN. Vi sätter över ca 2000 till personliga "lekkonton" och det som blir över sätts till ett "huskonto" det använder vi till att betala räkningar och renovera för.
Vi har bra inkomster och gör inte av med det som kommer in så det går att spara undan till resor, större poster i renovering etc. Det skiljer mellan 0 och 100 % i lön mellan oss då mitt jobb har en prestationsrelaterad lön.
Våra personliga lekkonton är just för lek, inte klader osv.
Detta upplägg funkar bra för oss.
En tanke som slår mig är att det spelar väl ganska stor roll om man är sambo eller gift?
Det som fattas i kommentarerna är ju att det faktiskt finns vissa + med att vara sammanboende med någon. Med detta menar jag att man helt plötsligt är två att betala många fasta avgifter så som telefon, el, uppvärmning, tv-licens, sotare, sophämtning, räntor, avloppstömning m.m. m.m Det gör ju att man faktiskt tjänar på att vara sambo istället för att vara själv och dras med dessa grundavgifter.
Så se det hela positivt istället och tänk vad pengar ni var och en tjänar på att leva er dröm med hus tillsammans istället för var och en för sig i var sitt hus.
Alternativkostanden skulle ju vara hög om bara en av personerna skulle bo så.
Så se det hela positivt istället och tänk vad pengar ni var och en tjänar på att leva er dröm med hus tillsammans istället för var och en för sig i var sitt hus.
Alternativkostanden skulle ju vara hög om bara en av personerna skulle bo så.