Tror du måste gå förbi mellanhanden här och prata med Frustrators bättre hälft, då fixar det sig nog med betald resa, lunch och säkerligen betald arbetstid.stigen skrev:
Tråkigt nog bor jag numera lite långt borta sen emigrationen från Skåneland annars hade jag gärna varit ”kapsågschef” med gedigen erfarenhet av att sortera trätetnisk massa.
Dag
Från en som inte borde kasta sten i glashus.
Verktygstokig
· Halland
· 7 473 inlägg
Det tar sig.
Skräphög:
Skräphög:
Verktygstokig
· Halland
· 7 473 inlägg
Precis. Tänkte jag skulle skicka lådan till @Ola C . Säker på att han har användning av ett soptunnelock och en trasig galge. Man kan ju undra varför i hela världen jag sparat dem dock..Alla resor börjar med ett steg................
Kan själv!
· Trelleborg
· 15 686 inlägg
"fuck it jag lägger det här och tänker på det sen"?
För så har jag gjort mer än en gång.
Sen står man där två år sedan och undrar vilken klåpare som sparat på sånt.
Idag har min sambo skickat ut en massa saker på gräsmattan så när mörkret fallit tror jag att jag måste gå ut och plocka in dem igen.
Det gjorde hon rätt i,hoarders ska hållas kortF fiskbuggaren skrev:
Jag skojar gärna om mitt stök... men det känns som att det är dags för lite allvarsord i den här diskussionen också.
Jag levde i skam, skuld och ångest i sådär 45 år över min totala oförmåga att hålla ordning — någonstans. Slarver, stökpelle, ”är det SÅNT nu igen”, kan inte ta hem folk för att jag skäms för hur det ser ut...
Sen fick jag, som jag har skrivit förut, diagnosen ADD. Även om det inte förändrade något i sak, så var det ändå en lättnad att veta varför det blir som det blir och varför det känns så omöjligt att ”ta sig i kragen” och ”skärpa sig”, med ytterligare ångest som följd när det skiter sig.
Sen dess har jag fått acceptera att det som är självklart enkelt för vissa, och går på ett kick, tar tio gånger så lång tid för mig och kräver hundra gånger så mycket energi. Bara genom att se var problemet faktiskt sitter — och acceptera sig själv som man är — kan man börja förändras.
Idag vet jag varför sakerna blir liggande. Det är ett handikapp som gör att sortering blir så överstort. Och som gör att det som inte ligger framme tenderar jag att glömma bort att det finns. Då kan jag acceptera att det är ok att göra små förändringar, eller en förändring i taget, eller sortera ett hörn i taget osv — och sen lämna allt sånt för en tid — utan att ha dåligt samvete för att jag inte storstädar med en gång. Och för att just storstädning blir så överväldigande att jag inte gör något alls.
Jag skriver och tjatar om detta helt enkelt för att visa att även i övrigt fullt fungerande människor kan bära på den här sortens osynliga handikapp, utan att själva veta om det. Kanske du som läser det här är en av dem. I så fall är det inget fel på dig. Du fungerar bara annorlunda och måste våga acceptera att inrätta din tillvaro därefter — samt acceptera att få hjälp av andra.
Lyssna inte på alla som försöker ge dåligt samvete. Sånt gör ändå bara allting värre.
Och till er andra: Det hjälper mycket riktigt inte att skuldbelägga oss som kämpar med det här, för vi kämpar verkligen. Det trycker bara ner oss ännu mer. Vi VET redan hur kaotiskt vi har det. Vårt problem är inte lathet eller dålig karaktär eller att vi inte bryr oss. Vårt problem är att vi förväntas tävla på samma arena som ni — men med bojor kedjade runt båda fötterna.
Jag levde i skam, skuld och ångest i sådär 45 år över min totala oförmåga att hålla ordning — någonstans. Slarver, stökpelle, ”är det SÅNT nu igen”, kan inte ta hem folk för att jag skäms för hur det ser ut...
Sen fick jag, som jag har skrivit förut, diagnosen ADD. Även om det inte förändrade något i sak, så var det ändå en lättnad att veta varför det blir som det blir och varför det känns så omöjligt att ”ta sig i kragen” och ”skärpa sig”, med ytterligare ångest som följd när det skiter sig.
Sen dess har jag fått acceptera att det som är självklart enkelt för vissa, och går på ett kick, tar tio gånger så lång tid för mig och kräver hundra gånger så mycket energi. Bara genom att se var problemet faktiskt sitter — och acceptera sig själv som man är — kan man börja förändras.
Idag vet jag varför sakerna blir liggande. Det är ett handikapp som gör att sortering blir så överstort. Och som gör att det som inte ligger framme tenderar jag att glömma bort att det finns. Då kan jag acceptera att det är ok att göra små förändringar, eller en förändring i taget, eller sortera ett hörn i taget osv — och sen lämna allt sånt för en tid — utan att ha dåligt samvete för att jag inte storstädar med en gång. Och för att just storstädning blir så överväldigande att jag inte gör något alls.
Jag skriver och tjatar om detta helt enkelt för att visa att även i övrigt fullt fungerande människor kan bära på den här sortens osynliga handikapp, utan att själva veta om det. Kanske du som läser det här är en av dem. I så fall är det inget fel på dig. Du fungerar bara annorlunda och måste våga acceptera att inrätta din tillvaro därefter — samt acceptera att få hjälp av andra.
Lyssna inte på alla som försöker ge dåligt samvete. Sånt gör ändå bara allting värre.
Och till er andra: Det hjälper mycket riktigt inte att skuldbelägga oss som kämpar med det här, för vi kämpar verkligen. Det trycker bara ner oss ännu mer. Vi VET redan hur kaotiskt vi har det. Vårt problem är inte lathet eller dålig karaktär eller att vi inte bryr oss. Vårt problem är att vi förväntas tävla på samma arena som ni — men med bojor kedjade runt båda fötterna.
@ricebridge
TACK! Imponerande och modigt att berätta. Och inte minst en nyttig påminnelse om att vi alla är olika. Vi måste bara inse att det kan ligga på tillgångssidan...
//Ronnie
PS Den som är nyfiken kan ju Googla "Left is Right". DS
TACK! Imponerande och modigt att berätta. Och inte minst en nyttig påminnelse om att vi alla är olika. Vi måste bara inse att det kan ligga på tillgångssidan...
//Ronnie
PS Den som är nyfiken kan ju Googla "Left is Right". DS
Redigerat:
Verktygstokig
· Halland
· 7 473 inlägg
Och jag har tur. Jag balanserar precis på "rätt" sida gränsen, där jag inte tippar över för att få add-diagnos. Det gör att samhället klassar mig som högpresterande istället.ricebridge skrev:
Fick en liten insikt när jag läste ditt inlägg. Alla personlighetstester i jobb och liknande klassar in mig som aspergoid, det är väl troligen för att jag måste vara väldigt fyrkantig i mitt jobb för att inte tappa struktur.
Nåväl. Åter till jobbet.
En bit anti-korriosonspapper är väl alltid bra att spara på?
Verktygstokig
· Halland
· 7 473 inlägg
Det är en påse som gäller..nino skrev:
Så mycket skit..
Verktygstokig
· Halland
· 7 473 inlägg
Kan ha gömt en inköpt maskin bakom denna i brist på mjölk..
Lär ju inte kunna lämna tillbaka en tom flaska..släng!
Lär ju inte kunna lämna tillbaka en tom flaska..släng!
Gränser hit och gränser dit. Vi pratar om spektrumdiagnoser. Man kan ha mer eller mindre av dem. Om du är ”över gränsen” när det gäller just ordning i verkstan och liknande så acceptera det för vad det är. Se däremot inte ner på dig själv och låt ingen annan göra det heller. Ta den hjälp som finns och bejaka de sidor i just din begåvningsprofil som du är stolt och glad för.
Du säger att du är strukturerad och fyrkantig i ditt arbete för att det behövs. Ja, då kanske du helt enkelt inte har tillräckligt med mental energi kvar för att styra upp saker hemma? Min erfarenhet är att man kan känna sig alldeles utpumpad i huvet efter att ha gått på max hela dagen. Det är ok att känna så. Det är ok att vara så.
Svensk kultur är extrem när det gäller att idealisera ordning och förakta oordning. Men bara för att du är skapad på ett sätt som inte alltid ”passar in” i denna kultur som andra format — till stor del av rädsla för varandra — innebär inte att det är något fel på dig. Tvärtom innebär det att du har något att tillföra. Var stolt över det!