Småhusens arkitektur i Sverige

I stort sett alla byggnader, med några få utpräglade undantag, speglar en byggnadstradition. Hur traditionerna har tagit sig uttryck, beror i sin tur på behov, lokala förutsättningar, både ekonomiska och resursmässiga och influenser från andra bygder och länder.

Olika levnadsvillkor avspeglar sig tydligt i vår bebyggelse. Finns det skog att ta av eller har man mest sten att tillgå? Blåser det mycket i området och hur är det med nederbörden under året? Ska man bygga hus på västkusten måste man tänka lite annorlunda än om man bygger på Närkeslätten. I Norrbotten kommer influenserna inte oväntat österifrån, från Finland, medan man i Skåne har hämtat inspiration från Danmark och Tyskland.

Förutsättningarna kan också förändras, varpå byggnadstraditionen också förändras. Gotland var för ett antal hundra år sedan en stor skogsbygd och följaktligen byggdes många hus av trä. Men efter allt för hård förbrukning av skogen blev trä efter hand en bristvara och man övergick till att bygga i sten. En annan anledning till att stenhus blev populära just på Gotland är säkert influenserna från de många kyrkobyggena på 11- och 1200-talen, då varje liten socken kunde skryta med ett ståligt kyrkobygge.

Det är alltså olika behov och förutsättningar, men också trender, som avgjort storleken på våra bostadshus och vilket material de är byggda i. Naturligtvis var vi mer styrda förr när folket i bygderna var beroende av lokala material och lokal arbetskraft. Men fortfarande påverkas vi i stor utsträckning av det vi ser runt om oss. Under en promenad i ett villakvarter från 1920- och 30-talet kan man snabbt läsa av förändringarna genom årtiondena. Här finns tilläggsisoleringen efter 1970-talets oljekris, betongtakpannornas intåg på 1980-talet, den lådlika tillbyggnaden med det platta taket som ersatts av en tillbyggnad med ett modernt uttryck.

Och genom nästan alla våra bostadsområden går drömmen om den svenska allmogetraditionen som en röd tråd. Både villan i stram 1930-tals funkis och kedjehuset från 1960-talet kan utan omsvep förses med ny fasad i faluröd träpanel, prydas av en förstukvist med snickarglädje och fasadbelysning i snirkligt smide.

Men hur började det? Var hittar vi ursprunget till våra torpardrömmar? Ja, på landsbygden förstås. Det började med eldhuset, ett rum med eldstad i ena hörnet och en öppning i taket för rök och dagsljus, som utvecklades till enrumsstugan. Ända fram till 1700-talet var enrumsstugan den vanligaste bostaden för den enklare befolkningen i städerna. Då hade man på landsbygden redan för länge sedan utvecklat enrumsstugan till den lite större enkelstugan som försetts med en liten kammare bredvid stugan. Stugan användes dagligen som både kök, sovrum och arbetsrum, men kammaren oftast bara vid speciella tillfällen och då det kom besök.

Parstugan, som är en ytterligare utveckling, var vanlig på landsbygden redan på 1600-talet. Från förstugan i mitten kommer man åt ena hållet till vardagsstugan och åt andra till gäststugan. Rakt fram ligger kammaren, som vid den här tiden började användas som kök. Gäststugan värmdes i regel inte upp på vintern utan användes till förvaring och klädkammare.

Politiska beslut har också haft betydelse för bebyggelsen. När skiftesreformerna genomfördes inom jordbruket på 1800-talet tvingades gårdarna att flytta sina byggnader eller att bygga nytt. I den vevan försvann gamla tiders byar och ersattes av det spridda bebyggelsemönster vi ser idag. På några ställen, i Dalarna, Småland och på Öland, där bönderna motsatte sig förändringarna, finns byarna fortfarande kvar.
Vid den här tiden var det också vanligt att man byggde på en våning på enkel- och parstugorna. Man behövde mer plats och i stället för att bygga ett nytt hus var det enklare att bygga på stugorna, som från början var mycket låga. Dessutom var det mer ekonomiskt, värmen från undervåningen steg uppåt och det krävdes inte lika mycket virke för att bygga på en våning som för att bygga nytt.
 

Enkelstugan och parstuganär en grundform som man kan hitta i stort sett över hela Sverige. Lokala utvecklingar av den finns förstås också. I västra Sverige till exempel finns sidokammarstugan med medeltida anor. Här finns ingen förstuga utan man kliver rätt in i stugan. Vid sidan om stugan, längs med hela gaveln, ligger kammaren.

I Mälardalen och i Stockholms skärgård kan man hitta samma sidokammarstuga men med en tillbyggd förstuga.
Även i södra Sverige byggde man ursprungligen som i de norra delarna men här utvecklades husen på ett helt annat sätt. Under 1700-talet flyttade man ut köket i förstugan vilket resulterade i att den skånska stugan inte längre hade någon öppen eld. Istället värmde man upp rummet med en sättugn i järn. Man byggde också på bostadshuset med sal och kammare och fick då den klassiska skånelängan, med många rum efter varandra.

Även om planen är densamma kan bostadshusen skilja sig till det yttre mellan olika delar av landet. I Skåne bygger man i korsvirke, på Öland och Gotland i skiftesverk. I Dalarna finns en stark timmertradition, här ligger stockarna öppna och är ofta omålade. Knutskallarna, förstukvisten och fönstren målades liksom entrédörren.

Hälsingland är känt för vackra och detaljrika utsmyckningar. Här var det också enkelstugan och parstugan som dominerade fram till i början av 1800-talet. Då började man bygga bredare hus, till exempel genom att lägga till ett par kamrar längs med parstugan. I nordöstra Hälsingland var det vanligt att man byggde samman bostadshuset med brygghus, lagård och stall, ibland i vinkel men också till mer komplicerade former. Men det som framför allt är utmärkande för Hälsingland är just snickarglädjen, framförallt kring förstukvistarna. Förstukvistarna utvecklades så småningom till rejäla verandor, ofta i två våningar och gärna i en helt avvikande färg.

Kring mitten av 1600-talet kom influenser från Italien och Frankrike, främst för den finare delen av befolkningen, med salen i mitten av huset och två rum vid vardera gavel. Under 1700-talet utvecklades typen till den sexdelade planen och blev vanlig till prästgårdar och officersbostäder. Vid laga skiftet i mitten av 1800-talet blev den också vanlig på de större gårdarna, när bönderna ville visa upp sitt välstånd.
En variant av den sexdelade planen är när köket ligger mitt fram, på salens plats.

I Bohuslän hittar man den sexdelade planen också hos vanligt folk. Den vanligaste hustypen i Bohuslän är annars det rektangulära dubbelhuset, med fyra rum i en och en halv våning. På de tätbebyggda klipporna var det svårt att förhindra bränder och det har medfört att bebyggelsen sällan är äldre än från andra hälften av 1800-talet.

I Ångermanland tog man fasta på korsbyggnaden, korsbönninga, som har funnits på nästan varenda gård i landskapet. Korsbyggnaden är en kvadratisk byggnad som var vanlig på herresäten över hela landet under andra hälften av 1700-talet. Huset har ett rum i varje hörn och en skorstensstock i mitten. Entréfasaden är alltid asymmetrisk och ofta enkel, förutom ytterdörren som är vackert utsmyckad.

Med dubbelhuset och den sexdelade planen närmar vi oss villan. I mitten av 1800-talet började arkitekterna att snegla på allmogens sätt att bygga. Men inte helt okritiskt. Långsmala, svåruppvärmda hus var inget för det moderna samhället som var på väg att födas. Idealet var ett kvadratiskt hus, virkes- och energisnålt. För att estetiken inte skulle gå förlorad förespråkade man dock verandor, torn och vinkelställda utbyggnader. Grundtypen för de här moderna villorna är alltså en fyrdelad kvadratisk eller rektangulär plan med en skorstensstock i mitten. En enklare variant är den tredelade planen, som faktiskt har likheter med enkelstugan, med ett stort rum som går över hela husets bredd.

Med villorna har vi kommit till slutet på den här resan, eller till början på en ny om man så vill. Nu lanseras flera olika typer av villor och småhus. Många med influenser från de större villorna med mycket varierande planlösningar från 1800-talets andra hälft. Panelarkitekturen varierar stort, från stående till liggande, eller både och. I Skåne dominerar de oputsade tegelhusen, annars är någon form av puts eller revertering ett vanligt alternativ till träpanelen över hela landet.

En bit in på 1900-talet höjs kraven på en bra bostad för alla. Då börjar också politiska incitament ge avtryck i Sveriges kommuner. Områden med egnahem byggs över stora delar av landet och kataloghuset landar på allvar. Men det är som sagt en annan resa.

• Föreningen Skånska gårdar
• Hälsingegårdar
• Svenska föreningen för byggnadsvård