Handhyvlar och handhyvling
Som hyvelfetischist (både handhyvlar och elhandhyvlar och stationära hyvlar), som upptäckt att det finns fler än jag här, startar jag upp en tråd i ämnet, inriktat på handhyvlar. För det har jag klippt in inlägg från ämnet ”Riktigt häftig, säker såg” som spårade ur en aning… Hoppas ingen misstycker till att jag lyfter ut det så här!
Fyll på alla intresserade.
I sin reserapport från USA skrev mattiasp:
Jag passade även på att köpa några Shaptonstenar och en Lie-Nielsen hyvel.
Mr Handyman svarade:
Mattiasp, vad var det för Lie-Nielsenhyvel? Jag har de senaste dagarna kollat runt på nätet på Lie-Nielsen- och Veritashyvlar (inte så mycket priser ännu) och man blir ju rätt sugen. Endera Lie-Nielsens No8 Jointer Plane eller en Veritas Bevel-Up Jointer Plane med offside fence. Är priserna väldigt olika vad du vet, eller är det Festoolkonstans (som iofs är relativ) som gäller? Ska också kolla efter nån bok i ämnet. Den borde heta ungefär "Hand-planing manual. For beginners and pros".
Till saken kan jag också lägga att jag av nån anledning precis fick en ny Stanley putshyvel på jobbet häromdagen, och efter att ha kollat dels på Lie-Nielsen och Veritas och dels på the Woodworkers plane tune-up-artiklar kändes den som nåt sämre från Jula. Att finishen på bladet är halvrisig kan jag leva med, men på själva hyveln, polerad med 60-papper ungefär.
Mattiasp svarade:
Beträffande handhyvling
Både Veritas och Lie-Nielsen tillverkar hyvlar av mycket hög klass. Den Engelska tillverkaren Clifton likaså. Alla tre gör hyvlar som är så fina som går att få på den här sidan om rent handgjorda customgrejer.
Jag har följande modeller:
Veritas Low angle block plane
Veritas No. 4 Smoothing plane
Veritas Bullnose plane
Lie Nielsen Cabinetmaker´s scraping plane
Jag hade tidigare siktet inställt på en jack-eller jointer plane, men jag har skaffat en elektrisk rikt-o planhyvel, så jag kunde inte riktigt se något användningsområde.
Om vi jämför de olika fabriken från lite olika håll:
Material
Veritas hyvlar är gjorda i ett gjutjärn där man tillsatt magnesium till smältan under övertryck för att ta hand om svavlet, vilket är det som ger den klassiskt fjällformade grafiten i grått gjutjärn. Härvid åstadkommer man en kulformad grafit. För att åstadkomma en ferritisk grundmassa, värmebehandlar man materialet genom austenitisering vid ca 790 C och långsam svalning genom det eutektoida området, varvid kolet diffunderar till grafitkulorna och fäller ut på dessa. Det ger ett gjutjärn som är segt och lätt barbetbart och klarar ett fall i golvet utan att spricka.
Lie-Nielsen har samma typ av gjutjärn som Veritas. Dessutom finns några av Lie-Nielsens modeller i brons, vilket gör dem lite tyngre, mer korrosionsmotståndiga och, i mitt tycke, vackrare, än motsvarande gjutjärnsmodell.
Cliftons hyvlar är gjorda i grått gjutjärn (gråjärn). Det har fjällformad grafit och en grundmassa som sannolikt är perlitisk (en struktur som är skiktad ferrit/cementit, Fe3C) Gråjärn är sprött och kan spricka vid ett fall i golvet. Din Stanleyhyvel är gjord i gråjärn. Det finns även ferritiska gråjärn, vilken man får vid hög kiselhalt. Även dessa har dålig slagseghet pga den fjällformade grafiten.
Jag har valt bort Cliftons modeller pga gråjärnet, och kan inte göra några fler jämförelser. (och Ja, jag är materialingenjör...)
Finish
Både Veritas och Lie-Nielsen har den finish som bilderna på deras respektive hemsidor antyder, dvs så hög klass det går på den här sidan om handgjort.
Konstruktion
Lie-Nielsens konstruktioner baserar sig på Stanleys Bedrockmodeller, ofta med samma detaljlösningar som för hundra år sedan. Bearbetningen är förstklassig.
Veritas Ingenjörer är inte på samma sätt tyngda av tradition, utan har försökt att vidareutveckla konstruktionen av handhyveln. Till nymodigheterna han nämnas att Veritas har en konstruktion där bladdjupet och skevningen ställs med samma reglage. Vidare finns ofta ställskruvar för bladets placering i sidled. Veritas var först med att erbjuda lite större hyvlar med "bevel-up" konstruktion, något som tidigare bara användes för små stöthyvlar (Block planes). Konstruktionen gör det möjligt att ändra spånvinkeln med en omslipning eller ett alternativt blad, men har nackdelen att blarförslitningen sker på den sidan av bldet som inte slipas. Förslitningen sker i regel på släppningssidan av skäret.
Blad
Lie-Nielsen levererar hyvlarna grundslipade. Det betyder att baksidan (den som inte slipas) behöver en planing och polering med ca 8000 grit-sten. Även eggsidan behöver en skärpning.
Veritas levererar sedan något år tillbaka bladen polerade på baksidan. Även eggsidan är väldigt välpreparerad från fabrik. Någon skärpning behövs egentligen inte.
Priser
Lie Nielsen är ju amerikanska, och har varit något dyrare än Veritas på jämförbara modeller. Nu är dollarn så låg att skillnaden borde jämnas ut mot kanadensiska Veritas. Priserna i USA är betydligt lägre än i Europa. Jämför priser på
www.tools4wood.se Svensk näthandlare Veritas, Clifton
www.fine-tools.com Tysk Näthandlare Veritas
www.dick.biz Tysk näthandlare Veritas, Lie-Nielsen
www.lie-nielsen.com Lie Nielsens hemsida
www.leevalley.com/ Veritas hemsida
Mr Handyman skrev:
Härlig rapport! Bortsett från slagfastheten, är det någon skillnad vid användningen av en Clifton? Tänkte börja med att snygga upp Stanleyhyvlarna och kolla hur släta de är. (Jag skrev om det i en tråd som hette polera metall.) (Den där olycksaliga putshyveln jag nämnde är tack och lov inte min privata). Samtidigt köpa något från Veritas eller Lie-Nielsen och efter info kanske en Clifton (jag gillar utseendet på gjutjärn av den sorten, och är (tyvärr) inte materialingenjör. Faktiskt lite sugen på att testa en Anant, en lite enklare sort som de testat några gånger i the Woodworker i olika tappningar.
Springare skrev:TACK Mattias för ett grymt bra inlägg
Vilken typ av hyvel ska man ha om man bara ska ha den till småjobb?
Pingler skrev:
Mattias, det var ett riktigt kanoninlägg, igen!
Jag är ingen handverktygsexpert men kunde inte låta bil att köpa en Veritas Low Angle Block Plane i USA för ett år sedan. Och den är verkligen användbar till de småjobb som du säger, Springare. Underbar liten klump attt hålla i och putsa med där det behövs. Inställningen av djup och sida är bra,även om man lite väl lätt ändrar sidoinställningen när man ändrar djupet. Och priset i USA gör ju inköpet lite lättare att motivera.
Skaöver pölen i sommar igen och det skulle vara intressant att höra vad du Mattias tycker om Veritas Bullnose.
Är lite sugen på den för att snygga till hörnor o kanter. Låter lite som overkill att rensa bort lim inne i hörnor med den men hur ofta skulle man inte behöva ett säkrare sätt att skrapa bort lim som torkat utan att skada träet.
________________________________________
Fyll på alla intresserade.
I sin reserapport från USA skrev mattiasp:
Jag passade även på att köpa några Shaptonstenar och en Lie-Nielsen hyvel.
Mr Handyman svarade:
Mattiasp, vad var det för Lie-Nielsenhyvel? Jag har de senaste dagarna kollat runt på nätet på Lie-Nielsen- och Veritashyvlar (inte så mycket priser ännu) och man blir ju rätt sugen. Endera Lie-Nielsens No8 Jointer Plane eller en Veritas Bevel-Up Jointer Plane med offside fence. Är priserna väldigt olika vad du vet, eller är det Festoolkonstans (som iofs är relativ) som gäller? Ska också kolla efter nån bok i ämnet. Den borde heta ungefär "Hand-planing manual. For beginners and pros".
Till saken kan jag också lägga att jag av nån anledning precis fick en ny Stanley putshyvel på jobbet häromdagen, och efter att ha kollat dels på Lie-Nielsen och Veritas och dels på the Woodworkers plane tune-up-artiklar kändes den som nåt sämre från Jula. Att finishen på bladet är halvrisig kan jag leva med, men på själva hyveln, polerad med 60-papper ungefär.
Mattiasp svarade:
Beträffande handhyvling
Både Veritas och Lie-Nielsen tillverkar hyvlar av mycket hög klass. Den Engelska tillverkaren Clifton likaså. Alla tre gör hyvlar som är så fina som går att få på den här sidan om rent handgjorda customgrejer.
Jag har följande modeller:
Veritas Low angle block plane
Veritas No. 4 Smoothing plane
Veritas Bullnose plane
Lie Nielsen Cabinetmaker´s scraping plane
Jag hade tidigare siktet inställt på en jack-eller jointer plane, men jag har skaffat en elektrisk rikt-o planhyvel, så jag kunde inte riktigt se något användningsområde.
Om vi jämför de olika fabriken från lite olika håll:
Material
Veritas hyvlar är gjorda i ett gjutjärn där man tillsatt magnesium till smältan under övertryck för att ta hand om svavlet, vilket är det som ger den klassiskt fjällformade grafiten i grått gjutjärn. Härvid åstadkommer man en kulformad grafit. För att åstadkomma en ferritisk grundmassa, värmebehandlar man materialet genom austenitisering vid ca 790 C och långsam svalning genom det eutektoida området, varvid kolet diffunderar till grafitkulorna och fäller ut på dessa. Det ger ett gjutjärn som är segt och lätt barbetbart och klarar ett fall i golvet utan att spricka.
Lie-Nielsen har samma typ av gjutjärn som Veritas. Dessutom finns några av Lie-Nielsens modeller i brons, vilket gör dem lite tyngre, mer korrosionsmotståndiga och, i mitt tycke, vackrare, än motsvarande gjutjärnsmodell.
Cliftons hyvlar är gjorda i grått gjutjärn (gråjärn). Det har fjällformad grafit och en grundmassa som sannolikt är perlitisk (en struktur som är skiktad ferrit/cementit, Fe3C) Gråjärn är sprött och kan spricka vid ett fall i golvet. Din Stanleyhyvel är gjord i gråjärn. Det finns även ferritiska gråjärn, vilken man får vid hög kiselhalt. Även dessa har dålig slagseghet pga den fjällformade grafiten.
Jag har valt bort Cliftons modeller pga gråjärnet, och kan inte göra några fler jämförelser. (och Ja, jag är materialingenjör...)
Finish
Både Veritas och Lie-Nielsen har den finish som bilderna på deras respektive hemsidor antyder, dvs så hög klass det går på den här sidan om handgjort.
Konstruktion
Lie-Nielsens konstruktioner baserar sig på Stanleys Bedrockmodeller, ofta med samma detaljlösningar som för hundra år sedan. Bearbetningen är förstklassig.
Veritas Ingenjörer är inte på samma sätt tyngda av tradition, utan har försökt att vidareutveckla konstruktionen av handhyveln. Till nymodigheterna han nämnas att Veritas har en konstruktion där bladdjupet och skevningen ställs med samma reglage. Vidare finns ofta ställskruvar för bladets placering i sidled. Veritas var först med att erbjuda lite större hyvlar med "bevel-up" konstruktion, något som tidigare bara användes för små stöthyvlar (Block planes). Konstruktionen gör det möjligt att ändra spånvinkeln med en omslipning eller ett alternativt blad, men har nackdelen att blarförslitningen sker på den sidan av bldet som inte slipas. Förslitningen sker i regel på släppningssidan av skäret.
Blad
Lie-Nielsen levererar hyvlarna grundslipade. Det betyder att baksidan (den som inte slipas) behöver en planing och polering med ca 8000 grit-sten. Även eggsidan behöver en skärpning.
Veritas levererar sedan något år tillbaka bladen polerade på baksidan. Även eggsidan är väldigt välpreparerad från fabrik. Någon skärpning behövs egentligen inte.
Priser
Lie Nielsen är ju amerikanska, och har varit något dyrare än Veritas på jämförbara modeller. Nu är dollarn så låg att skillnaden borde jämnas ut mot kanadensiska Veritas. Priserna i USA är betydligt lägre än i Europa. Jämför priser på
www.tools4wood.se Svensk näthandlare Veritas, Clifton
www.fine-tools.com Tysk Näthandlare Veritas
www.dick.biz Tysk näthandlare Veritas, Lie-Nielsen
www.lie-nielsen.com Lie Nielsens hemsida
www.leevalley.com/ Veritas hemsida
Mr Handyman skrev:
Härlig rapport! Bortsett från slagfastheten, är det någon skillnad vid användningen av en Clifton? Tänkte börja med att snygga upp Stanleyhyvlarna och kolla hur släta de är. (Jag skrev om det i en tråd som hette polera metall.) (Den där olycksaliga putshyveln jag nämnde är tack och lov inte min privata). Samtidigt köpa något från Veritas eller Lie-Nielsen och efter info kanske en Clifton (jag gillar utseendet på gjutjärn av den sorten, och är (tyvärr) inte materialingenjör. Faktiskt lite sugen på att testa en Anant, en lite enklare sort som de testat några gånger i the Woodworker i olika tappningar.
Springare skrev:TACK Mattias för ett grymt bra inlägg
Vilken typ av hyvel ska man ha om man bara ska ha den till småjobb?
Pingler skrev:
Mattias, det var ett riktigt kanoninlägg, igen!
Jag är ingen handverktygsexpert men kunde inte låta bil att köpa en Veritas Low Angle Block Plane i USA för ett år sedan. Och den är verkligen användbar till de småjobb som du säger, Springare. Underbar liten klump attt hålla i och putsa med där det behövs. Inställningen av djup och sida är bra,även om man lite väl lätt ändrar sidoinställningen när man ändrar djupet. Och priset i USA gör ju inköpet lite lättare att motivera.
Skaöver pölen i sommar igen och det skulle vara intressant att höra vad du Mattias tycker om Veritas Bullnose.
Är lite sugen på den för att snygga till hörnor o kanter. Låter lite som overkill att rensa bort lim inne i hörnor med den men hur ofta skulle man inte behöva ett säkrare sätt att skrapa bort lim som torkat utan att skada träet.
________________________________________
Gjorde en snabb sökning på nätet och fick fram tre titlar som berör ämnet:
Høvelens historie
G.A. Norman 1954
The handplane book
Garrett Hack ; photographs by John S. Sheldon
Hack, Garrett (författare)
ISBN 1-56158-155-0
Newtown, Conn. : Taunton Press, 1997
Making and mastering wood planes
Finck, David (författare)
ISBN 0-8069-6163-5 (pbk)
New York : Sterling ; 2000
Engelska 192p.
På www.taunton.com finns fler titlar som berör ämnet.
Høvelens historie
G.A. Norman 1954
The handplane book
Garrett Hack ; photographs by John S. Sheldon
Hack, Garrett (författare)
ISBN 1-56158-155-0
Newtown, Conn. : Taunton Press, 1997
Making and mastering wood planes
Finck, David (författare)
ISBN 0-8069-6163-5 (pbk)
New York : Sterling ; 2000
Engelska 192p.
På www.taunton.com finns fler titlar som berör ämnet.
Jag har använt min Bullnose en hel del idag, och det är verkligen en trevlig liten hyvel. När jag sedan skulle skärpa bladet, passade jag på att skärpa upp de andra hyvlarna. Efter att ha använt bullnosehyveln kändes stöthyveln lite klumpig (!) Bullnosen kommer sannolikt att bli ett litet favoritverktyg. Mycket lämplig för små justeringar, men inget man tar stora ytor med.
Ett annat intessant fenomen var att sicklingshyveln (scraper plane) kan vara lite farlig, eftersom bladet inte sitter mekaniskt fast i hyveln. När man släpper på klämskruven ramlar bladet ur hyveln och rakt ned på tårna. Ingen bra konstruktion.
Jag passade på att premiärköra mina nya Shaptonstenar med 1000 och 8000 grit. Det är en ny produkt från Shapton, där själva slipstenen är monterad på ett ca 5 mm tjockt planglas. De är utvecklade för att slipa legerade verktygsstål utan att sätt igen, och att avverka snabbt. Samtidigt skall de vara mycket hårda och slitas långsamt. Själva slipmaterialet är bara ca 5 mm tjockt, och sägs räcka betydligt längre än en vanlig japansk vattensten. Av naturliga skäl kan jag inte säga något om livslängden, men i övrigt håller stenarna vad de lovar. De avverkar varkligen supersnabbt (för ett manuellt bryne)
Jag använder en Veritas MkII Honing guide, som jag är mycket nöjd med.
När det gäller gråjärn, så ser det likadant ut från utsidan som det duktila gjutjärnet. Man kan bara se skillnad vid en metallografisk inspektion eller genom att studera en brottyta. Det grå gjutjärnet har bättre inre dämpning och används därför ofta till maskinfundament. Det skulle i teorin kunna vara en fördel för en handhyvel. Jag vet inte om det har någon betydelse i verkligheten. Jag vill inte förringa möjligheten, men jag vet faktiskt inte.
Ett annat intessant fenomen var att sicklingshyveln (scraper plane) kan vara lite farlig, eftersom bladet inte sitter mekaniskt fast i hyveln. När man släpper på klämskruven ramlar bladet ur hyveln och rakt ned på tårna. Ingen bra konstruktion.
Jag passade på att premiärköra mina nya Shaptonstenar med 1000 och 8000 grit. Det är en ny produkt från Shapton, där själva slipstenen är monterad på ett ca 5 mm tjockt planglas. De är utvecklade för att slipa legerade verktygsstål utan att sätt igen, och att avverka snabbt. Samtidigt skall de vara mycket hårda och slitas långsamt. Själva slipmaterialet är bara ca 5 mm tjockt, och sägs räcka betydligt längre än en vanlig japansk vattensten. Av naturliga skäl kan jag inte säga något om livslängden, men i övrigt håller stenarna vad de lovar. De avverkar varkligen supersnabbt (för ett manuellt bryne)
Jag använder en Veritas MkII Honing guide, som jag är mycket nöjd med.
När det gäller gråjärn, så ser det likadant ut från utsidan som det duktila gjutjärnet. Man kan bara se skillnad vid en metallografisk inspektion eller genom att studera en brottyta. Det grå gjutjärnet har bättre inre dämpning och används därför ofta till maskinfundament. Det skulle i teorin kunna vara en fördel för en handhyvel. Jag vet inte om det har någon betydelse i verkligheten. Jag vill inte förringa möjligheten, men jag vet faktiskt inte.
Men ventilslippasta på en glasskiva borde väl ge samma resultat?
/Kent
/Kent
Trevlig tråd!
Har en bullnose på ingång sen tidigare. Kanske skulle passa på att beställa en sickelhållare också, så tummarna inte behöver ta så mkt stryk... (egentligen hinner jag inte med möbler för tillfället, men det kan ju vara bra att ha). Hur är den Mattias, provat den än?
8000 grit, låter lite overkill...
Jag känner ingen skillnad (iaf inte stor) när man kommer upp över 1000, men det är ju jag det.
För övrigt så har jag en sån jädra bra putshyvel i trä, har provat diverse metallvarianter med tanken att en nyare i metall måste vara bättre, men inget slår den faktiskt! Har ärvt den av min mormors bror som var hyllad möbelsnickare, inget slår lång tids yrkeserfarnhet antar jag.
Har en bullnose på ingång sen tidigare. Kanske skulle passa på att beställa en sickelhållare också, så tummarna inte behöver ta så mkt stryk... (egentligen hinner jag inte med möbler för tillfället, men det kan ju vara bra att ha). Hur är den Mattias, provat den än?
8000 grit, låter lite overkill...
Jag känner ingen skillnad (iaf inte stor) när man kommer upp över 1000, men det är ju jag det.För övrigt så har jag en sån jädra bra putshyvel i trä, har provat diverse metallvarianter med tanken att en nyare i metall måste vara bättre, men inget slår den faktiskt! Har ärvt den av min mormors bror som var hyllad möbelsnickare, inget slår lång tids yrkeserfarnhet antar jag.
Jag har aldrig testat japanska brynstenar, kör normalt med Tormeken och den räcker för mig.
Sen har jag ett gäng med olika brynstenar liggande framförallt för bildhuggarjärnen men det är inte så ofta de används.
Däremot så en del engelska brynsystem intressanta, det verkar vara en del med typ våtslippapper på glas ungefär och det kan säkert fungera med.
/Kent
Sen har jag ett gäng med olika brynstenar liggande framförallt för bildhuggarjärnen men det är inte så ofta de används.
Däremot så en del engelska brynsystem intressanta, det verkar vara en del med typ våtslippapper på glas ungefär och det kan säkert fungera med.
/Kent
Just det jag kör med, våtslippapper på glas och även på mdf faktiskt... Det bästa jag har provat i alla fall.
Har den där sickelhållaren du talar om DrJekyll. Köpte hela kitet fr Veritas med filhållaren o gradaren en massa sicklar. Det funkar riktigt bra med hållaren som man lätt ställer in och man sparar verkligen tummarna som du säger. Rekommenderas.
I novembernumret 2007 av The Woodworker finns det två artiklar om trimning av hyvlar. Den ena heter The plane doctor och går igenom hur man får ordning på sulan, the frog (vad kallar man den på svenska? Huset?) och lite annat. För justeringen av sulan använder de glasskiva på riktbordet med slippapper på 80-120-180-240. Det menade de räckte för allmän hyvling, men många skulle nog vilja fortsätta uppemot 600 i alla fall gissar jag, kanske 1000 eller ännu mer.
I den andra artikeln "Plane upgrade" justerar de in stål och "cap iron". Metoden de använder för mätning är stållinjal och ett bladmått. De provade olika stål och cap irons där. Stål: Victor forged, Lie-Nielsen A2 treated, Samurai laminated.
Jag har inte hunnit prova någon av metoderna än, men det kommer väl.
I den andra artikeln "Plane upgrade" justerar de in stål och "cap iron". Metoden de använder för mätning är stållinjal och ett bladmått. De provade olika stål och cap irons där. Stål: Victor forged, Lie-Nielsen A2 treated, Samurai laminated.
Jag har inte hunnit prova någon av metoderna än, men det kommer väl.
Det är förvisso sant att en hyvel av segjärn som beskrivs ovan knappast spricker om man tappar den på ett hårt golv. Det är däremot ganska troligt att den blir deformerad, det är inte nödvändigtvis bättre. En hyvel med en flisa urslagen kan vara bättre än en deformerad hyvel. (Båda kan givetvis vara förstörda om skadan är på ett olämpligt ställe.)
Det verkar däremot fel att påstå att Cliftons hyvlar är av gråjärn även om uppgiften förekommer på många ställen. Såvitt jag förstått är de gjorda av aducerat vitt gjutjärn vilket är betydligt slagtåligare än gråjärn. Ingen fjällformad grafit där alltså. Här finns en lång diskussion om hyvelmaterial: http://www.ukworkshop.co.uk/forums/viewtopic.php?t=17896&highlight=clifton
Jaha, se där! Det kan alltså vara så att Clifton använder aducerjärn i (vissa av?) sina hyvlar. För att detta skall bli intressant för läsare som inte är materialingenjörer, måste jag dra lite av bakgrunden om gjutjärn:
Gjutjärn har som gemensam nämnare att de har en hög kolhalt, kanske 2-5 wt-%. Gjutjärnet kan stelna enligt det metastabila järn-kol-diagrammet, där balansen ligger mellan ferrit och cementit (Fe3C) eller det stabila fasdiagrammet, där balansen ligger mellan ferrit och grafit. Olika legeringsämnen som bla. Si och C, och svalningshastigheten bestämmer om materialet stelnar efter det metastabila (vitt stelnande) eller det stabila (grått stelnande). Strukturen vid vitt stelnande med ferrit och cementit kallas ledeburit. Ledeburiten är mycket hård och mycket spröd. En brottyta i ledeburit är vit, därav namnet. Vid grått stelnande fälles kolet ut som grafitfjäll. Grafiten har dålig draghållfasthet och ett brott sket i huvudsak i grafiten. Därför får brottytan ett grått utseende.
Ibland kan man få en kombination av grått och vitt stelnande. Det vita stelnandet kommer då att ske där avsvalningshastigheten är som störst, dvs på ytan. Det kan vara bra om man t.ex. skall tillverka en vals, eftersom man då får en mycket hård och slitstark yta. I övrigt är ledeburiten så spröd att det vita gjutjärnet har litet användningsområde som det är.
Därför brukar man värmebehandla det vita gjutjärnet. Ofta sker det genom austenitisering under lång tid, och långsam avsvalning så att kolet fäller ut som kompakt grafit. Sen kan man välja att höja avsvalningshastigheten så att man får en perlitisk struktur i grundmassan, och därigenom en hög hållfasthet (perlitiskt aducerjärn). Om man behåller den långsamma avsvalningshastigheten, kommer man att få en ferritisk grundmassa.(ferritiskt aducerjärn)
För att göra en annan typ av aducergods (eng. malleable cast iron) värmebehandlar man vitjärnet vid 950-1050 C i en avkolande miljö. Förr skedde detta genom inpackning i järnoxidpulver, Fe2O3, men nuförtiden används en kontrollerad atmosfär av CO och CO2. Det är viktigt att hålla ned syreaktiviteten så att järnet inte oxideras. Eftersom diffisionsavstånden är stora, tar aduceringen lång tid, flera dagar.
Om det är så att Clifton använder någon typ av aducergods i sina hyvlar, kan det nog vara en intressant tillverkare trots allt.
Gjutjärn har som gemensam nämnare att de har en hög kolhalt, kanske 2-5 wt-%. Gjutjärnet kan stelna enligt det metastabila järn-kol-diagrammet, där balansen ligger mellan ferrit och cementit (Fe3C) eller det stabila fasdiagrammet, där balansen ligger mellan ferrit och grafit. Olika legeringsämnen som bla. Si och C, och svalningshastigheten bestämmer om materialet stelnar efter det metastabila (vitt stelnande) eller det stabila (grått stelnande). Strukturen vid vitt stelnande med ferrit och cementit kallas ledeburit. Ledeburiten är mycket hård och mycket spröd. En brottyta i ledeburit är vit, därav namnet. Vid grått stelnande fälles kolet ut som grafitfjäll. Grafiten har dålig draghållfasthet och ett brott sket i huvudsak i grafiten. Därför får brottytan ett grått utseende.
Ibland kan man få en kombination av grått och vitt stelnande. Det vita stelnandet kommer då att ske där avsvalningshastigheten är som störst, dvs på ytan. Det kan vara bra om man t.ex. skall tillverka en vals, eftersom man då får en mycket hård och slitstark yta. I övrigt är ledeburiten så spröd att det vita gjutjärnet har litet användningsområde som det är.
Därför brukar man värmebehandla det vita gjutjärnet. Ofta sker det genom austenitisering under lång tid, och långsam avsvalning så att kolet fäller ut som kompakt grafit. Sen kan man välja att höja avsvalningshastigheten så att man får en perlitisk struktur i grundmassan, och därigenom en hög hållfasthet (perlitiskt aducerjärn). Om man behåller den långsamma avsvalningshastigheten, kommer man att få en ferritisk grundmassa.(ferritiskt aducerjärn)
För att göra en annan typ av aducergods (eng. malleable cast iron) värmebehandlar man vitjärnet vid 950-1050 C i en avkolande miljö. Förr skedde detta genom inpackning i järnoxidpulver, Fe2O3, men nuförtiden används en kontrollerad atmosfär av CO och CO2. Det är viktigt att hålla ned syreaktiviteten så att järnet inte oxideras. Eftersom diffisionsavstånden är stora, tar aduceringen lång tid, flera dagar.
Om det är så att Clifton använder någon typ av aducergods i sina hyvlar, kan det nog vara en intressant tillverkare trots allt.
Metallurgin är intressant, och jag har lärt mig mycket redan, även om jag ännu inte riktigt förstår allt! Min fråga är väl hur stor roll detta spelar i praktiken. Det är sällan jag tappar några hyvlar i golvet, och hade jag en dyrare variant (läs: Clifton, Lie-Nielsen eller Veritas) skulle det nog vara ännu mer sällan.
Men de Stanleyhyvlar man redan har: de måste väl vara gjorda av det som här benämnts gråjärn? Jag höll ju på och polerade upp en Stanley putshyvel härförleden och la upp bilder.
Vi får se vad det blir så småningom...
Men de Stanleyhyvlar man redan har: de måste väl vara gjorda av det som här benämnts gråjärn? Jag höll ju på och polerade upp en Stanley putshyvel härförleden och la upp bilder.
Vi får se vad det blir så småningom...
