Lagliga BDT-avlopp
Claes Sörmland
Medlem
· Sörmland och stan
· 23 898 inlägg
Claes Sörmland
Medlem
- Sörmland och stan
- 23 898 inlägg
Anläggning av ett enskilt BDT-avlopp med reningsanläggning är anmälningspliktigt till skillnad mot ett avlopp med WC som är tillståndspliktigt. Men vilken typ av BDT-reningsanläggning är egentligen laglig idag? Syftet med denna tråd är att bevaka den frågan som ju får ökad aktualitet i och med att kommunernas skärper sin tillsyn.
Processen ser ut som följer: Anmälan lämnas till kommunen i form av en beskrivning av belastning och en teknisk beskrivning av avloppsreningsanläggningen. Kommunen utreder den anmälda BDT-avloppsanläggningen (varierar hur de gör detta). Om kommunen gör bedömningen enligt enligt 2 kap. 3 och 7 §§ samt 9 kap. 7 § miljöbalken att utsläppet från BDT-avlopp kan utgöra risk för människors hälsa och miljö så begär de vanligen att anläggningstypen ändras. Är anmälaren av annan uppfattning och insisterar så kan kommunen fatta ett beslut om förbud av utsläpp från anläggningen. Detta beslut kan sedan överklagas och prövas i högre instans.
Nyckeln som avgör lagligheten av en viss BDT-avloppsanläggning ligger i kommunens (eller högre instans) värdering av den dokumenterade funktionen hos reningsanläggningen. Här blir det dock abstrakt, t ex är risken för människors hälsa och miljö inte definierad någonstans. I praktiken rör det sig om luktande avloppsvatten (tänk köksavloppsvatten) och kanske smittoämnen (tänk magsjuka i hemmet). Det är således inte fastställt exakt vad avloppsanläggningen ska rena och till vilken grad. Risken för smittspridning är dessutom från det naturvetenskapliga perspektivet låg för BDT-vatten - det är WC-vatten som är problemet. De parametrar som traditionellt mäts i avloppsvatten är BOD (halten syreförbrukande ämnen som bakterier kan oxidera), COD (kemiskt syreförbrukande ämnen), fosfor, kväve (t ex ammonium) samt halter av tarmbakterier. Dessa parametrar kan således mätas före och efter en avloppsreningsanläggning för att bedöma dess funktion. Hur, var och när mätning ska ske och i vilken omfattning är högst oklart. Mer av mätning är naturligtvis bättre. Några enstaka kommersiella BDT-filter (Biorock samt IN-DRÄN Biobädd 5 tror jag) har genomgått en kostsam EU-certifiering enligt EN12566-3 vilket innebär 38-veckors testning av en anläggning med avancerade simulerade belastningar och 52 provtagningar av ett oberoende ackrediterat laboratorium. Denna testning kräver naturligtvis en stor marknad eller bra marginaler för att betala sig. Som jag förstår det är EN12566-3 egentligen inte för BDT-avlopp utan en standard för BDT+WC (stämmer detta?).
Ett alternativ till verklig mätning för att fastställa den faktiska reningsfunktionen hos reningsanläggningen är att följa "god praxis". I vår gamla lagstiftning för avlopp så utredde Naturvårdsverket hur man skulle bygga reningsanläggningar baserat på slamavskiljning följt av infiltration/markbädd. De gav ut specifika byggbeskrivningar med dimensioneringsdata. Dessa anses idag vara god praxis - så mätning krävs inte om dessa följs.
Två fall som rör BDT-avlopp har under 2013/14 avgjorts i Mark- och miljööverdomstolen. De är av stort intresse för lagligheten av BDT-avlopp.
I M 5622-13 så finner Mark- och miljööverdomstolen att befintlig utredning inte visar att Uponor BDT-Easy uppfyller de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten. Domstolen finner att reduktionskrav som man bör ställa på BDT-vatten med avseende på organiskt innehåll verkar uppfyllas, men att fler undersökningar och längre testperiod bör utförs av leverantören. Fler testresultat vore önskvärt när det gäller smittskydd.
Uponor BDT-Easy tycks således inte kunna kallas för en laglig produkt för BDT-avloppsrening.
I M 3753-14 så finner Mark- och miljööverdomstolen att Biobox inte är tillräckligt väldokumenterad för användingen: "De tester som gjorts på anläggningens reningsförmåga har gjorts under sommarhalvåret och vid några enstaka tillfällen. Det saknas också uppgift om tester för bakteriereduktion. I likhet med förbundet finner Mark- och miljööverdomstolen att provtagningsresultaten för anläggningen är alltför knapphändiga för att en tillförlitlig bedömning ska kunna göras."
Inte heller Biobox kan därmed sägas kunna kallas för en laglig produkt för BDT-avloppsrening.
Domarna är tuffa - de tycks antyda att långa mätserier krävs för att göra en BDT-reningsanläggning laglig i Sverige. Vidare så nämner båda specifikt mätningar av bakteriereduktion något som traditionellt inte har setts som en fråga värd att utreda för BDT-vatten. Domstolen tycks ha gått på remissmaterial från Havs- och vattenmyndigheten som nämnder smitta. Myndigheten tycks således ha en tuffare syn på smittofrågan i BDT-vatten än vad som är representerat i vetenskapssamhället.
I dagsläget så verkar det som om mycket få produkter på marknaden kan visa upp mätserier som gör de lagliga för användning av rening av BDT-vatten.
Processen ser ut som följer: Anmälan lämnas till kommunen i form av en beskrivning av belastning och en teknisk beskrivning av avloppsreningsanläggningen. Kommunen utreder den anmälda BDT-avloppsanläggningen (varierar hur de gör detta). Om kommunen gör bedömningen enligt enligt 2 kap. 3 och 7 §§ samt 9 kap. 7 § miljöbalken att utsläppet från BDT-avlopp kan utgöra risk för människors hälsa och miljö så begär de vanligen att anläggningstypen ändras. Är anmälaren av annan uppfattning och insisterar så kan kommunen fatta ett beslut om förbud av utsläpp från anläggningen. Detta beslut kan sedan överklagas och prövas i högre instans.
Nyckeln som avgör lagligheten av en viss BDT-avloppsanläggning ligger i kommunens (eller högre instans) värdering av den dokumenterade funktionen hos reningsanläggningen. Här blir det dock abstrakt, t ex är risken för människors hälsa och miljö inte definierad någonstans. I praktiken rör det sig om luktande avloppsvatten (tänk köksavloppsvatten) och kanske smittoämnen (tänk magsjuka i hemmet). Det är således inte fastställt exakt vad avloppsanläggningen ska rena och till vilken grad. Risken för smittspridning är dessutom från det naturvetenskapliga perspektivet låg för BDT-vatten - det är WC-vatten som är problemet. De parametrar som traditionellt mäts i avloppsvatten är BOD (halten syreförbrukande ämnen som bakterier kan oxidera), COD (kemiskt syreförbrukande ämnen), fosfor, kväve (t ex ammonium) samt halter av tarmbakterier. Dessa parametrar kan således mätas före och efter en avloppsreningsanläggning för att bedöma dess funktion. Hur, var och när mätning ska ske och i vilken omfattning är högst oklart. Mer av mätning är naturligtvis bättre. Några enstaka kommersiella BDT-filter (Biorock samt IN-DRÄN Biobädd 5 tror jag) har genomgått en kostsam EU-certifiering enligt EN12566-3 vilket innebär 38-veckors testning av en anläggning med avancerade simulerade belastningar och 52 provtagningar av ett oberoende ackrediterat laboratorium. Denna testning kräver naturligtvis en stor marknad eller bra marginaler för att betala sig. Som jag förstår det är EN12566-3 egentligen inte för BDT-avlopp utan en standard för BDT+WC (stämmer detta?).
Ett alternativ till verklig mätning för att fastställa den faktiska reningsfunktionen hos reningsanläggningen är att följa "god praxis". I vår gamla lagstiftning för avlopp så utredde Naturvårdsverket hur man skulle bygga reningsanläggningar baserat på slamavskiljning följt av infiltration/markbädd. De gav ut specifika byggbeskrivningar med dimensioneringsdata. Dessa anses idag vara god praxis - så mätning krävs inte om dessa följs.
Två fall som rör BDT-avlopp har under 2013/14 avgjorts i Mark- och miljööverdomstolen. De är av stort intresse för lagligheten av BDT-avlopp.
I M 5622-13 så finner Mark- och miljööverdomstolen att befintlig utredning inte visar att Uponor BDT-Easy uppfyller de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten. Domstolen finner att reduktionskrav som man bör ställa på BDT-vatten med avseende på organiskt innehåll verkar uppfyllas, men att fler undersökningar och längre testperiod bör utförs av leverantören. Fler testresultat vore önskvärt när det gäller smittskydd.
Uponor BDT-Easy tycks således inte kunna kallas för en laglig produkt för BDT-avloppsrening.
I M 3753-14 så finner Mark- och miljööverdomstolen att Biobox inte är tillräckligt väldokumenterad för användingen: "De tester som gjorts på anläggningens reningsförmåga har gjorts under sommarhalvåret och vid några enstaka tillfällen. Det saknas också uppgift om tester för bakteriereduktion. I likhet med förbundet finner Mark- och miljööverdomstolen att provtagningsresultaten för anläggningen är alltför knapphändiga för att en tillförlitlig bedömning ska kunna göras."
Inte heller Biobox kan därmed sägas kunna kallas för en laglig produkt för BDT-avloppsrening.
Domarna är tuffa - de tycks antyda att långa mätserier krävs för att göra en BDT-reningsanläggning laglig i Sverige. Vidare så nämner båda specifikt mätningar av bakteriereduktion något som traditionellt inte har setts som en fråga värd att utreda för BDT-vatten. Domstolen tycks ha gått på remissmaterial från Havs- och vattenmyndigheten som nämnder smitta. Myndigheten tycks således ha en tuffare syn på smittofrågan i BDT-vatten än vad som är representerat i vetenskapssamhället.
I dagsläget så verkar det som om mycket få produkter på marknaden kan visa upp mätserier som gör de lagliga för användning av rening av BDT-vatten.
Claes Sörmland
Medlem
· Sörmland och stan
· 23 898 inlägg
Claes Sörmland
Medlem
- Sörmland och stan
- 23 898 inlägg
Ett nytt mål från Mark- och miljööverdomstolen visar att det heller inte är förenligt med lagens krav att bära ut BDT-vattnet i hinkar och hälla ut det på marken. I huset så fanns det ett avstängt kranvatten som i princip kunde startas men fastighetsägaren uppgav att det var permanent avstängt.
http://www.markochmiljooverdomstolen.se/Domstolar/markochmiljooverdomstolen/M 9447-14.pdf
http://www.markochmiljooverdomstolen.se/Domstolar/markochmiljooverdomstolen/M 9447-14.pdf
Claes Sörmland
Medlem
· Sörmland och stan
· 23 898 inlägg
Claes Sörmland
Medlem
- Sörmland och stan
- 23 898 inlägg
Mark- och miljödomstolen (Nacka tingsrätt) har under 2014 och 2015 avvisat användningen av Uponor BDT-Easy för att rena BDT-vatten.
I mål M 4370-12 önskar fastighetsägaren installera Uponor BDT-Easy för att rena 100 l/dygn BDT-vatten från ett fritidshus på landsorten utanför Nyköping. Domstolen hänvisar till att Mark- och miljööverdomstolen redan har kommit fram till att Uponor BDT-Easy inte har visats uppfylla de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten (se inlägg 1: dom M 5622-13).
I mål M 1665-15 2015-05-05 så önskar fastighetsägarna rena 50-60 liter/vecka och 400-600 liter/år BDT vatten från ett fritidshus på Gotland med Uponor BDT-Easy. Anläggningen inkluderar efterpolering av det renade vattnet med stenkista i sandjord. Domstolen finner att det saknas uppgifter om reduktion av sjukdomsframkallande mikroorganismer vid rening i den i målet aktuella avloppsanläggningen. Vidare så avfärdar domstolen relevansen av expertutredningar som visar att BDT-vatten generellt inte utgör någon smittorisk med argumentet att de inte behandlar Uponor BDT-Easy reningsförmåga.
//
För mig är det häpnadsväckande att svensk domstol om och om igen kan avfärda ett BDT-reningsfilter med hänvisning till bristande mätunderlag för smittskydd när BDT-vatten inte utgör en påtaglig smittokälla! Tyvärr tycks denna okunskap härstamma från Havs- och vattenmyndighetens utredningar. Det verkar således som att det letat sig in okunnigt folk på myndigheten som matar vårt domstolsväsande med felaktig information om BDT-vattnets smittorisker. Denna kontrafaktiska idé har nu tyvärr bitit sig fast i och med Mark- och miljööverdomstolens dom.
I mål M 4370-12 önskar fastighetsägaren installera Uponor BDT-Easy för att rena 100 l/dygn BDT-vatten från ett fritidshus på landsorten utanför Nyköping. Domstolen hänvisar till att Mark- och miljööverdomstolen redan har kommit fram till att Uponor BDT-Easy inte har visats uppfylla de miljö- och hälsoskyddskrav som bör ställas på en avloppsanläggning för BDT-vatten (se inlägg 1: dom M 5622-13).
I mål M 1665-15 2015-05-05 så önskar fastighetsägarna rena 50-60 liter/vecka och 400-600 liter/år BDT vatten från ett fritidshus på Gotland med Uponor BDT-Easy. Anläggningen inkluderar efterpolering av det renade vattnet med stenkista i sandjord. Domstolen finner att det saknas uppgifter om reduktion av sjukdomsframkallande mikroorganismer vid rening i den i målet aktuella avloppsanläggningen. Vidare så avfärdar domstolen relevansen av expertutredningar som visar att BDT-vatten generellt inte utgör någon smittorisk med argumentet att de inte behandlar Uponor BDT-Easy reningsförmåga.
//
För mig är det häpnadsväckande att svensk domstol om och om igen kan avfärda ett BDT-reningsfilter med hänvisning till bristande mätunderlag för smittskydd när BDT-vatten inte utgör en påtaglig smittokälla! Tyvärr tycks denna okunskap härstamma från Havs- och vattenmyndighetens utredningar. Det verkar således som att det letat sig in okunnigt folk på myndigheten som matar vårt domstolsväsande med felaktig information om BDT-vattnets smittorisker. Denna kontrafaktiska idé har nu tyvärr bitit sig fast i och med Mark- och miljööverdomstolens dom.
Nu är jag väldigt okunnig om regler inom detta område. Men är det inte lite riskabelt att hävda att BDT vatten är "säkert". Det är ju exempelvis lite mode upp och ner att använda tygblöjor till barn. Dvs blöjor som tvättas i tvättmaskin. Där bör man rimligen ha en potentiellt smittsam bakteriekälla, med relativt stora mängder riskavlopp. Och troligen kan man hitta situationer där ev. bakterier kan sköljas ner i vanligt tvättställ också.
Claes Sörmland
Medlem
· Sörmland och stan
· 23 898 inlägg
Claes Sörmland
Medlem
- Sörmland och stan
- 23 898 inlägg
Visst är det så att BDT-vatten inte är sterilt och innehåller bakterier och virus. Akut magsjuka i familjen är ju t ex ett scenario där halterna av tarmbakterier stiger i BDT-vattnet från t ex dusch. Just tvätt blir nog mindre av ett problem eftersom man tillsätter tvättmedel som är avdödande och underkläder och blöjor tvättas vid en högre temperaturer som dödar av bakterier och virus. För att väga smittrisken så räknar man på halterna av bakterier och virus över tid. Utslaget blir då att toalettavlopp är det som orsakar en påtagligt ökad risk för smittspridning. BDT-avloppets bidrag är ringa.
Sen kommer den vanliga diskussionen var man vill lägga risknivån. Den medicinska och naturvetenskapliga expertisen tycks här resonera annorlunda än våra tjänstemän på Havs- och vattenmyndigheten. Domstolen har uppenbart lyssnat på Havs- och vattenmyndighetens argument.
Sen kommer den vanliga diskussionen var man vill lägga risknivån. Den medicinska och naturvetenskapliga expertisen tycks här resonera annorlunda än våra tjänstemän på Havs- och vattenmyndigheten. Domstolen har uppenbart lyssnat på Havs- och vattenmyndighetens argument.