Visst byggde man ofta visthusbodar och pörten på stolpar förr?
Men det var framför allt för att skydda mot råttor och andra odjur, som ville ta för sig av godsakerna.
Ungefär som att man hängde upp de rökta skinkorna och lammläggarna i snören i taket.
Men numera har vi väl effektivare och enklare sätt att skydda livsmedlen?
Men det var framför allt för att skydda mot råttor och andra odjur, som ville ta för sig av godsakerna.
Ungefär som att man hängde upp de rökta skinkorna och lammläggarna i snören i taket.
Men numera har vi väl effektivare och enklare sätt att skydda livsmedlen?
Ja, försök att kicka boll, spela krocket eller badminton med ungarna på en sån där bergtomtD Djurmo skrev:
som i inlägg #19 eller#44!
Eller gå runt och titta på blommorna med svärmor med rullator.
Inte bara uthusen anlades på plintar. Också äldre mangårdshus anlades med en bärande grundsten under varje timmerknut. Resten av grundstenarna kilade man in i efterhand. Därför att man fann det snyggare.KnockOnWood skrev:
Regelmässigt anlade man också sina gårdar och byar i odlingslandskapets marginaler, där det varken var plant eller lättodlat. Man ville inte offra avkastning på sin boplats. Därför passade sagda grundläggning alldeles utmärkt på den ofta stenbundna och sluttande terräng, där du hittar dessa gamla timmerhus.
Lärdomen av detta? Jo, plintgrund och fribärande konstruktioner går hand i hand.
Jämför gärna kommentar #8 om Älvsbyhus! De är exempel på prefabricerade volymhus, fribärande och därmed flyttbara. Precis som de minsta liggtimmerhusen med lätthet låter sig flyttas kan man flytta exempelvis Älvsbyhus, just p.g.a. sin konstruktion. Detta förlänger en byggnads livslängd. Istället för att riva den flyttar man huset till ett ställe där det får nytt värde.
Och - vilket man sällan tänker på - när en sådan byggnad är utom all räddning behöver man inte riva den på stället. Man FLYTTAR den helt enkelt till destruktion på ett ställe där det går att montera ner kåken bit för bit och källsortera!
.
Har växt upp på en i princip platt tomt och enplanshus. Bor nu på en tomt där det nästan skulle gå med ett sluttningshus, parkering på högre delen utanför dörren. Men nog är det otroligt bekvämt och bra med enplanshus på plan tomt och gräsmatta utanför dörren.
Har själv haft ett gammalt hus från början av 1800-talet, byggt i timmer med s.k torpargrund.B billy_baver skrev:
Det närmaste moderna är väl krypgrund.
Men jag tolkar historien lite annorlunda.
Det är klart att man lade timmerstockarna på hörnstenarna först, och sedan fyllde ut med mellanstenarna.
Det var nog lättast att bygga så på den tiden man inte hade laser eller vattenpass
Men inte av estetiska skäl, utan för att huset inte skulle kylas ut helt av de iskalla vintervindarna, ibland i form av snöstormar.
Så torpargrunden är ingen plintgrund utan med en krypgrund.
När huset satte sig kom det ju att vila på hela stenraden mellan hörnen.
I allmänhet är detta icke korrekt. Och om en sådan byggnad utsatts för sättningsskador bör grunden åtgärdas på så sätt att stenarna under knutpunkterna - och inga andra - åter blir bärande.
Att timmerkåkarna var bristfälligt isolerade hade givetvis att göra med dåtidens i princip gränslösa tillgång på ved. Och detta diskvalificerar på inget sätt en konsekvent genomförd plintgrund.
Det är olika byggnadstradition i olika delar sv landet. På vissa håll var det hörnstenar som bar. På andra ställen byggde man med murar.
Att man i vissa tider och vissa trakter har byggt hel mur under timmerhus förringar inte det faktum att "knutstenarna" är avgörande. Det vill säga:Inom vilken byggnadstradition huset än är byggt kan det flyttas från sin ursprungliga grund till en grund med endast bärande plintar under knutarna.D Daniel 109 skrev:
Riktigt av gammalt lär boningshus här i Österbotten ha stått mer eller mindre direkt på jorden och så skottade man upp jord mot timret både utan och innan. De husen blev inte långlivade men så lär det ha gått till enligt uppteckningar som gjordes då det ännu fanns gamlingar som mindes gamlingar som mindes sådana boningshus. Längre österut i Finland byggde de så ända in på 1800-talet och i Aunus in på 1900-talet.
Framåt slutet på 1600-talet blev det vanliga att ställa timran på en låg stenfot som är bärande hela vägen och skydda den med näver och skyffla upp mullbänkar mot väggarna invändigt och på den principen byggde de flesta fram till sekelskiftet 1900 och i något fall ännu på 1940-talet. Om huset står i en backsluttning ser man ofta en terassmur ett par meter utanför stenfoten där de har byggt upp så att stenfoten inte skall bli högre än nödvändigt. Normalt är golvet helt löst från alla andra konstruktioner med vasorna nedgrävda i jorden inne i huset. Uthus kunde man ställa på knutstenar men aldrig någonsin boningshus.
I Västerbotten tycks de ha byggt grund och golv på ungefär samma vis som här.
Nedåt Hälsingland har de byggt på helt annat vis. Där byggde de allmänt åtminstone sedan 1700-talet med isolerad trossbotten på knutstenar eller i många fall manshöga plintar med träluckor eller lösa stenar emellan. Såvitt jag förstår var träluckornas eller stenfyllningens uppgift i första hand att ge litet lä för den värsta blåsten så det inte kylde undersidan på golvet samtidigt som det skulle vara tillräckligt otätt så att kryprummet luftades ordentligt.
I olika trakter byggde man olika.
Att bygga bodar på stolpar är däremot tradition i stora delar av Sverige och Finland. Det var för att hålla skadedjur och fukt borta från det dyrbara matförrådet. Alla från skogssamer till österbottningar och hälsingar och dalkarlar och tavastfinnar byggde stolpbodar.
Billy Bäver kan ha rätt gällande små timmerhus men större byggningar kräver oftast stöd också mellan knutpunkterna om väggarna inte skall börja hänga med tiden. I synnerhet i kusttrakter där skogen var vindpinad och timret kort så det blev tätt mellan skarven i timran. Jag har också sett parstugor med generalskarv mitt på farstun där allt timmer var skarvat. Många rior är också timrade med generalskarv mitt igenom logen. På det viset gick det att dela upp bygget på flera år utan att timran for illa av att stå utan tak.
Framåt slutet på 1600-talet blev det vanliga att ställa timran på en låg stenfot som är bärande hela vägen och skydda den med näver och skyffla upp mullbänkar mot väggarna invändigt och på den principen byggde de flesta fram till sekelskiftet 1900 och i något fall ännu på 1940-talet. Om huset står i en backsluttning ser man ofta en terassmur ett par meter utanför stenfoten där de har byggt upp så att stenfoten inte skall bli högre än nödvändigt. Normalt är golvet helt löst från alla andra konstruktioner med vasorna nedgrävda i jorden inne i huset. Uthus kunde man ställa på knutstenar men aldrig någonsin boningshus.
I Västerbotten tycks de ha byggt grund och golv på ungefär samma vis som här.
Nedåt Hälsingland har de byggt på helt annat vis. Där byggde de allmänt åtminstone sedan 1700-talet med isolerad trossbotten på knutstenar eller i många fall manshöga plintar med träluckor eller lösa stenar emellan. Såvitt jag förstår var träluckornas eller stenfyllningens uppgift i första hand att ge litet lä för den värsta blåsten så det inte kylde undersidan på golvet samtidigt som det skulle vara tillräckligt otätt så att kryprummet luftades ordentligt.
I olika trakter byggde man olika.
Att bygga bodar på stolpar är däremot tradition i stora delar av Sverige och Finland. Det var för att hålla skadedjur och fukt borta från det dyrbara matförrådet. Alla från skogssamer till österbottningar och hälsingar och dalkarlar och tavastfinnar byggde stolpbodar.
Billy Bäver kan ha rätt gällande små timmerhus men större byggningar kräver oftast stöd också mellan knutpunkterna om väggarna inte skall börja hänga med tiden. I synnerhet i kusttrakter där skogen var vindpinad och timret kort så det blev tätt mellan skarven i timran. Jag har också sett parstugor med generalskarv mitt på farstun där allt timmer var skarvat. Många rior är också timrade med generalskarv mitt igenom logen. På det viset gick det att dela upp bygget på flera år utan att timran for illa av att stå utan tak.
Vi bygger vårt hus på styltor. Eller i alla fall höga plintar. Inte så annorlunda ett normalt plintbygge mer än att man får tänka på "fasaden" nedåt. Vi passade på att låta bjälklaget skjuta ut omkring 70 cm på långsidan. Där har vi en limträbalk som medger lite färre plintar än i övriga plintrader
Just så som jag förstod att min fiskarstuga på Asperö i GBGs södra skärgård var byggd.H heimlaga skrev:
Golvet låg helt löst från väggarna på egna stenbumlingar.
Gissa om det drog kallt på golven i vinterstormarna från Sibirien
Du klämde ut några tuber silikon?Just så som jag förstod att min fiskarstuga på Asperö i GBGs södra skärgård var byggd.
Golvet låg helt löst från väggarna på egna stenbumlingar.
Gissa om det drog kallt på golven i vinterstormarna från Sibirien
Nej, jag rev bort det gamla golvet med sin mögliga kutterspånsisolering, och byggde ett "riktigt" golv,elpaco skrev:
Du klämde ut några tuber silikon?
som var upphängt i väggarna med balkskor, och med isolering som var bottnat med vindtät trossbotten.
Det var riktigt skönt när man kunde gå omkring utan raggsockor.
Speciellt när våra små barn började dyka upp.
Blev lite orolig att du hade bott i en skokartong.Nej, jag rev bort det gamla golvet med sin mögliga kutterspånsisolering, och byggde ett "riktigt" golv,
som var upphängt i väggarna med balkskor, och med isolering som var bottnat med vindtät trossbotten.
Det var riktigt skönt när man kunde gå omkring utan raggsockor.
Speciellt när våra små barn började dyka upp.
Titta på ”Four Yorkshiremen- Monty Python” på YouTube